SAMMANBROTT. Historikern Niall Ferguson utforskar katastrofernas historia, och människans syn på sin egen domedag. Med avstamp i den nuvarande pandemin bjuder Ferguson på en exposé över katastrofer genom mänsklighetens historia. Andreas Birro läser Doom: The Politics of Catastrophe och finner den kuriöst upplysande och politiskt relevant.
Doom: The Politics of Catastrophe av Niall Ferguson
Penguin Press
Doom fyller en viktig roll som historiebok i dagens pandemiska verklighet. Ferguson har på kort tid och med stilistisk bravur lyckats måla en detaljerad bild över katastrofer, pandemier, krig och olycka under flera tusen år. På många sätt blir han en inverterad Johan Norberg – istället för att beskriva mänsklighetens framsteg beskriver så han dess misslyckanden. Men slutsatserna såväl som berättarglädjen och de illustrativa exemplen är relativt lika.
Vissa historiker gör breda skildringar över långa och stora historiska skeenden, andra riktar in sig på detaljerade förklaringar av nischade händelser. Men Fergusons Doom tar katastrofen, med avstamp i vår tids pandemi, och sätter den i bredast möjliga historiska kontext. Allt från pandemier till vulkanutbrott, krig och terrorattacker avhandlas flitigt med skarpa analyser med verktyg som sannolikhetslära och modern nätverksteori.
Framför allt sätter han vår egen påstådda domedag i perspektiv – världen gick inte under den här gången heller, och verkligen inte av anledningarna som vi försökte förutspå. Med inspiration från Nassim Taleb beskriver han de flesta katastrofer som svarta svanar, osannolika och oförutsägbara händelser som kan få allvarliga konsekvenser. Att försöka förutspå katastrofer är oftast meningslöst. De historiska exemplen är för få och framtida katastrofer för oförutsägbara.
Ferguson applicerar också sin egen nätverksteori från The Square and the Tower som en lins att se historien genom. Katastrofer händer för sällan. Vi vägrar acceptera att svarta svanar finns. Och den konspirationsteoriernas epidemi vi ser nu i pandemins kölvattnet är en reaktion mot den bristande förutsägbarheten. Vi vill helt enkelt ha förklaringar, och med sociala medier som verktyg blir nätverket för att sprida sådant större än någonsin.
Mänsklighetens alltmer sammankopplade nätverk var både det som spred viruset – och det som skapade vaccinen som nu räddar oss. Lockdowns, masshysteri och drakoniska auktoritära åtgärder är resultatet av epidemin vid sidan av pandemin – inte den som sprider virus men desinformation. Katastrofer, krig och pandemier drabbar en relativt liten del av mänsklighetens befolkning, medan sprängradien som innefattar de som hör om katastrofen är så oändligt mycket större idag än för femhundra år sen.
Enligt Ferguson var de länder som klarade sig bäst i den här pandemin inte de som lagrat mat eller medicin. Medicinen var meningslös inför ett nytt coronavirus och de globala värdekedjorna höll under press. De länder som klarade sig bäst var helt enkelt de som anpassade sig snabbast och var mest flexibla. Oftast paranoida länder som länge befunnit sig i krigstillstånd, som Taiwan, Hong Kong eller Israel. Länder som är vana att snabbt ställa om samhällsfunktioner för att rädda sin egen existens. Byråkratiska strukturer och centrallager är helt klart inte lösningen.
Ibland är Ferguson alltför pladdrig och exemplen snudd på för många. Boken är nästan 500 sidor lång med mängder av historiska anekdoter. Den gör sig alltså perfekt för att bläddra i, även om ljudboksversionen också är fantastisk, inläst av Ferguson själv med sin skotska dialekt, en renommerad och bekant föreläsarröst.
Doom är på det hela taget en intressant och läsvärd bok om katastrofer. Särskilt i en värld där samhällsvetare och historiker får allt mindre utrymme i debatten om samhället, och medicinska experter allt större. En historisk diskussion om katastrofer är välbehövd och upplysande i en värld som överreagerar alltmer.
info@opulens.se
