LYRIK. Thomas Almqvist konstaterar att ”(Haicurriculum)” är den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs hittills bästa diktsamling. ”Här finns förutom direktheten även en underfundighet i uttrycket, som jag verkligen gillar,” skriver han.
(Haicurriculum) av Gunnar Högnäs
Förlag: Ett Projekt Ryggverk
Den finlandssvenske poeten Gunnar Högnäs inleder sin sjätte diktsamling med följande rader: ”Utgivningen tillägnas de allmänna biblioteken i Finland inklusive mina bibliotekskolleger. Samtidigt är den ett genmäle till vårt lands regering i skrivande stund. Kultur behöver stöd, inspiration, uppskattning och förståelse. Den kan inte paketeras som en åker, inte ens under innevarande år för bildning. Tack till Svenska folkskolans vänner för vistelsestipendium!”
Högnäs raljerar
Undervisnings-och kulturministeriet i Finland har utlyst år 2024 till det nationella Temaåret för bildning. Målet är att i samverkan förverkliga ett engagerande evenemangsår under vilket bildningen och dess betydelse tas till nutiden och människors vardag. Högnäs raljerar således över dessa mer eller mindre till intet förpliktigande formuleringar.
Jag har följt Högnäs författarskap under ganska många år nu och har tidigare tyckt att han varit en ganska ojämn poet. Med ”(Haicurriculum)” känns det mycket bättre. Borta är nu alla ordvitsar och alla krystade försök att vara rolig, vilket är svårt i diktens form.
Högnäs och haikun
Han är som bäst, när han skriver kortfattat och koncentrerat, gärna i haikuns form, som han prövade redan i ”Haiculdesac” (2020). Enligt den japanska traditionen ska haikun vara på 5-7-5 stavelser och gärna handla om naturen, där innehållet ska gestalta en klarhet eller något som man kan uppleva med sina fem sinnen. Det är oskrivna regler som Högnäs gärna bryter emot. Han vill att de dikter som han skriver – haikus eller andra – ska kännas som en smekning med insidan av handen. Haikuns koncentrerade form styr innehållet.
Högnäs är en mycket självständig poet, med en alldeles egen ton, och egentligen inte lik någon annan. Ändå kan jag märka en viss påverkan från särskilt Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och Tua Forsström. Många av hans dikter känns som skärvor av vardagen och anteckningar om livet. Det finns något fritt och gränslöst över hans dikter, trots den hårt bundna formen.
Här har vi att göra med en gladlynt poet som skriver med glimten i ögat, även om humorn kan vara svart som natten. Högnäs blandar gärna högt och lågt, ljus och mörker, stort och smått, glädje och sorg. Poeten föddes i Jakobstad i Finland 1957. Han bor i Åbo idag och arbetar som bibliotekarie på Åbo Stadsbibliotek. För övrigt är han son till poeten Kurt Högnäs.
Existentiella dikter
I sina dikter utgår Högnäs gärna från något konkret och vardagligt, där uttrycket sedan blir mycket naket och direkt. Många av dikterna i ”(Haicurriculum)” är existentiella och handlar om vad det innebär att vara människa i dag samt vart är vi på väg. Här finns också dikter om kärleken, men den här gången handlar de flesta dikterna om naturen. Många av dessa är vackra och till och med präglade av en stor skönhet. Här finns förutom direktheten även en underfundighet i uttrycket, som jag verkligen gillar.
”Regnet på taket
en resonanslåda för
faktiska drömmar.”
”Skärvor av skyfall
glittrar sprött på blåbärsris,
som snårig kärlek.”
Sedan skriver Högnäs också gärna om tiden och tidens gång.
”Finns tid verkligen?
Eller bara rum där jag
inrett händelser?”
”Den brända jordens
taktik, att ge nuets liv
monopol på tid.”
”(Haicurriculum)” är Gunnar Högnäs hittills bästa diktsamling.
thomas@opulensforlag.se
