PROSA. Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Isabelle Ståhls roman ”Eden” – en uppföljare till debutromanen ”Just nu är jag här”.
Eden av Isabelle Ståhl
Albert Bonniers Förlag
I kritikern, kåsören och idéhistorikern Isabelle Ståhls hyllade debutroman Just nu är jag här driver den ”unga vuxna” tjejen Elise runt i ett grått Stockholm utan egentligt mål och mening. Hon jobbar som sms-vikarie, studerar på uni-versitetet och har, liksom många andra, ingen stadig bostad utan flyttar runt mellan tillfälliga boenden tillsammans med sin smartphone där Gps:en ständigt är påkopplad. Om någon av hennes otaliga Tinderdejter vill ses så måste hon ju kunna nås, ensamheten skaver och hon vill gärna bli sedd och bekräftad. De något längre förhållanden Elise ibland försöker ge sig in i är dock inte hållbara. De blir snabbt dysfunktionella på grund av hennes totala känsla av utanförskap och av hennes oförmåga att anpassa sig efter konventionella regler.
När hon mot slutet av Just nu är jag här blir utslängd av sin trygga, men rätt tjatiga och tråkiga pojkvän Victor efter en otrohetsaffär med en gift, sexuellt brutal universitetsprofessor, har hon rätt så tydligt visat läsaren att hennes liv inte kommer att levas inom några bestämda ramar.
Elise är en orolig, neurotisk natur som dras till dåligheter som en fluga till en sockerbit, och trots att hon längtar efter riktig kärlek har hon svårt att ge upp sin frihet, även om den för det mesta inte leder till något annat än ett slentrianmässigt partyknarkande och ett meningslöst lite slappt dejtande på Tinder, eller långa ensamma hemmakvällar fyllda av tv-serier på Netflix. Som en rätt typisk representant för sin generation tillbringar Elise större delen av sitt liv inuti en internetbubbla där gränserna mellan fantasi och verklighet ofta suddas ut och där det overkliga kan ge en illusion av att vara det som händer på riktigt. Något som Elise, med sin oroliga själ har svårt att bearbeta när hon ömsom stapplar, ömsom virvlar sig fram mot en osäker framtid.
I Eden, uppföljaren till Just nu är jag här, som utspelar sig några år efter Elises uppbrott från Victor, ligger den här känslan kvar. Elise är visserligen fri och kan leva som hon vill, men livet har ändå inte blivit så mycket bättre. Hon har varit en sväng i Berlin, haft ett förhållande med Johan, som inte alls har utvecklat sig åt rätt håll, dessutom har det knappt varat en säsong, märker hon när hon ser att kläderna på H&M speglar exakt samma säsongsmode vid förhållandets slut som vid dess början. Hon har ännu inte disputerat i konstvetenskap, ingenting verkar bita på hennes svåra melankoli och hon känner sig precis lika olycklig, misantropisk och missanpassad som hon alltid har gjort.
När romanen inleds trampar Elise mest runt i samma slitna spår och går och väntar på döden, samtidigt som hon skräms av den. På sin fritid försöker hon lätta upp sitt trista liv med droger och alkohol, men helst skulle hon vilja flytta till en annan tid. Elise föredrar åttiotalet, där hon ganska naivt och inte alldeles korrekt, föreställer sig att det var enklare att leva.
Hon är alltså väl mogen för en radikal förändring när hon först stöter på Fredrik och Johannes, två något äldre killar som intresserar sig för utdöda språk. Elise känner omedelbart en oväntat stark samhörighet med dem båda. De känns lika livströtta och avsigkomna som hon själv och alla tre delar en krass humor och en längtan efter det förflutna.
Det är dock inte förrän de möts igen i Berlin under sommaruppehållet som de börjar skapa nya vänskapsband och drar iväg på en bilresa genom Tyskland. Resan avrundas med en längre vistelse i ett hus ute på landsbygden, där de ska göra ett försök att leva ett litet tag utanför det moderna, etablerade samhällets ramar; helt utan internetuppkoppling. Huset ägs av Fredriks vän Erik, en excentrisk operasångare som hyser förakt för svaghet och som drar in dem allt djupare i en skum ideologi präglad av fascistiska tankemönster runt våld och manlig dominans.
Eden fungerar som en mycket intressant uppföljare till Just nu är jag här. Elise fortsätter att snubbla sig fram genom en meningslös, internetberoende tillvaro som en främling i tid och rum, bärande på en stark önskan att lära sig leva på riktigt, och det är hennes berättarröst som leder läsaren i väg från den instängda Stockholmsmiljön vidare ut i Europa.
Precis som i Just nu är jag här fungerar Elise som en neurotisk, överkänslig, men också lite krasst humoristisk betraktare som ser, känner av och analyserar allt som händer runt henne och inne i hennes egen kropp.
Det är enbart från hennes eget perspektiv som vi lär känna Elise och den värld hon så förtvivlat försöker förstå sig på och lära sig leva i, men vägen lämnas även helt öppen för läsarens egna analyser av händelseförloppet och av de ideologier som ligger till grund för den alltmer såriga situationen i huset ute på landsbygden.
Det här är en engagerande, välskriven nutidsroman som har nästan otaliga infallsvinklar inflätade i den grundläggande berättelsen om Elise och hennes försök att förstå sig på verkligheten. Isabelle Ståhl lämnar också ett antal nycklar till historiska händelser och livsåskådningar som kan öppna helt nya världar för den som väljer att använda dem.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
