BERÄTTARKONST. Att det på ett par ställen ändå blir lite tillrättalagt kan man med lätthet förlåta den infallsrika Yasmina Reza, anser Anna Remmets som läst romanen Lyckliga äro de lyckliga.
Lyckliga äro de lyckliga av Yasmina Reza
Översättning Marie Berthelius
Bakhåll
Den franska författaren och dramatikern Yasmina Reza (född 1959) är mest känd för sina pjäser, som Konst och Massakerguden, men nu kommer hennes roman Lyckliga äro de lyckliga ut på förlaget Bakhåll, vars utgivning omfattar både giganter som Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka men även mer okända, kultiga, författare som den tyska Birgit Vanderbeke. Romanen, som publicerades på originalspråket 2013 och översatts av Marie Berthelius består av novelliknande kapitel som vart och ett är döpta efter dess huvudperson och som i olika grad knyts ihop allteftersom. Det hela börjar tämligen konventionellt med ett medelklasspar som tjafsar i mataffären. Mikroaggressionerna och den uppdämda äktenskapliga frustration som får utlopp över praktiska inköpsspörsmål känns föga nydanande. Men redan i nästa novell/kapitel tar det fart och författaren visar sin hantverksskicklighet.
Från det grälande paret i affären förgrenar sig berättelsen till föräldrar, svärföräldrar, vänner, älskare, och personer ännu längre ut i nätet runtomkring dem. Nästan alla berättelser har mer eller mindre framträdande absurdistiska drag.
En av mina favoriter är skildringen av föräldrarna vars son får för sig att han är Céline Dion och konsekvent börjar prata kanadensisk franska och gå runt i halsduk för att inte förstöra stämbanden samtidigt som han gör allt för att trots sin status som världsberömd framstå som så ödmjuk som det anstår en riktig superstjärna. Låter det som buskishumor? Det är det delvis, men någonting i Rezas torra språk och närmast perfekta tajming gör att det inte bara fungerar utan faktiskt blir underbar komik.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Mer lågmäld men både rolig och sorglig, är historien om den pratsamma äldre kvinnan som med sin obekväma medföljande son sitter i väntrummet på en onkologisk avdelning och inleder ett samtal med en äldre man om allt från sin cancer och sitt äktenskap till Israels betydelse för den judiska befolkningen.
När paret från affären åter gör entré i boken inför hustruns fars begravning skulle det kunna bli lika förutsägbart som i den första berättelsen. Men den här gången är Rezas gehör betydligt bättre när hon beskriver den nödtorftigt dolda irritation som uppstår hos mannen när hans svärmor, den nyblivna änkan, prasslar outhärdligt länge med ett papper i bilen på väg till kyrkan. Väl där dyker dessutom både ”Céline” och mannen från onkologiavdelningen upp och bidrar ytterligare till både komiken och allvaret som överlag balanseras väldigt bra. Lika träffsäker är beskrivningen av hur den sexuellt laddade stämningen mellan ett annat par totalt omintetgörs när kvinnan råkar stöta till en av cd-skivorna i bilens mittkonsol:
”Utan att släppa ratten tog han ifrån mig cd:n och stoppade själv in den i skyddshöljet. Sen ställde han tillbaka den på dess givna plats med en klapp på ryggarna för /att/ återställa ordningen. Det skedde ljudlöst. Utan ett ord.”
Att det på ett par ställen ändå blir lite tillrättalagt, som när det ständigt irriterade paret från det första kapitlet lägger sig till ro bredvid varandra på kvällen mer eller mindre försonade, kan man med lätthet förlåta den infallsrika Yasmina Reza.
anna.remmets@opulens.se
