Hurtfriskt om countrystjärnan Dolly Parton

Litteratur.
Sarah Smarsh. (Foto: Larry D. Moore CC BY-SA 4.0. / Wikipedia)

BIOGRAFISKT. Carolina Thelin har läst Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar av Sara Smarsh men finner texten pladdrig och är starkt kritisk mot översättningen.

Den högst levande legenden Dolly Parton, countrydrottningen framför alla, har skapat musikhistoria med låtar som Jolene och 9 to 5. Till skillnad från när jag och många andra finsmakare under nittiotalet fnyste åt sådan banal musik är numera Parton högaktad av både storstadshipsters, kulturvänster och feminister. Så även av mig numera.

Dolly Parton är också så mycket mer än en begåvad sångerska. Hon har givit en röst åt den amerikanska söderns arbetarklass, framför allt åt vita arbetarklasskvinnor. En gång var hon själv en fattig flicka från södern som trots framgång och rikedom hela tiden varit trogen sin bakgrund. Detta är säkert en av anledningarna till att hon fortfarande vinner så stor respekt.

I den amerikanska journalisten och författaren Sara Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar får vi komma Dolly Parton in på livet men även läsa om hur hennes liv och låtar sporrat andra kvinnor att kämpa mot kvinnoförtryck och ta makten över sina liv.

Det är en kombination av biografi och essä i fyra delar med rubrikerna “Dolly Parton förkroppsligar arbetarkvinnans kamp”, “Dolly Parton blir en mästare i konsten att leva”, “Dolly Parton blir Bossen” och “Dolly Parton cementerar sin ikonstatus”.

Smarshs text äger en frejdig feministisk glöd men är samtidigt alldeles för pladdrig. Hon öser på med så många superlativ att man blir helt utmattad. Endast en gång (under rubriken “Träffar och bommar”) håller hon distans och det är när hon kritiserar Partons patriotiska rodeoshow Dixie Stampede som hyllar sydstaterna under inbördeskriget. Och det är ju bra av Smarsh.

Men det som drar ner boken mer än Smarshs hurtfriska prosa är översättningen (den engelska originalutgåvan ger Smarsh större rättvisa). Det måste varit en översättarrobot som gjort jobbet, tänker jag redan efter ett par sidor in i boken. Men Erik MacQueen är av kött och blod och Natur & Kultur har använt honom för fler uppdrag, bland annat för böckerna Så blir du en antirasist av Ibram X. Kendi och Harvey av Emma Cline (båda utkomna på svenska i år och den senaste recenserad här i Opulens). Så hur kunde det gå så här fel?

Citat: “Men i det ögonblicket i showen, då tårarna fortfarande fuktade åskådarnas ansikten efter de gripande sångerna till mamma och pappa, var det Partons njutning, begär och makt som visades upp. Hon sjöng låten, spelade två instrument på den och betalade den här heta puddingens lön”.

Att vara översättare kan vara ett ganska otacksamt yrke eftersom litteraturrecensenten allt för ofta inte ger översättningen någon större uppmärksamhet. Vilket är beklagligt eftersom den avgör läsupplevelsen. Därför är det särskilt trist att behöva komma med kritik när översättaren för en gångs skull hamnar i fokus.

ANVÄND DENNA!
CAROLINA THELIN
poesi@opulens.se

Det senaste från Litteratur

0 0kr