HÖGEREXTREMISMEN. När Sverigedemokraternas politiker kommunicerar i stil med att bara ”svensk mat” ska finnas på äldreboenden eller att bibliotek inte ska ha böcker på andra språk än svenska, så handlar sådana förslag om mycket mer än bara mat och böcker, skriver Vladan Lausevic, som läst Cas Muddes bok The Far-Right Today.
The Far-Right Today av Cas Mudde
Polity Press
Att partier som Sverigedemokraterna idag anses vara mer eller mindre rumsrena och accepterade har en djupare förklaring än att bara invandringsfrågan fått utrymme – sett utifrån en större och framför allt europeisk politisk kontext. I sin senaste bok The Far-Right Today skriver Cas Mudde, en av världens mest kända forskare i populism, bland annat om vilka ambitioner de högerradikala och högerextrema partierna har när det kommer till demokrati, institutioner och policyn.
För tio år sedan satt jag framför datorn och kände hur det vände sig magen i samband med att jag läste 2010-talet – Nationalismens årtionde? av dåvarande Sveriges Radio medarbetaren Vladislav Savic. Hans artikel handlade bland annat om hur muslimer och islam numera stod i fokus för de högerextrema partiernas kommunikation och att deras framgångar oroade äldre européer som hade upplevt andra världskriget. Något hade verkligen ”gått sönder” i Europa och jag kom mest att reagera på själva rubriken – nationalismens årtionde?!
Bara två år innan Sverigedemokraternas tillkomst i riksdagen hade jag som samhällskunskapselev gruppuppgiften att skriva om partierna som stod utanför riksdagen. Utifrån dåvarande optimistiska samhällsatmosfär med Alliansen i spetsen, men också på grund av min skolgång på det globalt präglade Tibble Gymnasium, upplevde jag att ett parti som Sverigedemokraterna aldrig skulle kunna bli något mer än ett nationalistiskt pytteparti. Även med tanke på att Sverigedemokraternas kommunikation och människosyn påminde mig 1990-talets Bosnien, något som kändes vara en del av det förflutna jämfört med det dåvarande debattklimatet i Sverige.
Samtidigt som jag avslutade mina gymansiestudier höll forskaren Cas Mudde på att analysera de högerradikala och högerextrema partierna med nya rön och bevis. Mudde brukar skämtsamt säga att han började sin forskningskarriär med fokus på partier och politik som befann sig på utkanten men att han med tiden blev forskare i mainstreampolitik. Hans senaste bok tar upp utvecklingen där högerradikala och högerextrema partier, under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, fick maximalt mellan 5–10 procent av rösterna men som idag allt oftare får mellan 15-25 procent och dessutom lyckas de att få andra stora partier att förverkliga deras politik och idéer.
Muddes bok är överlag väldigt lätt att hänga med i och ta till sig. Den kan ses som en introduktionsbok när det kommer till högerextrema aktörer. Bokens innehåll är tematiskt indelad i kapitel som förklarar de berörda rörelsernas och partiernas ideologi, organisation och historia. Det finns även ett mer framträdande kapitel om hur partier som Sverigedemokraterna betraktar kön, sexualitet och kroppen. På det sättet kan man skapa sig en grundläggande förståelse om vad som har hänt, framför allt i Europa under den senaste decenniet.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Min initiala avsikt var att beskriva bokens innehåll utifrån tematik och hur den bör förstås i relation till den samtida samhällsutvecklingen och debatten. Men så fastnade jag vid ett begrepp som väl förklarar ambitionerna hos partier som Sverigedemokraterna. Detta begrepp har inte varit särskilt känt eller brukat i den svenska debatten. Det handlar nämligen om nativism – något som bland annat ses som nationalistisk identitetspolitik. Begreppet har sina rötter som en vidareutveckling av begreppet native som på engelska betyder invånare, inhemsk eller inföding.
Nativism brukar främst användas i USA, olika debattörer brukar använda begreppet när de vill beskriva president Trumps kommunikation och politik. Mudde förklarar natavism som en mix mellan nationalism och xenofobi (främlingsfientlighet). Natavismens kärnidé är att länder och nationer ska vara befolkade bara av medlemmar tillhörande en viss infödd/etnisk grupp. ”De andra” men också idéer som anses vara som icke-önskvärda i nativisters ögon ska antigen förvisas, uppmanas att utvandra eller förhindras från att röra sig.
Man skulle utifrån Muddes bok kunna säga att ett av de mer kända exemplen på nativism i Sveriges historia var när ”landsfadern” och Socialdemokraternas partiledare Per Albin-Hanssons kommunicerade ”Sverige för svenskarna”. Modernare exempel på nativism återspeglas även bland etablerade och kända debattörer. Som i samband med när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi twittrade om att ”Europa är européernas hem” i sitt populistiska uttalande om ”globalistiska eliter i Bryssel”.
Därför är det viktigt att fler som deltar i samhällsdebatten förstår begrepp som nativism och etnokrati.
Men till skillnad från socialdemokratins fokus på opinionsbildning och folklig förankring så intar nativismen en motsatt position. Enligt Mudde är fallet att nativismen i grund och botten är anti-demokratiskt och oförenlig med den liberala/konstitutionella demokratin på basis av mänskliga rättigheter, rättsstyre och likabehandlingsprincipen. Därför är det inte förvånansvärt att flera partier som Sverigedemokraterna har förespråkat att Europeiska unionen avskaffas som styrelseform och att länder ska göra utträden. För att inte tala om förslag att ”reducera” mänskliga rättigheter, rättsstatsvidrig kommunikation och identitetspolitiska ambitioner med återvandring.
Vidare menar Mudde att nativismen hänger ihop med idéer som etnokrati som till skillnad från demokratin inte förutsätter aspekter som åsiktspluralism, yttrandefrihet och oberoende institutioner. Eftersom etnokratin bland annat går ut på att medborgarskapet ska vara baserad på etnisk tillhörighet och synen att ”folket” tycker homogent. Som Ungerns nationalistiske premiärminister Viktor Orban ansåg redan i ett tal under 2002, genom uttalanden att nationen aldrig kan vara i opposition. Mellan raderna betyder det att nationen alltid är homogen och likformig rörande åsikter och idéer.
Därför är det viktigt att fler som deltar i samhällsdebatten förstår begrepp som nativism och etnokrati. Eftersom även de nationalistiska uttalanden som kan kännas som banala och absurda i slutändan går ut på att åstadkomma en större och övergripande samhällsförändring i anti-demokratisk och reaktionär riktning. För när Sverigedemokraternas politiker kommunicerar i stil med att bara ”svensk mat” ska finnas på äldreboenden eller att bibliotek inte ska ha böcker på andra språk än svenska så handlar sådana förslag om mycket mer än bara mat och böcker.
vladan.lausevic@opulens.se
