NOBELPRISET. “Tokarczuk söker förklaringar till orättvisor, inskränkthet och belysningar av mänskligt beteende i en tid då människan åter blivit människans varg”, skriver Crister Enander. Inför kvällens utdelningar och efterföljande bankett skriver vi om de två författargärningar som förärat Olga Tokarczuk och Peter Handke 2018 respektive 2019 års nobelpris i litteratur. Nedan följer texten om den förra och klicka här för att läsa om den senare.
En enögd och förvriden syn på vad som händer och sker, hur tidens förändringar tar sig gestalt och form, har spridit sig över västvärlden. Det är en fyrkantig och reducerande världsåskådning som enbart tar hänsyn till ekonomiska och materiella behov och som vägrar tillerkänna de enskilda människorna en roll i såväl samtiden som historien. Bakom dess utbredning finns ingen mörk makt som arbetar i lönndom. Här finns inget utrymme för konspirationsteorier. Verkligheten har en skrämmande förmåga att alltid lyckas med att överträffa de mest paranoida föreställningarna.
Det är strukturer som styr tänkandet. I en viss given social, ekonomisk och politisk situation uppstår med viss inneboende automatik en sorts bestämda tänkesätt. De sprids av anhängare och lydiga lakejer som tjänar tidens idéer.
På det sättet kan Olga Tokarczuks grundläggande systemkritiska hållning beskrivas även om det är på ett mer schematiskt sätt. Jag delar hennes syn. Till den måste även hennes syn på djurens rätt tillfogas, en fråga som med åren intagit en alltmer central plats i hennes skrivande. Kampen för att ge djur ett drägligare och värdigare liv är tveklöst en av hennes hjärtefrågor. Mot denna hegemoni kämpar många. Bakom ett av samtidens mer intressanta författarskap, som äntligen tilldelats ett Nobelpris och därmed får den uppmärksamhet det förtjänar, återfinns just den polska författaren Olga Tokarczuk. En utmärkt introduktion till hennes världsåskådning och författarskap är essäsamlingen Björnens ögonblick, självfallet utomordentligt översatt av Jan Henrik Swahn.
Däri framträder hon i helfigur. Merparten av vad hon skriver – om så romaner eller essäer – består i grunden av en orubblig och kompromisslös kamp, en motståndshandling. Hon är här ständigt inbegripen i envig mot rådande tanketrender, särskilt då de som präglas av ohämmad egoism och auktoritära mönster. Hon söker en annan hållning, en annan och mer framkomlig väg. Hon söker mer hållbara och betydelsefulla förklaringar till orättvisor, inskränkthet och belysningar av mänskligt beteende i en tid då människan åter blivit människans varg.
Få författare från det forna fallna Östeuropa är så deciderat och tveklöst kritiska till kapitalismen och dess verkningar som Olga Tokarczuk – ibland går hon avsevärt längre i sin uppgörelse med detta skändliga system än många så kallade vänsterintellektuella i Västeuropa. Hon ser klarare. Vad som är den bärande hemligheten bakom Tokarczuks skarpsinne är just hennes skarpa blick och hypersensitiva uppmärksamhet; där finns en snudd på seismografisk känslighet inför rådande missförhållanden och övergrepp mot den enskilda och utsatta människan.
Det framkommer även i de skenbart mer triviala och personliga av hennes många essäer, det kan handla om enkla reseintryck från städer eller främmande länder som hon besökt. Ytterst få detaljer eller dolda avsikter bakom människors handlingar och ord går henne förbi. Hon är verkligen där; en sorts total närvaro tycks prägla hennes sätt att vara – och sätt att skriva. Hon ser och genomskådar vad som är fasader och utanverk. Hon klär sedan av lager efter lager av utanverk och prål så att kärnan, det bärande och väsentliga, blottläggs och blir tydligt – och därmed begripligt.
Olga Tokarczuk förmår i det mesta hon skriver på ett ovanligt lyckosamt och givande sätt förena ett mer teoretiskt tänkande, ja ett rent filosofiskt förhållningssätt, med konkreta och vardagliga observationer. Det kan ske på resor, ur minnet och vad hon funnit i litteraturen eller då hon så att säga avkodar filmer på andra och mer dolda budskap än de uppenbara och ser mer djupgående tendenser i populärkulturens skilda uttrycksformer.
Olga Tokarczuk förblir dessutom obeveklig i sitt sökande efter andra hållbara förklaringar än de gängse vilka dessvärre numera alltmer börjar anta formen av en sofistikerad indoktrinering. Hon för ett obönhörligt gerillakrig mot stelnade tankelagar, mot ett förlamande vanetänkande som förminskar och förvrider synen på vad som driver och konstituerar den värld som är vår värld.
Tokarczuk är inte enbart författare. Hon är i ordets alla meningar en intellektuell. Och hon tar det kritiska uppdraget på största allvar – en i sanning befriande hållning i denna tid. ”Det bottnar i den – kanske en smula gammalmodiga – övertygelsen att den författare som vunnit samhällets öra är skyldig att göra sin stämma hörd i sådana frågor som berör oss alla”, skriver Kinga Dunin i efterordet till Björnens ögonblick.
Olga Tokarczuk förmår i det mesta hon skriver på ett ovanligt lyckosamt och givande sätt förena ett mer teoretiskt tänkande, ja ett rent filosofiskt förhållningssätt, med konkreta och vardagliga observationer. Det kan ske på resor, ur minnet och vad hon funnit i litteraturen eller då hon så att säga avkodar filmer på andra och mer dolda budskap än de uppenbara och ser mer djupgående tendenser i populärkulturens skilda uttrycksformer. Nästan allt blir i hennes texter till spegelbilder, till en form av vassa reflektioner som dialektiskt kastar sig mellan sken och verklighet, mellan vardag och teori, som sedan i hennes förfarna händer berättar en ny och en sannare berättelse. I till exempel essäsamlingen Björnens ögonblick rör sig Tokarczuk från de stora övergripande frågeställningarna – i den bokens inledande essä diskuterar hon till och med vad skulle ske med vår världsbild om det existerade ett parallellt universum – mot ett mer personligt och öppet anslag.
På så sätt lyckas hon skapa dels en mer heltäckande föreställning av den plats och roll hon intar, dels bjuder hon generöst in alla intresserade att få en ökad förståelse och tydligare bild av personen bakom orden. Olga Tokarczuk är en av de viktigaste och mest angelägna rösterna i den samtida litteraturen i dagens Europa. Tveka inte att gå i närkamp med hennes ofta omvälvande skildringar och sätt att resonera. Det är både en utmaning och djupt berikande erfarenhet.
Ett kort ögonblick vill jag dröja vid en av Olga Tokarczuks romaner. Vi förflyttar oss upp i de polska bergen.
På vintrarna är det en gudsförgäten och bortglömd liten håla. Vindpinad, bitande kall och snön vräker ofta ner dagar i sträck. Den ligger ute på platån Plaskowyz, en bit upp i bergen. Det är nära till den tjeckiska gränsen. Klungan med hus har inte ens ett riktigt namn. Ibland kallas den Lufcug, ett uttryck som levt kvar sedan före kriget då den kallades Luftzug, det vill säga Luftdrag. Där, undandraget och ytterst isolerat från omgivningen, lever hon numera sitt liv, Janina Duszejko. Om vintrarna är de enbart tre personer som stannar kvar däruppe i den kalla byn. Det är ensligt och ensamt. Tiden för egna tankar, för grubblerier över tingens ordning och världsalltets betydelser, är närmast outtömlig. Hon har dessutom tagit på sig den frivilliga uppgiften att vaka över den lilla byn, varje dag försöker hon minst två gånger gå runt och se till att allt är som det ska med de få husen som finns där. De står där tomma och tysta mer än halva året.
I upptakten till Olga Tokarczuks numera klassiska roman Styr din plog över de dödas ben – för övrigt den femte som översattes till svenska tack vare Jan Henrik Swahn och det lilla förlaget Ariel – ringer telefonen sent, när natten redan sänkt sig över Plaskowyz. Hon svarar yrvaket, djupt förvirrad. Det är Swierszczynski, grannen som hon kallar för Tröger. Han är uppskakad, nära upplösningstillstånd. Storfot, deras enda gemensamma granne, har dött. Efter ett tag hittas även polischefen nerifrån Klodzko död, hängande med huvudet ner i en brunn. Janina Duszejko hyser inga tvivel. Hon vet vem som dödat de två männen, de två jägarna.
Det är djuren.
De har inlett sin hämnd.
Människan har bedrivit sin rovdrift och sitt mekaniska och industriella dödande för långt. De fortsätter hämningslöst sitt mördande av levande varelser. Det verkligt intressanta och raffinerande med Olga Tokarczuks roman är hur den bild av världen, av sammanhang och betydelser, som Janina Duszejko skapat genom åren undan för undan börjar framträda för oss läsare.
Utifrån betraktat, i omgivningens oförstående ögon, är hon minst sagt en smula tokig, en människa man inte ska fästa för stort avseende vid. Hon laddar allt med betydelser. Allt omkring henne är av vikt, det onda likaväl som det goda. Djuren är levande väsen, värda att skydda och försvara mot brutala jägare, kanske äger de samma värde som människor. Att hon namnger personer, djur och ting efter det intryck, det inre känslomönster, de inger ligger i linje med den av betydelser laddade och mättade omgivning som sammantaget utgör hennes på en gång komplicerade och enkla föreställningsvärld. Hon skickar brev efter brev till polisen. Hon redogör i detalj för hur djuren dödat männen, hur de hämnats. Och hon tar även hjälp av astrologiska observationer för att ytterligare understryka att hon har rätt i sina antaganden och misstankar. Polisen är självfallet ointresserade av hennes aparta brev, men börjar efter några månader att undersöka vad hon gör.
Olga Tokarczuk lotsar här som i de flesta av sina romaner läsaren varligt, steg för steg, in i en annan ordning, här då in till Janina Duszejkos egenartade värld. Genom att det sker successivt, liksom smygande, vinner den i trovärdighet. Duszejko tror på astrologi, på planeternas inflytande på jordelivet, även om hon inte är direkt duktig på att tyda stjärnornas och planetrörelsernas tecken. Hon ägnar dessutom en hel del tid – tillsammans med vännen Dyzio – att tolka och till polska översätta William Blakes dikter och andra texter och brev av den fascinerande engelske konstnären, av många betraktad som visionär. Styr din plog över de dödas ben – vilket för övrigt är ett citat från William Blake – har en intensitet, en närvaro i texten, som är ovanlig och som blivit Olga Tokarczuks särpräglade kännetecken som författare.
Varje ord bärs fram av inre tvingande nödvändighet, där finns en precision i formuleringarna som ger ett nästan skrämmande intryck av att i varje vändning vara autentiska. Det gäller merparten av Olga Tokarczuks böcker. Hon äger alltsedan debuten med Bokfolkets resa en egen röst – omisskännlig, träffande och alltigenom originell och genuin – hennes språk förblir förtätat, laddat och oerhört kraftfullt.
crister.enander@opulens.se
