Kajsa Sundins dikter förtrollar för stunden

DIKTER. ”Hur var vår relation – den mellan boken och mig? En liten affär som förtrollade för stunden men som jag snabbt lämnade bakom mig,” skriver Erik Bovin som läst Kajsa Sundins aktuella diktsamling ”Hennes affär”.

Hennes affär av Kajsa Sundin
Norstedts

Kajsa Sundin debuterade som poet 2007 med Definition (OEI editör). Hennes affär utgör något av en comeback för henne som poet. Efter ett par transmediala verk har hon måhända velat skriva något mer lättillgängligt och denna diktbok är också mycket riktigt, för att vara poesi, ovanligt lättillgänglig.

Merparten av dikterna är betitlade, tillsammans bildar de likväl en berättelse. Den handlar om en ensamstående tvåbarnsmor och den kärlek vid första ögonkastet-romans som inleds när en man kommer in i den butik där hon arbetar och ställer frågor om den svarta obsidian hon så småningom lägger i en ask med silkespapper om. Där och då var det första advent.

Senare firar de nyår ihop. Några dagar in på det nya året är dock allting över, efter två av samlingens åtta sviter. Men denna affär och det tomrum den efterlämnar fortsätter eka genom boken, som även innehåller dikter om renässanspoeten Gaspara Stampas (1523-1554) romans med greven Collaltino di Collalto (1523-1556).

Sundin tampas med samma utmaning som alla moderna kärlekslyriker – hur göra för att undvika klyschorna? Inte nog med att kärleken besjungits i tusentals år. I dag är den dessutom en del av vårt dagliga brus. Kärleksbudskap hörs dagligen i lurarna, bilradion, på caféer, krogar, klubbar, i filmsoundtracks, och reklamvideor för diverse dejtingappar. Det kräver sin ansträngning att få läsaren att lyssna till orden där på papperet.

Sundin har god hand med såväl rytmen som orden. Jag slipper studsa till utan rycks tvärtom med. Ord som påminner en om vardagens pyssel och slit men också ord som är sällsamma nog att äga en särskild lyster. De senare gestaltar kongenialt nog den förhöjning i tillvaron som kärlekens inträde alstrar. Tillsammans ingår dessa skilda kulörer en stilfull symbios. Men sann? Nej Sundins dikt hade behövt jordas än mer, ofta finner jag den alltför glättig.

Nog hade Sundin kunnat kosta på sig en mer välfunnen liknelse än den att de var som ”två makrillar i tomatsås”. Att det naivistiska tilltalet inte fungerar blir därtill smärtsamt uppenbart i rader som: ”Perfekt packade de där två. / De visste sin siffra de visste att siffran var två.”

Det är som att Sundin, i skrivprocessen, märkt att texten saknar djup. Mittenpartiet är nämligen av annan karaktär. Men citat, förvanskade eller ej, ur Gaspara Stampas kärlekslyrik och de stilbrott dessa medför gör inte nödvändigtvis samlingen mer komplex. Ja, vi fattar – kärleken är universell och har sett ut på ungefär samma sätt i olika tider och kulturer. Att man som kärlekspoet ingår i en tradition det är underförstått och referenserna till Stampas 1500-talslyrik blir således överflödiga.

Berörd blir jag först mot slutet. Av den saknad som uppstår hos barnen i förälderns frånvaro. Fint gestaltad är också den splittrade uppmärksamhet och känsla av otillräcklighet som präglar dikten ”Parley 2: att serva ett barn och behaga en älskare”: ”Det här barnet låg med knäppta händer. / Den här älskaren satt med korslagda ben på en stol i köket och läste. / Det här barnet ropade efter gurka.” Men denna skiftning i kvalitet, i rätt riktning, infinner sig dessvärre för sent.

Hur var vår relation – den mellan boken och mig? En liten affär som förtrollade för stunden men som jag snabbt lämnade bakom mig.