LYRIK. Lis Lovén har läst Jesper Svenbros senaste diktsamling med stor behållning. ”Är man någorlunda förtrogen med europeisk kultur så uppstår igenkänning,” skriver hon.
Året hos hyperboréerna av Jesper Svenbro
Albert Bonniers förlag
Så lättsamt kan bara en äkta filolog böja sin egen text, tänker jag när jag läser Jesper Svenbros senaste diktsamling. Det finns något specifikt i det språk som bär sina rester av något antikt, det som samtidigt måste gå i par med det moderna. Just så läser jag ”Året hos hyperboréerna.”
Svenbro framstår som grabbig, rent av typiskt manlig, när han lägger fram texterna som måste läsas bortom slö automatik. Han vidareför och förmedlar ett arv. Det består i allt från fotboll, musik och de gamla grekerna till den judiska fångenskapen när Septuaginta översattes. Vidare Hölderlin, mamman som var fil mag, frun med sin kärlek till ryska språket, surrealismen, diverse bekantskaper och gymnasieåren. Allt detta minns han och förmedlar via dikten.
Svenbro gräver med van hand. Men jag kan inte låta bli att tänka på Foucault – fast varför? Det har något att göra med hur texten, diktaren måste nå bortom språkets sadism, språkets obönhörliga vilja att forma sig självt.
Det är här den manlige filologen kommer fram. Och alla som någon gång tvingats plita latin och grekiska känner nog det mödosamma arbetet med att tränga förbi antika förebilder.
Språket måste följa talaren, måste böjas av. Hur skriver han då? Vi tar ett exempel:
”Det här är strofen som i arkaisk tid
stod stadigt i den lesbiska diktningen.
Dess genomtänkta mekanismer
var en effekt av lyrikens långa
strikt musikaliskt-metriska sedvänja
…att sjunga dikt till sjusträngad barbitos.
Bland dess motiv kan vi förteckna
vårbäckars sorl, svalans vinge, vinet – – -”
…Och så vidare. Det är det här jag menar med språkets sadism, dess mekanismer som utgör ett eget arvegods att tränga in i. Verskonsten har ju börjat med bunden form, och att vara bunden till det arkaiska språket kräver någon form av etymologisk balansakt.
Sedan finns det en dikt som berättar om den franska surrealismens ursprung. Själva den tanke att mycket i kulturen är lösryckt från själva realismen, såsom hjulet och alfabetet, får här i versen en skön förklaring.
Det är här jag kan förstå att det artikulerade språket måste ha kommit sent i civilisationens utveckling. Och det artikulerade är i en mening ingen realism. Så kan även dikt vara filosofi och lärdom. Något att förmå ungdomen av idag att läsa in sig på.
Hur mycket avlagringar, spår och tecken finns det då att fiska upp i dikten? Mycket skulle jag vilja påstå. Vad man än idag anser om kulturkanon, om latinet och grekiskan, så finns här avlagringar, språkets arkeologi att gräva i. Är man någorlunda förtrogen med europeisk kultur så uppstår igenkänning. Så förstår jag denna diktsamling av Svenbro. Jag vill gärna citera lite till:
”Vid översättning växlar vi andras ord
mot våra egna: utländsk valuta byts
mot egna upplevelsers myntslag.
Språk är en marknad där orden omsätts.”
Det känns så sant detta, orden är en växlingskurs, så genialiskt tänkt! Visst översätter vi oss själva dagligen. Allt måste bli litteratur.
info@opulens.se
