Kampen för demokratin

TIDLÖST. “Sartres filosofiska drama Flugorna hade nyligen premiär på Göteborgs Stadsteater. I Angelina Stojčevskas regi får föreställningen en aktualitet som kan erinra om William Faulkners bekanta ord: ‘Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet'”, skriver Torsten Rönnerstrand.

”Vi är dömda till frihet”, skrev Jean Paul Sartre, och han tillade: ”Den enda begränsning av vår frihet består i att vi saknar möjlighet att upphöra att vara fria.”

Dessa ord gjorde Sartre till en portalgestalt för den existentialistiska strömning som dominerade det intellektuella och konstnärliga livet i Europa från andra världskrigets slut och ända fram till mitten av 60-talet. Hans bok Existentialismen är en humanism citerades inte bara av filosofer och diktare utan också av politiker som Olof Palme och populärkulturella ikoner som The Beatles.

Sedan tog hyllningarna plötsligt slut. Existentialismen blev huvudfienden för de antihumanistiska strömningar som tog över initiativet i slutet av 60-talet. Först ut var strukturalisterna som hävdade att människan inte alls var fri utan en osjälvständig fånge i opersonliga strukturer. Därnäst kom den postmodernistiska tradition som tog sin utgångspunkt hos högerinriktade särlingar som Georges Bataille och på 80-talet fördes vidare av antihumanistiska tänkare som Jaques Derrida och Michel Foucault.

För strukturalisterna och postmodernisterna var friheten en illusion. De såg människan som en osjälvständig marionett, dömd att upprepa de klichéer och fraser som antas styra våra tankar och handlingar i oföränderliga banor. Därför distanserade de sig också från det föregående årtiondets drömmar om en samhällsomvandling som med Marxs ord skulle ersätta ”nödvändighetens rike” med ”frihetens rike”.

Sådana tankar tycks alltjämt dominera debatten, men det finns också tecken som pekar i en helt annan riktning. Dit här inte minst det förnyade intresset för existentialismen. Ett vittnesbörd om det är Sarah Bakewells nykomna bok Existentialisterna. En historia om frihet, varat och aprikoscocktails.

I samma riktning pekar också den uppsättning av Sartres filosofiska drama Flugorna som nyligen hade premiär på Göteborgs Stadsteater. I Angelina Stojčevskas regi får föreställningen en aktualitet som kan erinra om William Faulkners bekanta ord: ”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet.”

Flugorna utspelar sig sålunda i en avlägsen forntid, men pjäsen skrevs under ett skede av andra världskriget, då den tyska nazismen såg ut att kunna ta över hela Europa. Till detta kommer att den är tänkt som replik till en pjäs som hade premiär år 458 före Kristus, det vill säga Aischylos’ dramatrilogi Orestien. Och liksom många av antikens tragedier tar detta klassiska drama sin utgångspunkt i en politisk problematik som på intet sätt förlorat sin aktualitet – kampen för demokratin.

Aischylos’ trilogi berättar om händelserna efter trojanska krigets slut. När den grekiske härföraren Agamemnon återvänder från Troja bär han på en blodskuld. För att få framgång i kriget har han låtit offra sin dotter Ifigenia. Det är huvudskälet till att han strax efter hemkomsten till sin borg i Argos blir mördad av hustrun Klytaimnestra och hennes älskare, intränglingen Aigisthos. Detta tvingar dock hans son Orestes att ta hämnd. På befallning av gudarna återvänder han till sin hemstad, och efter ett möte med sin syster Elektra dödar han mamman och hennes älskare. Därmed har han dock förbrutit sig mot den urgamla lag som innebar att man inte får mörda en släkting. På grund av detta brott förföljs han av hämndgudinnorna, de så kallade erinnyerna, och för att undkomma dem söker han skydd i Aten. Där blir han till sist frikänd av en domstol – den så kallade Areopagen – som hade till uppgift att värna om stadens demokratiska styrelseskick. Det oväntade frikännandet motiveras med att Orestes inte själv bär ansvaret för mordet på mamman och hennes älskare. Han har ju drivits till dådet av gudarna.

I Sartres drama har mycket av detta redan hänt. När Orestes återvänder till sin hemstad har han en självpåtagen uppgift. Han vill hämnas mordet på sin pappa Agamemnon genom att döda sin mamma Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Därmed vill han också göra slut på orättvisorna och förtrycket i Argos.

Så långt verkar det stämma någorlunda bra med Orestien, men det finns en avgörande skillnad. Hos Aischylos’ är det gudarna som befaller Orestes att döda mamman och hennes älskare, men så är det inte hos Sartre. Där vill de i stället förmå honom att avstå från hämnden. I dramats första akt försöker Zeus övertala Orestes att lämna Argos med oförrättat ärende.

Detta misslyckas dock. I Flugorna står gudarna maktlösa. Orestes är i Sartres version den frie trotsaren som vägrar underkasta sig den gudomliga makten.

På så sätt liknar Orestes en annan av hjältarnas hos Aischylos, den mytiske gudatrotsaren Prometeus, men han ingår också i ett filosofiskt sammanhang. Genom sin frihet illustrerar han själva grundtanken i den existentialistiska filosofi som Sartre tagit i arv från föregångare som Kirkegaard och Nietzsche. För existentialisterna var det ju friheten som gjorde människan till människa.

I det avseendet utgör Flugorna en antites till Orestien. Hos Aischylos förverkligar Orestes sin mänsklighet genom att underordna sig gudarnas herravälde, men så är det alltså inte hos Sartre. I Flugorna är människan som sagt dömd till frihet och till den ångest som – i motsats till ångern – är den ärliga människans ständiga följeslagare.  Därför måste hon trotsa gudarna genom att själv ta ansvar för sina handlingar.

Men Flugorna handlar inte bara om filosofi. Hos Sartre är Orestes inte bara existentialist; han är också en inkarnation av den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Hans existentialistiska uppror mot gudarna är en symbolisk parallell till partisanernas kamp mot den nazistiska ockupationsmakt som vid dramats tillkomst höll Frankrike i ett strypgrepp.

Mot den bakgrunden kan Stadsteaterns pjäsval te sig nästan övernaturligt vältjamat. Medan pjäsen hade premiär pågick i de angränsande kvarteren den folkliga manifestationen som – åtminstone tillfälligt – drev bort de nazistiska horderna i NMR. Låt oss hoppas att de svenska antinazisterna blir lika framgångsrika som den existentialistiske Orestes och hans sentida medkämpar i andra världskrigets Frankrike.