Jäderlings första roman är ingen vidare läsfest

ROMAN. “Fjällets succé utmanar narrativa och genremässiga konventioner på ett sätt som brukar falla mig i smaken men inte gör det denna gång,” skriver Erik Bovin, som läst Viktoria Jäderlings aktuella roman.

Fjällets succé av Viktoria Jäderling
Albert Bonniers Förlag

Världen har genomgått stora förändringar på kort tid, minst sagt. Bland de som skriver under på detta finns det vissa som är villiga att ersätta ʼgenomgåttʼ med ʼgenomliditʼ. Vem har inte känt sig vilsen? Somliga är dock helt klart sämre än genomsnittet på att finna sig till rätta i en värld i ständig omdaning. Vantrivseln och vilsenheten gror. Inte bra, inte bra alls faktiskt. Bra litteratur uppkommer dock, tveklöst, ur denna tidsanda.

Den som följt den inhemska utgivningen de senaste åren har knappast kunnat undgå närvaron av ett tidigare tabulagt ämne som andlighet. Ofta har det varit bland unga men lovande författarskap man kunnat finna böcker där ett andligt sökande, på olika vis, gestaltas. När samtidslitteratur och andlighet nämns i samma mening tänker jag genast på författare som Wera von Essen, Alva Dahl och Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Lykke Holm).

När Viktoria Jäderling nu återkommer som författare efter sin hyllade debut med novellsamlingen Åh Lunargatan (2017), är det med en roman, Fjällets succé, där jag tror att hon försöker sätta fingret på vantrivseln, vilsenheten och nyandlighetens lockelse i vår tid, samt, givetvis, komponenternas inbördes förhållande.

Romanens otämjda narrativ gör det svårt för läsaren att uttyda en sammanhängande berättelse. Vi får följa en splittrad familj, och på ett plan rör det sig om nedslag i vardagen bland familjemedlemmar och närstående. Herta arbetar som massör i en galleria med det symboltyngda namnet Eden. Hennes bror Henrik är konstnären som brottas med prestationsdjävulen i sin kamp med att försöka skapa en absolut autentisk konst. De bär med sig modern Disas försvinnande. Hon har gått bort sig på fjället eller rentav – som Herta inbillade sig i barndomen – gått bort. Några söker efter en djupare mening med livet, andra är mer intresserade av att sko sig på andras drömmar och begär.

Märkligt nog är det inte huvudpersonerna som engagerar – utan deras pojk- och flickvänner. I min läsning förblir Herta undanglidande. Desto större grepp får jag om flickvännen, Nastia, som arbetar som medium i gallerian. Det är spännande att följa hennes tankar, hur de skiftar, kring hur hon ska förhålla sig till sin något udda yrkesroll.

Jäderling laborerar med fjället som metafor och projektionsyta. Det finns tillfällen när Herta säger sådant som ”mamma har alltid flytt”, och ”siktat på fjällets topp”. Man kan tycka att Jäderling använder sig av naturen på ett klichéartat sätt. Men det är ändå inte romanens stora brist.

Redan i debuten syntes Jäderlings styrkor som författare. Även denna bok, hennes första roman, präglas av hennes språkkänsla, öga för detaljer och mellanmänskliga relationer, samt den omisskännliga stil som utmärkte debuten. En stil som kan beskrivas som ledig men aldrig slapp då den på inga villkor låter henne ge avkall på vare sig ton eller precision.

Novellsamlingen Åh Lunargatan nominerades till Borås Tidnings debutantpris. I den intervju som följde i Borås Tidning efter nomineringen, talade Jäderling bland annat om novellens ställning i Sverige och ställde sig kritisk till synen på novellsamlingen som en havererad roman. ”Romaner kan lika gärna vara havererade novellsamlingar.” menade hon. Om man vill vara elak kan man hävda att hon med denna roman åstadkommit det senare.

Fjällets succé utmanar narrativa och genremässiga konventioner på ett sätt som brukar falla mig i smaken men inte gör det denna gång. Jag undrar varför, men har inget bra svar. Kanske är det för att hon, trots drömska inslag och narrativa blåknutar, är för lojal mot den realism jag uppfattar att hon vill göra upp med.

Jäderlings andra bok är förvisso inte lika dålig som sin stolpiga titel. Då och då glimrar det till, i enskilda episoder, i bästa fall i hela kapitel. Men efter att ha tagit mig igenom romanens dryga 250 sidor konstaterar jag att nej, detta var ingen vidare läsfest. Jag är dock övertygad om att Jäderling hittar tillbaka som författare. Förhoppningsvis – lagom till nästa bok.