POESI. ”Jag hoppas att fler ska upptäcka Bruns poesi som bäst kan beskrivas som: vacker, sinnlig och eftertänksam.” Det skriver Erik Bovin som läst poetens nya diktsamling ”Namn”.
Namn av Jonas Brun
Pequod press
Jonas Brun känner nog många som författare till ett gäng prisbelönta romaner. Själv håller jag Skuggland (2012) och Ingen jämfört med dig (2018) högt. Färre vet att Bonniersförfattaren med jämna mellanrum smyger ut utsökta diktsamlingar på Malmöförlaget Pequod press. Namn – ja, så heter Bruns sjätte diktsamling.
Sista skedet i en son och mor-relation har präglat Bruns två senaste böcker: Omsorg (2019) och Hon minns inte (2021). I Namn bearbetas sorgen efter moderns bortgång.
I minnet finns snön som ett skyddande täcke. I sorgens landskap blir tillvaron däremot en ”vinter utan snö”. Världen ligger blottad som en ständig påminnelse om hur ”döden / klär av oss / allt som vi lånat”.
I sorgearbetet skänker emellertid språket, i synnerhet namnen, skydd och tröst. Samlingen får mig att begrunda språkets betydelse i våra liv. Utan språk inga ritualer, livsåskådningar, inga fungerande kollektiv, inget samhälle, ingen konst, ingen identitet. En värld utan språk vore allt en konturlös plats. För utan språk vad finns då för att markera uppbrott, avslut, början eller nystart? Och en värld utan namn? Otänkbart.
Namn har tveklöst något heligt över sig. Beständigare än det namngivna, om man får tro Brun. Vilken kränkning är inte ett felaktigt uttalat eller felstavat namn för den berörde? Som Brun skriver: ”minsta felstavning / riskerar att förvandla mig / till någon annan än den jag är.” Som alla bra poeter arbetar Brun med motsatser, här ryms således också en dragning till det namnlösa.
Även trädgården och trädgårdsarbetet tycks fungera som en vila från sorgearbetet. Vid läsningen av samlingens naturdikter förs tankarna till Louise Glück, i synnerhet hennes Wild Iris (1992) som Brun passande nog har översatt. Och visst hörs ekot från Willy Granqvist i rader som dessa:
är det naturen som skriver oss
med sina fyra bokstäver
adenin cytosin guanin
och tymin
stavar fram genomet
och dikterar oss viljelöst
enligt kemiska och biologiska lagar
eller är det en
som både har ordet och är ordet självt
som för pennan
Årstider och annat växlar genom nära hundra sidor. Ändå saknas en indelning i sviter. Kanhända vill Brun visa hur tiden upplevs annorlunda, mer utsuddad, för den som befinner sig i sorg.
Ibland kan jag tycka Brun är något konventionell i valet av bilder och motiv. En randanmärkning, likafullt, då han gång efter annan bevisat att han hör till sin generations mest betydande författare.
Jag hoppas att fler ska upptäcka Bruns poesi som bäst kan beskrivas som: vacker, sinnlig och eftertänksam.
info@opulens.se
