FÖRSOMMAR. “Med rätta kan den kallas Stockholms mest litterär-romantiska park”, skriver Erik Cardelús i sin betraktelse med Humlegården som inspiration.
[SOCIAL]
Med frömjölet, funderingarna och förflutenheten som enda kompanjoner, befann jag mig häromdagen i Humlegården. Det var i “Hjalmar Söderberg-land”, precis invid Kungliga biblioteket. Det var en vacker dag, i en vacker park som bar på många lager av tid och hågkomster. Med rätta kan den kallas Stockholms mest litterär-romantiska park. Många olyckligt kära romangestalter har genom åren suttit och gråtit på bänkarna här. Ännu fler verkliga personer har suttit på bänkarna, i tårar och skratt, i ömhet och förtrolighet.
Under många långa år var parken också en cruisingpark för homosexuella män. Min framlidna mor hade en gång en kollega – en före detta dansk motståndsman under andra världskriget – som brukade vistas där på kvällarna och idka intimt umgänge. På kafferasterna, över en bulle och en rykande kopp kaffe, berättade kollegan sedan frikostigt om hur det hade gått till, ingående och inlevelsefullt på yvig dansk-svenska.
Om Humlegården och den flyktiga homoerotiska kärleken där berättar Theodor Kallifatides i sin senaste roman: ”En kväll gick han förtvivlad och försvagad till Humlegården, som på den tiden var platsen för hastiga och ängsliga homosexuella möten. (…) Han ställde sig intill en lykta och väntade i avsikt att sälja sig. Efter en stund begick han misstaget att stödja sig med handen mot stolpen och det kändes som han brände sig. Den var inte het, den var raka motsatsen.”
Från kölden i Kallifatides 60-talsvinter till dagens frömjöliga försommar kan avståndet tyckas långt. Ändå är det en och samma Humlegården. Kärleken och hoppet har förunderlig förmåga att återuppfinna sig själv. Eller som det sjungs i den gamla proggdängan av Ragnar Borgedahl och senare av Lars Winnerbäck:
”För ingen människa på jorden/Kan bestämma över ditt liv, vi sjunger
Hum hum från Humlegården/ Det är så det är mellan blad och gräs
Hum hum från Humlegården/I skuggan under ett träd.”
Frömjölet yr och en pollennysning väcker mig ur de litterära dagdrömmerierna. Rakt framför mig står en samling muntra och färdigvaccinerade 70-plussare. De beter sig som kalvar på grönbete, medan de unga förälskade paren som brukar vistas i parken lyser med sig frånvaro. Kanske idkar ungtupparna digitalt umgänge, utbyter kärleksfulla emojis och stryker med längtansfullt spritade händer över en skärm. Kärlekens språk har många bokstäver, nöden är uppfinningarnas moder.
Efter en liten stund, övermätt på 70-plussarnas ystra lekar, vandrar jag till baksidan på den majestätiska byggnaden. Snett nedför, i en välklippt trädgårdsgång tronar statyn över vår ojämförligen största vetenskapliga kändis – Carl von Linné.
Med viss lättnad konstaterar jag att ingen uppretad woke-aktivist har vält eller kletat ner statyn med färg. Ingen har ristat ”rasist” eller ”patriarkal översittare” på statyn ännu. Ingen förklarande varningsskylt har heller satts upp där det förkunnas att Carl von Linné levde på 1700-talet därför inte kunde delta i dagens postkoloniala seminarier. Han hade ingen koll på Spivak, Said eller Fanon, tyvärr.
Frömjölet yr, tidsperspektivet fladdrar i vinden och jag undrar vad Carl von Linné hade sysslat med idag. Hade han skrivit algoritmer över utrotningshotade arter? Marscherat med Fridays for Future? Eller bara suttit vid kaffebordet på ett forskningslaboratorium och lyssnat på när någon queerig kollega berättat om gårdagskvällens äventyr i Humlegården? Alternativt hade han tillhört den ystra färdigvaccinerade skaran 70-plussare där framför statyn av Hjalmar Söderberg på andra sidan? Sådana frågor kan vi alltid ställa oss, medan svaret, min vän, fladdrar som frömjöl i vinden.
info@opulens.se
