I poesins sfär med Mallarmé

LYRIK. “Är det nyttigt att fördjupa sig i Mallarmé? Det vet jag inte. Men läsvärd är han minsann,” skriver Lis Lovén.

Dikter av Stéphane Mallarmé
Översättning: Axel Englund
Ellerströms

Jag tror att det finns en värld bortom sociala koder. Bortom det realistiska. Bortom vad samhället förväntar sig av oss. Och att denna värld är symbolernas värld. Kanske finns det lagar i denna sfär, men i så fall måste man tränga in i ett mysterium. Hur gör man då det? Hur lyckas man avkoda poeternas mysterium? Att läsa dikt är ett sätt att avkoda symboler.

Jag ställer mig frågor om vad symbolisk dikt är när jag läser Axel Englunds översättningar av Stephane Mallarmés lyrik i boken ”Dikter,” utgiven på Ellerströms förlag. Jag förmodar att det finns olika lager, nivåer och sfärer inom all poesi värd namnet, men vissa dikter är onekligen svårare än andra att läsa och avläsa.

Förmodligen finns det sociala orsaker till att man skriver utifrån ett symboliskt system. Det är ju när samhället börjar bli så modernt att många har svårt att hitta sin sociala roll och plats som individen börjar känna sig utlämnad till samhälleliga maktspel. Att på sätt och vis, som jag tycker Mallarmé gör, fly in i ett estetiskt system som symbolismen är giltigt och på sitt sätt logiskt. Och visst har han förnyat dikten och berikat litteraturen. Det märks i denna bok.

Jag läser Mallarmé utifrån ett slags surrealistiskt schema. Som om orden föds och göds i det psykologiska, i det vi inte vet, det vi inte kan, det vi inte förstår. Och ändå uppstår det en inre kunskap när man läser dessa verser. Trots att det känns som att man inte riktigt vet vad man läser så vet man alldeles bestämt det ändå, bara på ett annat och mycket djupare plan. På det symboliska planet. Och egentligen anser jag att man inte kan vända in-och-ut allt för mycket på den symboliska förståelsen.

Att återskapa symbolernas mening för sig själv kan vara givande om man gör det utifrån ett slags loj lättja. Just detta att man tillåter sig att uppleva diktens egen skönhet, i dess egen rätt är centralt. Det skänker en upplevelse där man släpper kravet på rationella svar. Man struntar alltså i sociala koder, och här finns också risken för vad som skulle kunna betecknas som dekadens. Men skulle inte även en socialrealist förstå att skönheten kan förfulas i den dekadenta texten? Eller tvärtom kanske, att genom dekadensen blir det möjligt göra det riktigt stötande till en fin dikt. För när osmälta ord möts eller kolliderar uppstår en suggestion.

Symbolerna i rent objektiv mening rymmer något opersonligt. Det är som om ordens syntax, klang och rytm bildar ett stråk av betydelser bortom logiken, något objektivt som existerar oss förutan. Så vill jag läsa Mallarmé. Detta är förstås det svåra med symbolismen och surrealismen. Dikten som självständig storhet i sig, och det är nog så man måste läsa symbolism, annars kommer man ingenstans. Det sociala får vänta.

Det finns alltså ett litterärt arv hos Mallarmé, ett ideal bestående i skönheten som idé. Kanske måste man ha brottats med sin Platon för att förstå detta. Kanske måste man ha förstått romanticismen för att förstå poeternas arv, själva den bakgrund, det sus som ljuder i all dikt när man närmar sig den.

Mallarmés romantiska dikter är nämligen lite farliga. Dikten i sig är en självbespegling i symbolernas inre värld. Och ja, det är nog loj lättja att bara ligga på divanen, pimpla the och läsa böcker dagarna i ände.

Det finns på det viset något närmast borgerligt i Mallarmés dikter. Detta något som är överflödet, faran i att inte vara samhällsnyttig. Men är all konst nyttig? Är det nyttigt att fördjupa sig i Mallarmé? Det vet jag inte. Men läsvärd är han minsann.