Hinkandet har sitt pris

ALKOHOL. “Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt.” Lasse Ekstrand funderar kring den romantiska myten om alkoholkonsumtion och författarskap.

Det brukar heta att det är en vantro att författare kan skriva med sprit i kroppen. Vantron är syskon med en romantisk myt om författare, främst manliga sådana. De är inte som vi andra, vardagens grå eminenser. De lever ett roligare liv, i sus och dus.

Visserligen var Hemingway en fyllbult som redan till frukost kunde ta sig några “stänkare”, för att citera Ingvar Hirdwalls figur i Beck-filmerna. Men alla fyllbultar är inte “karlakarlen” Hemingway. För att parafrasera Sartre om Flaubert: Visserligen var Flaubert en tråkig typ, men alla tråkiga typer är inte Flaubert. Plötsligt minns jag Havanna i december 2009. Vi släpptes in i det hotellrum där Papa suttit och skrivit. Guiden, snarare upplåsaren var kraftigt berusad, tog snedsteg. Vägrade ta emot dricks när hon förstod att jag också skrev.

Jag bedriver omläsning av Olof Lagercrantzs bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (2012) om Gunnar Ekelöf. Denne poet på högsta europeiska lyriknivå. De båda var nära vänner, träffades och umgicks ofta. Lagercrantz nämner honom ideligen i sina dagböcker, skildringen blir levande. Till skillnad från hans böcker om Proust och andra. De är inte levande, mer redovisande.

Jag vet inte hur länge det varade, men Ekelöf var strängt disciplinerad när det gällde spritintaget. Drack först när han skrivit klart om dagen och stämplat ut. Uthärdade stoiskt morgnarnas kopparslagare, om än svåra, vid skrivbordet. Men disciplinen släppte, han började skriva även när han drack. Ändå, om man kan uttrycka det så, blev det så fruktansvärt bra. Med lärda referenser inbakade, Ekelöf var högt bildad.

Det hade blivit ännu bättre om han låtit bli flaskan, kanske någon inflikar. Är man någorlunda förtrogen med Ekelöfs mångsidiga författarskap är man dock inte omedelbart benägen att hålla med. Och omöjligt att uttala sig om.

En annan som skrev med sprit i kroppen, dessutom översatte från grekiska till finska, var poeten Pentti Saarikoski. Det var som om han dagligen måste inmundiga sina flaskor vin för att kunna fungera, som om han drack sig nykter. Utan intaget av den buteljerade “medicinen” skakade han och förmådde inte samla ihop sig och arbeta.

Nå, hinkandet har sitt pris. Varken Ekelöf eller Pentti Saarikoski fick ett långt liv. Den senare blev bara fyrtiosex, Ekelöf sextioett. (Hemingway blev sextiotvå.) Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt. Som i den danska filmen ”Druk”. Man kan inbilla sig, som också personerna i filmen gör (fångna av en nationell myt om att danskar klarar spriten), att man håller intaget i strama tyglar. Men det är bara en fråga om när spriten reser sig på bakbenen, stegrar sig och tar kommandot.

Både Ekelöf och Saarikoski avled svårt alkoholskadade. Hemingway tog sig själv av daga med gevär, spriten hade fördärvat hans huvud.