BACKLASH. Kajsa Ekis Ekman har rätt i att kampen för att avskaffa könsrollerna riskerar att försvagas och leda till motsatsen i vår identitetspolitiska samtid, skriver Carolina Thelin. Samtidigt menar hon att Ekmans nya stridsskrift är endimensionell.
Om könets existens – Tankar om den nya synen på kön av Kajsa Ekis Ekman
Polaris förlag
Det stormar kring vårens kanske mest kontroversiella bok: Om könets existens – Tankar om den nya synen på kön av författaren, socialisten och feministen Kajsa Ekis Ekman. Innan förlagets önskade recensionsdatum har den både bedömts i pressen och tyckts till om på sociala medier, för det gäller att vara snabb om du vill hänga med när det blåser som mest.
När jag var nyfrälst feminist i början av 90-talet lärde jag mig att vårt biologiska kön inte har med egenskaper att göra. Vi föds som ett tomt ark papper – det är våra sociala förutsättningar, klassbakgrund, etnicitet och inte det vi har mellan benen som präglar oss. Det synsättet tyckte jag var fantastiskt för om vi föds som likar är allting möjligt. Senare omvärderade jag en del av det jag sett som absolut. Våra gener har också betydelse för vilka vi är. Men samtidigt: det borde väl inte spela någon roll! Det viktiga är att sträva efter att alla ska få vara precis som hen vill i stället för att tvingas in i snäva könsroller.
Detta är också bakgrunden till Ekmans nya stridsskrift. Enligt henne hotas nu nämligen den feministiska kampen för jämställdhet med en backlash, där uppdelningen mellan vad som är kvinnligt respektive manligt är viktigare än någonsin. Och att denna tillbakagång beror på en nyliberal identitetspolitik vars mål är att tjäna pengar på människors kroppar och psykiska ohälsa.
Hon ger exempel på hur läkemedelsindustrin och könsbekräftande kliniker samarbetar och uppmanar unga människor som känner att de är födda i fel kropp att sätta in pubertetsblockerare, genomgå hormonbehandlig och operera sig. Att diagnosen könsdysfori alltför lättvindigt ställs bara för att killar och tjejer bryter mot stereotypa könsroller. Att konservativa biologister hejar på eftersom de föredrar att kvinnor är kvinnor och män är män framför en värld med ickebinära.
Ekman är därför mycket kritisk till att det numera är många partier, med Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet i spetsen, och organisationer som RFSL vill sänka åldersgränsen för behandling till 15 år eller att åldersgränsen ska slopas helt. Pubertetsblockerare och hormoner ger biverkningar, påverkar skelettet och kan leda till sterilitet. Hur ska ett barn förstå konsekvenserna av ett ingrepp som påverkar hela hens framtid? frågar hon sig.
Hon vänder sig emot lagförslaget om att det ska bli lättare att byta juridiskt kön. Det skulle innebära en ökad risk för att män tar tillfället i akt att våldföra sig på kvinnor inom könsseparata områden såsom omklädningsrum och kvinnofängelser. Hon är också starkt oroad över att elitidrotten för kvinnor kommer att sättas ur spel om transkvinnor med större muskelmassa tar över.
Allt det här och mycket mer beror, enligt Ekman, på att den nya synen på kön där “kön sägs vara något som ’tilldelats vid födsel’, det vill säga en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten, däremot, sägs vara medfödd”. Och hon resonerar vidare: “Den nya berättelsen om kön behåller grundläggande begrepp men fyller den med sin motsats”. Detta är den backlash vi enligt Ekman befinner oss i nu: sedan årtionden har kvinnokampen handlat om att avskaffa könsrollerna, nu har könsrollen förvandlats till det verkliga könet.
Ekmans polemiska utspel har naturligtvis mött starkt motstånd från queeraktivister, transpersoner, feminister och andra progressiva krafter. Hon har fått kritik för att inte hålla sig till fakta, citera fel och förvanska. Samtidigt har kritiken kring könsbekräftande vård för unga varit intensiv under lång tid. Som när Uppdrag Gransknings “Tranståget och flickorna” och “Tranståget del 2” från 2019 uppmärksammade könsdysfori bland unga och även transpersoner som ångrat sina könskorrigeringar. Socialstyrelsen håller sedan dess på att revidera rekommendationerna från 2015 om somatisk behandling för unga med könsdysfori (revisionen är i dagarna klar/ reds anm.) Eventuella beslut om hormonbehandling ska här föregås av stödinsatser och noga utredningar under flera år. En motivering till rekommendationen är att autismspektrumtillstånd och adhd/add förekommer oftare bland unga med könsdysforidiagnos än bland unga i befolkningen i övrigt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Ekman är en slipad retoriker och provocerar medvetet för att väcka debatt. Hennes grundtes är både intressant och tankeväckande men de många utspelen och överdrivna hoten hon utmålar undergräver tyvärr hennes utsagor. Jag provoceras av Ekmans farhågor över elitidrottens framtid. Jag tror inte heller på att mäns våld mot kvinnor och ickebinära kommer att öka nämnvärt om det blir lättare att byta juridiskt kön.
Det som skaver mest är nog att Ekman verkar mena att en transperson aldrig kan bli kvinna/man i full bemärkelse eftersom vårt biologiska kön och våra kromosomer är som de är. Kvinnor är kvinnor för att de har livmoder – punkt slut. En transkvinna kan förvärva erfarenheter, förstå och identifiera sig med den hon blivit men det tar tid. Att hon alltid vetat att hon är kvinna räcker inte enligt Ekman. Hur kan hon påstå något sådant? Jag har själv bekanta med barn som från att de var mycket små inte identifierat sig med det kön deras pass påstår att de har. Vem är jag att underkänna deras verklighet?
I ett svar på Kajsa Ekis Ekmans inlägg “Könet i knoppen”, på Aftonbladets kultursida i januari 2018, skriver transkvinnorna Ella Noaksson och Hedvig Rapp att “uppdelningen mellan hjärnan och kroppen är en klassisk tanke. Vår könsidentitet är en biologisk funktion”. De menar att det är “samhället som tvingar transpersoner ner i könsroller, inte tvärtom”. Den i många fall livsviktiga behandlingen för transpersoner gör att de måste bete sig enligt könsstereotypa normer, annars riskerar de att nekas diagnos och medicinsk behandling.
Ekmans kritik av den nya synen på kön är väl endimensionell och hennes farhågor om att det biologiska könet inte längre skulle ha betydelse tror jag inte heller på. I den nyutkomna och utmärkta faktaboken för unga, Queera tider: Hbtqi då och nu av Edward Summanen, beskrivs kön som både något biologiskt och som en identitet och könsuttryck. Det är nog snarare så att fler får plats i kampen för jämställdhet idag än tidigare.
Med det sagt är Ekman ändå något viktigt på spåret, att kampen för att avskaffa könsrollerna riskerar att försvagas och leda till motsatsen i vår identitetspolitiska samtid.
poesi@opulens.se
