PROSA. Härkomst av Saša Stanišić är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu, skriver Gregor Flakierski.
Härkomst av Saša Stanišić
Översättning: Christine Bredenkamp
Tranan
”Var kommer du ifrån?” Frågan om härkomst kan beroende på det geopolitiska läget och situationen i världsekonomin bestämma om personen ska förlänas fördelar och privilegier eller enkelt förpassas till de efterblivnas och obildades hopplösa skara. Härkomst kan vara ett uttryck för en uppsättning egenskaper och karaktärsdrag, medfödda eller förvärvade (eller både och), som antingen bildar en gemenskap eller särskiljer vissa från andra – inte sällan både och.
När den tyske författaren Saša Stanišić – med bosnisk härkomst – tar sig an frågan i sin senaste roman med just titeln ”Härkomst” blir det riktigt spännande, i synnerhet som hans bosniska ursprung är som så ofta i Bosnien av det mer komplexa slaget, pappa är serb, mamma bosniak, alltså muslim.
Lägg därtill att familjen kommer från staden Višegrad som utgjorde själva hjärtat i den bosnienserbiska nationalismen under krigen på 90-talet, då blir det än mer komplicerat. Under krigen var dessa komplikationer direkt livsfarliga, en massaker drabbade den muslimska befolkningen.
Stanišić är dessutom född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns. Han lever och verkar i Tyskland, ett nygammalt land, och han skriver på tyska.
Precis som i hans första roman som översattes till svenska ”Farfar upp i graven” (2008) rör sig Stanišić obehindrat mellan Bosnien, med en och annan utflykt till Jugoslavien, och Tyskland.
I det etniskt rensade Bosnien är livet svårt med ekonomisk stagnation och allmän osäkerhet. Nationell stolthet och etnisk renhet får inte i gång näringslivet, snarare tvärtom, är ett hinder för det.
I Tyskland får familjen, i alla fall delar av den, Jugoslaviens splittring var lika mycket familjernas, dras med ett exilöde, där det råder en annan sorts osäkerhet, med tillfälliga uppehållstillstånd (låter bekant?), svårigheter att finna sig till rätta i en ny omgivning, lära sig språket, koderna, och inte minst få ett jobb.
Att de arbeten som kunde fås befann sig långt under invandrarnas utbildningsnivå bekymrade ingen, utom möjligen dem själva, trots att det var ett sådant uppenbart slöseri med mänskliga resurser, och en klar förlust både för den enskilda individen och för samhället.
De flesta av de jobben hindrade dem dessutom effektivt från att lära sig tyska, men inte heller det tycktes vara något större bekymmer (arbetslinjen!).
Och också i Tyskland växer berättelsen i styrka om att det tyska folkets ”nationella och kulturella integritet är hotad och därför måste försvaras” (låter bekant?). Allt fler politiker och partier tävlar om att på så många sätt som möjligt låta främlingarna i landet förstå att de är främmande.
Där ”vårt” betyder detsamma som ”inte ert”.
Stanišić tvinnar ihop en väv av berättelser om och av människor, och det är kanske just våra medmänniskor som utgör härkomsten.
En central roll har författarens farmor, en kvinna fast förankrad i den bosniska myllan, med alla dess seder och bruk, rika historia och breda kultur. Men som dessvärre försvinner alltmer i demensens förvirrade universum.
Stanišić skriver med stor empati, och ännu större humor. Som när han beskriver utsikten från en mack där förortens ungdomar samlas: ”Bra dagar kunde man se ända till Frankrike, en dålig dag rakt in i pipan på en pistol.”
Han är mindre övertygande när han i någon slags post-post-någonting-anda laborerar med olika slut, även om poängen till nöds går fram. Det finns många slut, och kanske inget slut alls.
Det är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu. Som Stanišić skriver i ett mene tekel: ”Världar förgås om man inte tidigt och beslutsamt ställer sig i vägen för dem som vill låta dem förgås.”
info@opulens.se
