POESI. Ida Andersen har läst den italienska poeten Maura Del Serras senaste diktsamling Ali Straniere (Främmande vingar) och önskar att den här boken skall komma svenska läsare till del.
Ali Straniere av Maura Del Serra
Newton Compton Editori
I dessa ödesmättade tider upplever nog många en längtan efter förklaringar, efter hopp, eller möjligheter att besvärja undergångstankarna. Själv känner jag behov av få speglat vad vi människor går igenom just nu. Rädslan, oron, maktlösheten, men även vårt sökande efter spår att följa för att så mycket vi förmår leva i samklang med jorden, oss själva och andra människor. Ja, ett starkt behov av en uttolkare av vår tid, men en röst som inte är vetenskaplig, inte förenklad, som inte stryker medhårs men ändå inte skrämmer. En mänsklig men allomfattande röst som lindrar inte bara klimatångesten utan känslan av allmän maktlöshet. Någonstans där man kan vila, utan att fly.
Kanske finns detta enbart i tankevärlden, eller varför inte i poesin, undrar jag.
Som av en händelse läste jag nyligen den italienska poeten Maura Del Serras senaste diktsamling Ali Straniere (Främmande vingar) med dikter skrivna mellan 2016 och 2021 och slås av hur väl hon svarar upp mot just dessa behov, och hur brännande problemställningarna kring vår existens är.
Jag som följt Del Serras lyriska produktion under de två senaste decennierna känner igen mycket: titelförsedda dikter som var och en kretsar kring en företeelse, en person, plats eller omständighet. Inte sällan uttryckta i dialogform, som tilltal eller som röster inuti dikterna. På senare år har även haiku, tvåradingar och aforismer tillkommit i hennes uttryckssätt. Om det formmässigt förefaller spretigt så har dikterna alltid hållits samman av en existentiell, etisk livshållning, som bottnar i antik livsvisdom, metafysik och introspektion i kombination med en både demonterande och ömsint och inte sällan humoristisk blick på såväl omvärlden som på människan i sig.
I den senaste diktsamlingen har denna moraliska livshållning mognat och blottlagt ytterligare dimensioner. Baksidestexten talar om ett poetiskt testamente. Det ligger något tungt och definitivt över att skriva ett testamente. Men är det inte just en sådan känsla många av oss bär på nu? Att det är hög tid att samla oss inför det slutliga upphörandet av jorden, av livet som vi känner det.
Det är dock varken uppgivna eller eskapistiska dikter i Maura Del Serras samling. Snarare förmår hon hålla läsaren kvar på jorden och i nuet. I den allra första dikten ”Il pianoterra” (Bottenvåning) är vi genast i ett inifrån-/nedifrån-betraktande, från denna bottenvåning där ”vi levde till fem procent i en disig och flämtande dröm” om vindsvåningar med superutsikt över den stjärnbeströdda himlen. Men ”deras” röster försöker övertyga ”vi:et” om alla fördelar med att bo på bottenvåningen: ”Bottenvåningen är ju den mest lämpade dimensionen på jorden för er!” (Ironin är slående) och får till svar: ”Att stiga uppåt belyser döden. För oss räcker en balkong ut mot den andra dimensionens dag.”
Redan här finns ett slags bekräftelse. Dikten beskriver att vi – egentligen – aldrig ville ha den här strävan uppåt, lyxen, överkonsumtionen, allt som orsakat det tillstånd jorden befinner sig i nu, men att vi blev lurade till det trots att våra sanna jag hade nöjt sig med utsikt-insyn i en annan dimension, vilket kan vara så enkelt som att leva mer andligt eller mer jordnära.
I dikten därpå ”Fede del mattino” (Trohet om morgonen) ber poetjaget ”gatans växtlighet om ett överjordiskt mod / att blomma där det inte finns jord, och / att i labyrintens mitt vidröra livets träd med dess dörr, där det är / möjligt att minnas framtiden och förutse det förflutna.”
Dessa två inledande dikter som följs av avdelningen ”Till det svarta” sätter tonen för resten av samlingen. Där slänger de gamla, darrande av glädje, bort nyckeln till skattkistan. Där är ”du den vackra ensamheten/ hos källan vid templet täckt av skogen /som viskar åt gudarna. Där finns dikten ”Instruktioner för att använda minnena” det vill säga inte som en hord vilda hästar som trampar ner det vilsna nuet utan som gräsbevuxna stenar på vandringen mot grottan med stillastående ljus där samvetet genererar ödet.
Snarare så är Del Serras testamente detta: innerliga önskningar om en värld där ondskan fördrivits eller aldrig fanns. En högst mänsklig tankegång, dit poeten manar oss att sträva för att hålla vårt samvete rent. Kanske den viktigaste uppgift vi har på jorden nu?
Som underavdelningar till ”Det svarta” finns en ”Diptyk om Konsumtionen”, ”Triptyk om Smittan”, och en ”Bön i pestens tid”.
Med andra ord, på ett obestridligt sätt fortsätter Del Serra att fånga in samtiden och att erbjuda oss sitt förhållningssätt till den. Som poet ålägger hon sig en fullständig öppen och ärlig blick, väjer inte för svärtan, slår inte desperat mot den, blir inte bitter, utan inkorporerar den i visdom och i acceptans. Som om det alltid finns hopp och förlösning i poesin, i ordet.
Och är det inte så vi måste leva, nu och trots allt, i vetskapen att ”Bakom tystnaden, enbart i tusen språk /flammar ordet.”
Dikterna är i så måtto inte bara trösterika utan visar också att poesin kan ha en viktig roll som uttolkare, förklaring och viloplats.
Även i ”Polittico della notte” (Nattens altarskåp) återfinns blicken på samtiden och de mänskliga företeelserna: Förödmjukelsen, där den ömsesidiga kärleken som siktar mot ett framtida ljus nu kurar i en grotta i Antarktis men där trots allt svärmar av gulnade foton (minnena) lägger sig över såren. Även i dikten ”Le anime nere” (De svarta sinnena), som är ett svar både på IS terrorattack i Paris 2015 och Rysslands anfall mot Ukraina detta år, finns ett försonande drag, inte mot attackerna som sådana men i form av empati och klarsyn: Förnuftets gudinna famlar i mörkret och den beväpnade Stoltheten bränner Europas skräckslagna ärr.
Maura Del Serra använder ett rikt utvecklat bildspråk, ofta i flera led, och inte sällan hämtar hon stoff i antika myter. Ibland tilltalar eller benämner hon generella och traditionstyngda begrepp som Västerlandet, Österlandet, Musan, moder Sanning, Själen samt Kroppen och så vidare. Det kan kännas ovant och otidsenligt för svenska poeter och läsare men Del Serra grundar allt hon skriver i en snarast outtömlig klassisk och litterär kunnighet och som sagt, i stor livserfarenhet, mytisk visdom och altruistisk andlighet. Inte minst förstår man att dessa kunskaper är både levande och till stor tröst för henne själv men hon lyckas även förmedla från dessa källor även till läsaren. I dikten ”Canto di Psichhe” (Psykes sång), som för övrigt är hämtad ur avdelningen ”Eumenider” blir dessa stildrag fint gestaltade och visar hur skapandet kan vara ett motgift:
En blandad kör av rena röster
och röster malätna av erfarenhet,
lätta syrsors och bottenlösa grodors röster –
En jungfrukör av skapande
har stigit upp som Alfa och Omegas eld
En transparent kör
svävar i mitt sinne denna natt, den första natten
som jag vågar betrakta den sovande Amor
i väntan på straffet och förlåtelsen
som ska ge mig vingar.
Genom referenser till såväl Freddie Mercury och John Lennon som Cassandra och Shakespeare och att både blicka ut mot omvärlden och vara personligt färgade för att inte säga intima, som ovan, blir dikterna således ofta skiktade i både tid och rum.
Många dikter är skrivna till eller om vänner, personliga och litterära, samt om resor och platser. Även här blir det personliga allmängiltigt, mångbottnat och ett sätt att se på världen vänligt leende, eller med barnets blick: som när barnbarnet med sin lilla vattenkanna i handen säger ”Jag vill blöta ner ljuset”. Varpå ljuset ”studsar in i min trädgård / som en törstig och genomskinlig ponny /och dricker ur din barnahand.”
Sist i diktsamlingen finns kortdikterna, tvåradingar och haiku-dikter som i stor grad formas till briljanta och djupt existentiella aforismer likt denna kortdikt, som även den knyter an till vårt förhållningssätt till samtiden:
Som löv
Darrande
som löv på floden
det långdragna avskedet till alla jordens ting.
Är det inte denna skälvning som genomfar oss alla? En del av vårt gemensamma avsked till oss själva, till jorden och alla som bebor den?
Det är lätt att se hur Del Serra menat sig ha skrivit sitt poetiska testamente, alla nämnda, ingen – och ingenting – glömt. Jag betvivlar ändå att det är den sista diktsamlingen från denna produktiva författare, som även skrivit en lång rad poetiska dramer, där hon ofta ger historiska kvinnor röst, kritik och essäböcker samt gjort otaliga översättningar, senast Il radicamento av Simone Weil.
Och i den sista långa dikten som just heter ”Il testamento del poeta” lovar hon: ”på rymdskepp eller tankebåtar / återvänder jag till er” och då ska hon ”tala på den odödliga atomens språk / och utvinna kristaller ur varje gravsten.”
Större anledning finns det, anser jag, att omfamna denna diktsamling som en poesi i vår tid, för vår tid. Dikterna inte bara speglar och tolkar tidsandan utan återkastar genom ordens inneboende möjlighet de det förklarande ljus, och de besvärjelser vi behöver vila i och hämta kraft ur inför både pågående och kommande katastrofer.
Maura Del Serra född 1948, uppvuxen och bofast i Pistoia har vid sidan om sin författar- och översättarverksamhet arbetat som docent i litteraturvetenskap på universitetet i Florens. Hon är mångfaldigt prisad för såväl sin poesi och dramatik som för sin långa författarkarriär, trots det är hon märkligt okänd för den stora allmänheten, möjligen på grund av att hon inte ges ut på de stora, dominerande förlagen vars böcker tenderar att få större utrymme på kultursidorna.
I Sverige är Maura Del Serra förutom med dikter i tidskrifter även publicerad 1997 med dramat Rosens Ande i översättning av Vibeke Edmond (Ellerströms förlag), 2014 med en tvåspråkig diktsamling översatt av Julian Birbrajer: Sånger och Stenar/Canti e pietre, med bilder av skulptören Staffan Nihlén (Bokförlaget Tranan), samt är aktuell i en kommande antologi med samtidspoeter utgiven av Italienska Kulturinstitutet, i den nystartade serien Kometer, med fokus på kvinnliga italienska poeter och med Daniela Marcheschi som redaktör. Även dessa dikter översätts av Julian Birbrajer.
Jag kan önska att även hennes senaste diktsamling skulle komma de svenska läsarna till del, inte minst sedan klimatet hårdnat än mer efter valutgången både här och i Italien.
info@opulens.se
