AKTIV. Dom som stod kvar blir ett personligt vittnesbörd, men också ett profetiskt skri mot den orätt som pågår runtomkring oss. Ulf Bjereld har läst Thord Erikssons bok om utvisningarna av unga till krigets och terrorns Afghanistan.
Dom som stod kvar av Thord Eriksson
Natur & Kultur
Utvisningarna av unga människor från Sverige till krigets och terrorns Afghanistan fortsätter. Situationen är absurd, nära nog orwellsk i sin omvända logik. Samtidigt som utrikesdepartementet av säkerhetsskäl bestämt avråder svenska medborgare från att resa till Afghanistan anses samma Afghanistan vara tillräckligt säkert för att ungdomar som under flera år befunnit sig på flykt i Sverige ska kunna skickas dit.
Medierapporteringen om Sveriges utvisningar av unga till Afghanistan blir allt mer rutinartad. De utvisade människorna reducerade till nummer, tillsammans reduceras de till volymer. Hur många var det som skickades iväg denna gång?
Men ingen människa är ett nummer. Inga människor är en volym. Varje människa som utvisas till Afghanistan är en individ och bärare av sin egen berättelse, sitt eget öde.
Dessa människor som nu kastats ut lämnar också alltid någon efter sig. De har inte levt i ett vakuum här i Sverige – de har skaffat vänner, arbetskamrater och ofta också familjer.
Bakom varje utvisad människa finns andra människor, som blev kvar. Människor som med glädje och stolthet lyssnade på Stefan Löfven när han från Medborgarplatsen förkunnade: Mitt Europa bygger inte murar! Människor som tog hans ord på allvar och som – med Fredrik Reinfeldts ord – öppnade sina hjärtan för att hjälpa och stötta människor som kom till Sverige för att få ett andrum, för att få skydd. Människor som med besvikelse fått se hur den svenska migrationspolitiken förvreds i restriktiv riktning, och hur flyktingar i stället för att få skydd tvångsutvisas till Afghanistan. Även dessa människor bär sina berättelser – berättelser alltför ofta kantade av svikna förhoppningar, av vrede och av sorg.
Om dessa människor – de som tog det politiska ledarskapets ord om humanitet och solidaritet på allvar, och handlade därefter – har journalisten och författaren Thord Eriksson skrivit boken Dom som stod kvar (Natur & Kultur, 2019).
Vi möter förvisso unga människor på flykt. Vi möter Qodrat som uppgiven och av rädsla för att utvisas till Afghanistan lämnat Sverige och tagit sin tillflykt till Svenska kyrkan i Paris. Där sitter han på julafton 2018, tittar på Kalle Anka på TV och längtar tillbaka till Jämtland. Men vi möter också Tua Sällström, präst vid Svenska kyrkan i Paris, trött och utmattad efter att också hennes liv förändrats i takt med att afghanska pojkar från Sverige söker sig till Frankrike. Hon skickar godnatt-sms till unga pojkar som bor på gatan, hon bråkar med sina chefer i Stockholm om brist på resurser för att tillmötesgå behoven hos de hjälpsökande och hon tänjer tillsammans med sin personal gränserna till det professionella för att kunna stötta de utsatta.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Vi möter Jennie som besöker förvaret i Åstorp flera gånger i veckan för att lyssna, knyta kontakter och förse unga människor som ska utvisas till Kabul med ”nödpaket” i form av en powerbank till telefonen och 100 dollar i kontanter. Vi får ta del av starka berättelser om rättsosäkra åldersuppskrivningar, misstro, förtvivlan och självmord. Men också om hopp, om kamp, och glädje och om segrar. Till exempel om Aria, som efter sju sorger och åtta bedrövelser till sist får stanna, och som präglad av sina erfarenheter och vedermödor vill bli jurist, för att hjälpa andra människor och kämpa mot orättvisor.
Thord Eriksson är själv en aktiv deltagare i flera av de händelser som skildras. Hans bok blir ett personligt vittnesbörd, men också ett profetiskt skri mot den orätt som pågår runtomkring oss.
info@opulens.se
