KLASS. Miljonprogrammet har dundrat fram över landet. Kvar finns blott ett dunkade eko. Som en obehagligt bullrande basgång i magen. Och det är som om de anonyma höga hyreshusen redan börjat förvandlats till symboliska ruiner.
KLASS. Miljonprogrammet har dundrat fram över landet. Kvar finns blott ett dunkade eko. Som en obehagligt bullrande basgång i magen. Och det är som om de anonyma höga hyreshusen redan börjat förvandlats till symboliska ruiner.Men höghusen är inte öde. De är bebodda, förorterna är befolkade av människor i utkanten, tvingade till en tillvaro i marginalen. Höghusen vajar i vinden och väljer med precision ut sina offer.
Hélène i Elise Karlssons nyligen utkomna roman Klass är ung (Natur och Kultur). Hon läser litteraturvetenskap på Frescati i Stockholm. Året är 2001, och snart faller skraporna i USA. Hélène bor fortfarande hemma hos sina föräldrar ute i Rinkeby. Hon äger ett öppet sinne. Men hon är inte den hon vill vara, den person hon är övertygad finns inuti henne. Hennes inre och yttre är inte förenliga; en spricka går igenom henne och får henne att vackla och ansättas av självtvivel. I högstadiet blev hon inte sällan mobbad – inte rakt på, utan genom ord och avståndstagande viskningar. Hélène var tjock. Ingen såg henne – hon var som ett fett och synligt spöke. Och ingen på skolan eller klassen ville henne något. Hennes ensamhet växte, blev till en bur – men också ett skydd.
På ett likartat sätt fortsätter kärleken att gäcka henne. Numera är hon tillsammans med Richard, en trist och trångsynt kille från över medelklassen. Han bor i Bromma och har på det där självklara sättet en ljus och lovande framtid; den är som ett brett leende vilket lyckas strypa varje ansats till originalitet och självständiga tankar. När hans vita tandrader syns är han en arvtagare till generationer av högmod, självgodhet och arrogans. Hans inlevelseförmåga är obefintlig. Han läser denna termin en poesikurs men ska – som han oväntat säger – flytta till Uppsala och läsa medicin i stället.
Hélène vill ändå vara i hans närhet och hålla honom nära sig på ett krampaktigt sätt, hon vill inte förlora honom – åtminstone inte ännu. Tragiskt nog har hon inte insett att hon är avsevärt mer begåvad än de flesta av sina kursare och särskilt den frånstötande elitistiske Richard.
I Klass öppnar sig det nyss förflutna och nuet som två spår som skenbart verkar dra åtskilda håll. Alla svåra minnen väcks till liv då hon får veta att hennes tidigare lärarinna Mona har fått ett bokmanus antaget. Titeln på Monas bok är Utanförskapt och presenteras som en brinnande skildring av ett kärleksförhållande.
Det är svårt för Hélène att tro något annat än att den handlar om Clarice och Fuad. Men hon vet inte säkert. Ändå väcks en mäktig vrede inom henne. Den överrumplar henne först. Hon ser på den med förundran och hon kan inte hantera känslans styrka. Snart är hon dock vän med den nyväckta vreden och ett hat som skakar om och kräver sin rätt att få utlopp. Hat är ingen enkel känsla, om den stoppas, trycks tillbaka och kvävas riskerar den att koka sönder den förtryckta inifrån. Hélène förstår det efter bara några veckor. Hon lär sig, av nödvändighet, att hantera såväl utanförskapet som det krävande hatet och den vrede det väcks till liv inom henne .
Hon beslutar sig för att ge igen. Hon börjar skriva en egen bok. Minnen flyger upp luften som bränt tidningspapper – fragmenten börjar skapa en helhet. En ökad klarhet blir resultatet parat med en växande förståelse av vad som skett under de år hon var som en utstött parias i utkanten av gemenskaperna. Hon var aldrig med. Hon var inte välkommen. Så där stod hon, utanför, och såg de andra slåss om den lilla makten i det lilla och grymma livet.
Dokumentet hon skriver på har hon döpt till Hämnd. Orden har en dragningskraft på Hélène som hon – tack och lov – inte kan stå emot. De skänker sammanhang. De skapar mening och innebörd. I skrivandet börjar hon finna sig själv, och en tidigare oupplevd styrka. Med orubblighet, och såsom gömd i en hemlig vrå, skriver hon fram sig själv.
”Jag känner hur pupillerna vidgas och raseriet sätter sig i min blick”, skriver Elise Karlsson. ”Hatet slår mot dem som kommer emot mig. Äntligen hör jag hemma, kan möta hårdhet med hårdhet.”
Elise Karlsson skriver så att varje känsla, reflektion och iakttagelse är nära, mycket nära. Språket är som en vass laserstråle, det förmår att skära igenom vad som helst. Här skapas, just nu, ett stort författarskap.
Klass är en roman om utanförskap: det är en roman om omöjlig kärlek och en vardag av eviga hinder och tillkortakommanden, en bok om hat och hämnd. Men först och främst blir Klass till en politisk roman som med stor tydlighet och en vild och våldsam smärta visar var gränserna går, vem som står utanför den demokratiska gemenskapen och vem som sitter inne i värmen och andas lika delare likgiltighet och självgodhet.
Avslutningsvis kan jag bara säga en sak: Läs Elise Karlssons roman Klass! Ingen kommer att bli besviken. Den drabbar. Den attackerar. Den kräver och skänker klarsyn. Och, dessutom, den ger råg i ryggen och lyfter fram gamla avsomnade sanningar.
crister.enander@opulens.se
Alla artiklar av Crister Enander
