Isak Gröndahls novellkonst imponerar

NOVELLKONST. ”Hans novellkonst är på det hela taget mäkta imponerande,” skriver Erik Bovin som läst Isak Gröndahls debutbok ”Symptom”.

Symptom av Isak Gröndahl
Modernista

Debatten om autofiktionens dominans missar det stora problemet med autofiktion. Den stora bristen är inte den narcissism som bejakas när författare väljer att skriva om sina liv utan den begränsning bekännelselitteraturen innebär beträffande vilka erfarenheter som gestaltas och inte. Trots flera decennier av proletärlitteratur utgör vårt lands författarskrå fortfarande en tämligen homogen skara sett till klassbakgrund, utbildningsnivå, politisk färg – till och med geografisk bas.

Isak Gröndahls debut Symptom är, medvetet eller ej, något av ett motvärn mot denna likriktning. Novellsamlingen befolkas till stor del av gestalter vars erfarenheter antingen är relativt sällan gestaltade i den svenska samtidslitteraturen eller bara undantagsvis skildrade på just det här sättet.

I bokens tolv noveller har människor som tycks komma från ett någorlunda privilegierat skikt förvisso ofta huvudrollen. Samtidigt rör det sig huvudsakligen om unga människor som ännu inte hunnit skaffa sig en åtråvärd position på samhällsstegen.

En tydligt märkbar kyla och råhet är påtaglig i samlingens mest minnesvärda noveller. Unkna mekanismer lurar bakom en datorskärm, på en skolgård eller ett nattöppet fik. Mekanismer som bestämmer vilka som är innanför och utanför.

I novellen ”Simon Berneborg”, får vi stifta bekantskap med en turkhatande gamer och hans chatt- och trollkompis som tillsammans skapar alter egon på Facebook med falska efterlysningar av personer som de påstår har försvunnit. Diskrepansen mellan vem man kan vara på nätet och vem man i själva verket är, in real life, synliggörs. Den osunda jargong och de nättrakasserier som råder på nätet bygger påfallande ofta på att trollen inte träffas på riktigt.

I Symptom finns flera osympatiska gestalter. Ändå orkar man engagera sig i dem då berättandet i jagform låter en komma nära och se vad som döljs bakom den hårda jargongen. Vetskapen om att det rör sig om unga människor vars känsloliv och uppfattning om världen ännu befinner sig i ett outvecklat stadium underlättar, givetvis. En alltför förlåtande blick leder emellertid till en vingklippt läsart.

Polarisering och hårdnande debattklimat

Klandervärt beteende och mobbning har förekommit i alla tider. Rapporterna brukar säga emot varandra på detta område – men jag är nog inte ensam om att uppleva det som att våldet och kränkningarna blivit grövre och grövre under de senaste åren. Utan tvekan är detta ett symptom (!) på hur samhället mår. Vilken skuld bär inte vi vuxna för denna utveckling, i tider av polarisering och ett hårdnande debattklimat? Vi vet ju redan alltför väl att barn härmar och förstärker beteenden de sett hos vuxna. Vissa av novellerna bör således kunna väcka oro utan att det varningens finger författaren möjligen velat höja skymmer sikten för novellernas övriga kvaliteter.

I ”Calzone” leker ett gäng skolbarn en lek som bygger på maktrelationen mellan judar och nazister i ett nazityskt koncentrationsläger. I pojkarnas lek är det rentav hedervärt att tilldelas rollen som Adolf Hitler. Jag frågar mig först: är inte detta väl tillspetsat? Men efter att ha låtit novellen sjunka in inser jag att nej, verkligen inte. Naiv är den som tror att barn går opåverkade av den rasism som gör sig gällande, hart sagt, överallt. Självklart letar den sig in i deras lekar. Tyvärr.

Noveller av mildare slag

Som kontrast mot kylan finns berättelser av mildare slag. I stillsamma ”Street view” sitter två män tillika avlägsna släktingar, med varsitt whiskyglas i handen, och minns mormors magiska kanelbullar (med mycket smör i).

Total tonträff

Jag tror Gröndahl är något så ovanligt i svensk samtidslitteratur som en livs levande betraktare. Således behöver han inte skriva om sitt eget liv för att skapa en känsla av autenticitet. Det hör inte till vanligheterna att en så pass ung författare har ett sådant öra för dialog. Tonträffen är, på denna punkt, stundvis total.

Viss övertydlighet

Gröndahls penna behöver förvisso vässas ytterligare några varv. Detsamma kan dock sägas om de flesta debutanter. I vissa fall lider gestaltningen av en viss övertydlighet, och hans så kallade stillösa stil är jag inte helt förtjust i. Gröndahl har känt sig nödgad att förklara vissa slanguttryck, såsom att ʼdunkaʼ kan betyda knulla. En pedagogisk oart som vore helt otänkbar inom filmkonsten. Och den genomsnittliga läsaren är ju knappast dummare än filmpubliken.

Isak Gröndahl imponerar stort

Novellen är dock en mer svårbemästrad genre än man kan tro. Jag vill påstå att den är som klippt och skuren för Isak Gröndahl. Hans novellkonst är på det hela taget mäkta imponerande. Etablerade författare som vägrar höja blicken från sig själva kan härmed vara oroliga för att bli omsprungna.