LYRIK. ”Som bäst är Lukas Moodysson när han rör sig i minnenas landskap,” anser Erik Bovin som läst den aktuella och infallsrika diktsamlingen ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”.
Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta
av Lukas Moodysson
Wahlström & Widstrand
Diktjaget i Lukas Moodyssons nya bok, ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”, en samling dikter skrivna mellan 2022-2023, längtar desperat efter att The Cures aviserade comebackalbum skall släppas. Bara några månader innan hans egen återkomst till poesin infrias löftet – ”Songs of a lost world” släpps. Moodyssons fans vet vad musiken och i synnerhet postpunken betyder för hans skapande. För The Cure är det 16 år sedan sist medan dyrkare av Moodyssons poesi har fått vänta i nästan två decennier. Bägge dessa alster står för ett kärt återseende.
Moodysson är tillbaka på samma förlag Wahlström & Widstrand där han debuterade som 17-åring med ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner” (1987). Han gjorde omedelbart avtryck som poet och storslagna epitet lät inte vänta på sig såsom ”Malmös Rimbaud” och ”underbarn”.
Moodysson och Malmöligan
Lukas Moodysson rekryterades till den litterära grupperingen Malmöligan, som i övrigt bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Martti Soutkari och Kristian Lundberg (1966-2022). Tillsammans utgjorde de en frisk fläkt i ett annars elitistiskt och stockholmsfixerat litterärt klimat. Mycket tack vare sin geografiska belägenhet och närhet till den lokala punkscenen i Malmö och Lund. Tillsammans trotsade de rådande trender inom poesin och hämtade impulser genom att blicka ut över Sundet. De stiftade bekantskap med och influerades av poeter som Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen. Efter en mytomspunnen splittring 1993 gick de till historien som en av de sista litterära grupperingarna i Sverige.
Moodysson – filmen och prosan
Moodysson hittade som bekant till filmen. Jag har dock träffat mer än en skådespelare som arbetat med honom som, intressant nog, i första hand kallar honom för poet. Poeten som regissör, en poetisk regissör? I vilket fall gläder det mig att det är poesin Moodysson återvänder till. Prosaböckerna Döden & Co (2011) och Tolv månader i skugga (2012) bleknar i jämförelse med poesin.
Döden är närvande i nya diktsamlingen
I dikten ”Skogen” frambesvärjs en undergångsbetonad atmosfär: ”alla fönster trasiga, / på baksidan står en sönderrostad ambulans, / på en bår ligger en människa som knappt är / människa längre, / han vinkar avvärjande att jag inte ska komma hit”. Inte konstigt. Döden är nämligen påtagligt närvarande i ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”. Flera av samlingens starkaste dikter handlar om vännen och poeten Kristian Lundberg som gick bort våren 2022. Moodysson skriver också om en alzheimersjuk mor.
Moodyssons infallsrika poesi
Ändå blir läsningen inte alltför tung. Mycket tack vare att den 56-årige Moodysson lyckats behålla sin ungdomliga och nyfikna blick på världen. I huvudsak är det inte det självbiografiska stoffet som gör dikterna om saknad och sorg så drabbande. Styrkan ligger i språket och nämnda blick. Moodysson vägrar helt enkelt att bli sentimental:
”Kristian, är du verkligen död?
Jag kunde inte riktigt tro på det.
Jag gick runt här på planeten.
Jag köpte lite lösgodis till ditt minne.
Tänkte jag skulle bränna en av dina böcker till ditt minne.
Låg i min säng på hotellet som var format som ett skepp.
Trodde inte du var död.
Inte riktigt riktigt död, kanske lite, men inte helt.
Jag tror du är ute nånstans på nåt äventyr.
Men ett lugnt äventyr.
Mysigt. Trevligt. Inget kaos.”
Moodyssons poesi är full av infall. Alla upptåg faller mig inte i smaken. Kanhända är hans poetiska comeback också en återkomst för ”ditt och datt-poesin”, för att tala med Åsa Beckman. Att boken inte är den mest sammanhållna av diktsamlingar är helt på sin plats. Den moodysonska dikten är ju som bekant långtifrån välansad utan, tvärtom, punkig till sitt uttryck. Samlingen hade dock tjänat på att kortas ned.
Kulturetablissemanget älskar sina grubblare och melankoliker, så mycket att man inte drar sig för att håna den som går utanför det svenska vemodets ramar. Något Sigge Eklund fick erfara efter utgivningen av Livets små njutningar (2020) då han anklagades av kritiker för att frossa i billiga självhjälpsfloskler. Moodysson ger, även han, fingret åt den goda smaken genom att, i en dikt, ikläda sig rollen som guru utrustad med ett gäng goda råd. Som denna, en favorit: ”försök undvika den fattigdom som är: / att tro på en enda sak, att ha ett enda svar på allt”. Även om denna dikt knappast lär överleva tidens tand måste jag erkänna – det är inga dåliga råd.
Moodysson i minnenas landskap
Flera dikter är skrivna som om Moodysson velat inge läsaren upplevelsen av att läsa dikten medan den skrivs och, på så vis, skapa närvaro på boksidan.
Känslosamma utfall mot samtiden ges också utrymme men det blir olyckligtvis inga dikter jag bär med mig.
Som bäst är Moodysson när han rör sig i minnenas landskap. Förlorad är den värld som inte bara The Cure utan även Moodysson, alltsomoftast, besjunger. Och samtidigt – i Moodyssons händer – fullt levande!
info@opulens.se
