ROMAN. Irene Solàs ”Jag sjunger och bergen dansar” är en roman som får en att tro på, berättandets helande kraft, menar Erik Bovin.
Jag sjunger och bergen dansar av Irene Solà
Översatt från katalanska av Ellinor Broman
Tranan
Jag sjunger och bergen dansar är en roman om de miljöer och människor som aldrig passade in i modernitetens stora narrativ. Barcelona etablerades tidigt som Spaniens industriella centrum – sedan dess har denna stad fått spela huvudrollen i en otalig mängd romaner. Den katalanska författaren Irene Solàs andra roman, däremot, kretsar kring det lantliga livet i en bergsby i Pyréenerna. Det kollektiva trauma som det spanska inbördeskriget utgjorde ekar ända in i den tid i vilken berättelsen utspelar sig.
Ett statement
Ett par häxor bevittnar bonden och poeten Domènecs död. Efter att ha träffats av blixten under en svamppromenad lämnar han efter sig hustrun Sió och barnen Mia och Hilari. Denna inledning utgör ett slags statement. Domènec hade varit utmärkt som manlig protagonist om Solà inte tagit kål på honom. Men som hon formulerar det i en intervju: mannens berättelse, den har vi redan hört.
Polyfon roman
Med stor fantasi har Solà mejslat fram en polyfon roman som utmanar antropocentrismen genom att låta det icke-mänskliga komma till tals. Förutom människor låter Solà alltifrån svampar, regn och rådjur föra talan.
Hon konfronterar därmed läsaren och får denne att begrunda människans relation till djur och natur. Varför upphör vi inte med att behandla icke-mänskligt liv som någonting mindre värt och därmed fritt för oss att exploatera? I en tid fylld till brädden med katastrofer har denna tanklöshet och nonchalans gett upphov till den största katastrofen av dem alla: klimathotet.
Magisk realism
Romanen ingår i en magisk realistisk-tradition och de övernaturliga inslagen framstår således som fullt naturliga. I denna folklore-inspirerade berättelse ser byborna djävulen i en trefärgad katt men upplever också närvaron av onda andar, häxor och naturväsen. Men framför allt är det historien som hemsöker dem, som när ett barn hittar en gammal handgranat på marken.
Poetisk ton
Det är svårt att inte förföras av romanens poetiska ton, de gånger den sviker haltar det dock rejält. Som när en romanfigur berättar rakt upp och ner – och självmedvetet – som om denne deltog i en intervju.
Läsvärd roman totalt sett
På det hela taget är det dock en läsvärd roman, lyhört översatt av Ellinor Broman. En berättelse, inte bara om efterkrigstidens sorg och smärta, utan lika mycket om kärlek. För att parafrasera den isländske författaren Halldór Laxness (som Solà inleder med att citera): om den kärlek som får solen att lysa starkare än det förflutna.
I intervjuer har författaren Nina Wähä berättat om släkten i Tornedalen, deras muntliga tradition och om hur den präglat hennes uppväxt. Hennes formuleringar gör sig påminda när jag låter mig svepas med av romanens olika berättarröster; det muntliga berättandet som medel för att ta kontroll över sanningen eller bearbeta olika vedermödor.
Jag sjunger och bergen dansar är en roman som får en att tro på, inte berättelsens, däremot – berättandets helande kraft.
info@opulens.se
