Helgporträttet: ”Kraften kom ur lusten att jävlas med ett system”

ROMANAKTUELL. Anna Fock är aktuell med nya romanen ”Lösningen är kaos”, som kommer ut i april. Jenny Wickberg fick ett samtal om att hitta hem i andra länder och om kärleken till den sovjetiska punken.

Du har tidigare har skrivit romanen ”Väderfenomen” som utspelas i Ryssland, med ryska huvudpersoner. I din nya roman skildrar du ester i Estland. Det är annorlunda val för en svensk författare?

– Under några år var jag så ofta i Estland att jag betraktade det som ett andra hem. I Tallinn hade jag en umgängeskrets och var i princip stammis på vissa kaféer och krogar. Ryssland var också någonting som jag verkligen gick in för under en period.

Hade du några tidigare kopplingar till kopplingar till Estland?

– Bara de band jag själv har skapat. Det började med att jag och min son åkte dit en påskvecka, år 2016 eller 2017. Vi hade börjat lyssna på sovjetisk punk och utöver den sibiriska är det då estnisk punk som gäller. När vi kom dit kände jag mig hemma där, och det blev fler besök efter det.

Vad var det du fastnade för?

– En skön blandning av det jag har älskat med Ryssland, lite av den galenskap man hittar i Ryssland men parat med en sorts bekant hemkänsla. Man är inte nödvändigtvis lika insatt i det man själv anses höra ihop med. Jag har till exempel italienskt påbrå och var mycket i Italien under min uppväxt, men jag hade aldrig kunnat skriva någonting initierat om nutida italienskt vardagsliv på samma sätt. Och jag känner svenskar med familjebakgrund i Estland som inte alls har så stark kontakt med det estniska.

Du skriver detaljrikt om livet i Estland under den sovjetiska tiden och det som hände efter sönderfallet. Var har du hittat den kunskapen?

– Jag har en förmåga att observera och minnas små detaljer som gör att det jag beskriver kan kännas levande och trovärdigt. Många estniska hem ser dessutom ungefär likadana ut, eftersom de som bor där inte har renoverat så mycket. Det går alltså se tapeter som sitter kvar och jag har hittat bilder av möbler och annat.

Din tidigare roman ”Väderfenomen” utspelas i den ryska delen av Sovjetunionen. Hur lärde du känna det ryska samhället?

– Jag halkade in i det på ett bananskal när jag tänkte bli översättare, och förutom engelska behövde ett annat språk att läsa på universitetet. Min franska var inte på en nivå som var bra nog för universitetsstudier så jag valde att ta ett språk där jag kunde börja på nybörjarnivå, och då blev det ryska. En del av studierna bestod i att lyssna på rysk musik och läsa rysk litteratur.

Och då åkte du dit?

– Ja, jag åkte med min son när han var fem år och hade en del udda intressen, där han fascinerats av kyrkklockor. Vi började titta på Youtube-klipp på ryska klockringare som använde klockorna som någon form av experimentell musik mer än som något religiöst, och reste dit för att uppleva det.

Vad fick du för intryck av landet?

– Det var som det blev senare med Tallinn, att det var något som kändes välbekant samtidigt som man i detaljerna märkte skillnaderna, där inget fungerade som vi var vana vid.

Punken har en stor roll i både ”Väderfenomen” och i din nya roman ”Lösningen är kaos”, där en av huvudpersonerna är Siims, som är sångare i ett punkband?

– Ja, under mina besök i Ryssland och Estland fick jag upp ögonen för den punkrörelse som uppstod i Sovjetunionen, och som var en framträdande del av frihetsrörelsen där. Jag började lyssna på musiken och har åkt på massor av festivaler efter det. Det är en fantastisk musik. Min fascination för länderna hänger nära ihop med mitt intresse för musiken.

Hur har den estniska punken förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen?

– Det finns en del gamla band som fortfarande spelar, men det är mer som nostalgi nu. Det har också vuxit fram en ny rörelse, även om jag är lite frågande till om man kan kalla den punk. Det är fortfarande bra musik, men den är lite mer romantisk än den tidigare.

Vad tycker du musiken har förlorat?

– En stor del i kraften kom ur lusten att jävlas med ett system som de hade blivit påtvingade. Men det görs en del modern och rolig musik i Estland, där de nya generationerna är starkt influerade av landets folkmusik.

En annan huvudperson är Merike, som utbildar sig till journalist. Hon börjar sin bana i Sovjet där hon skriver det hon blev tillsagd att göra, men författar en annan typ av artiklar i smyg och säljer dem, och blir sedan en etablerad journalist i det fria Estland. Vilka är dina förlagor där?

– Medan jag skrev hade jag mycket samtal med en väns fru, som arbetade på Esti Ekspress under 90-talet. Hon berättade om hur det var, att de bara hade en dator de fick turas om med medan de andra satt och skrev för hand. Det var också så i verkligheten, något jag har med i min bok, att konstnärer och musiker kom till redaktionen. De hängde där och drack vodka. Ibland blev det artiklar av det, ibland inte. Allt var experimentellt, även inom politiken och journalistiken där man inte hade så noga koll utan fick känna sig fram i det nya.

Flera av personerna i romanen kämpar mot fattigdom, med dåliga bostäder och har bara en hopplös framtid i sikte. Dit kommer affärsmän från Sverige och Danmark som ses som mycket förmögna. Hur ser den klasskillnaden ut idag, har den utjämnats med tiden?

– Estland blir mer och mer likt Sverige, och många vill hävda att landet borde räknas som en del av Norden. Men det är fortsatt så att många som med estniska mått räknas som medelklass lever i hushåll som vi svenskar kan uppfatta som fattiga. Kommer man ut på landsbygden i delar av landet ser man mer av förfallna hus och gamlingar som säljer grönsaker längs vägarna. Det är i många fall fattigare än det ser ut på ytan – det är på många sätt ett välfungerande samhälle och man ser sällan någon direkt misär, men många familjer får fortfarande stödpaket med donerade kläder och liknande och det är inte särskilt ovanligt att en lägenhet saknar ett riktigt badrum.

Efter Sovjetunionens fall blir det stora spänningar mellan ester och de ryssar som bor kvar. Hur är stämningen idag?

– När jag började skriva på ”Lösningen är kaos” var det förhållandevis lugnt, men det har ändrats en del efter Rysslands anfall mot Ukraina. Jag uppfattar det som att den ryskspråkiga befolkningen är tyst, men att det under ytan finns spänningar där många nog sympatiserar med Ryssland och tycker att frågan inte är så svartvit. Men de rysktalande är inte en homogen grupp, och kom ursprungligen från olika delar av Sovjetrepubliken.

Övergången till ett fritt land går via en tid av kaos, där det är brist på allt. Det är en process du skriver detaljerat om. I glappet försöker personerna i din bok köpa saker som möjligen kan bli en värdefull handelsvara med tiden?

– Mycket detaljer kommer från ett samtal jag hade med en estnisk politiker som också var en gammal punkare. Han berättade massor om hur folk började köpa gamla kylskåp, lager med kondomer och annat, i hopp om att kunna göra affärer med dem. Det var till och med någon som försökte kränga en gammal atomubåt. Metallstölderna var många och det kunde vara lönsamt att stjäla en staty för att smälta ner den.

Du har också exempel på hur estländarna löste problem med fattigdom och varubrist. Kan du beskriva hur en Sovjetmedborgare kunde ordna med smink och en någorlunda modern klädsel?

– När det gällde mode och skönhet fanns det ju begränsningar både i utbud och ekonomi. Men man löste det. I Estland fanns till exempel tidningen Siluett, med modereportage och tillhörande sömnadsmönster, och någon rysk motsvarighet har också funnits. Det var mycket gör-det-själv och inte minst i Estland kunde vissa dessutom få tag i grejer från väst genom till exempel släktingar på besök. Man hade sitt gamla läppstift och puder som kanske luktade fan. Har man inget hårspray så funkar det med något ur städskrubben och det sista skrapet i kefirflaskan funkar som ansiktsmask.

Du kan ju ryska. Hur mycket följer du med i den inhemska rapporteringen om vad som händer med kriget?

– Inte mycket alls, och det är inte ofta jag använder språket idag. Det är ett bekymmer att jag har blivit något av en fröken Ryssland här. Det händer att jag tackar nej till förfrågningar om att skriva eller komma och tala på ställen, där de vill att jag kommenterar hur kriget utvecklas eller hur samhället har påverkats under Putins tid vid makten. Det jag vet något om är bara hur enskilda personer talar och verka tänka.

Har du något exempel på det?

– Det märks i subtila saker att propagandan i medier har påverkat människor, där folk har börjat säga märkliga saker. Ett exempel är när jag och min väninna var i Sankt Petersburg, och mötte en rysk barnhjärtkirurg i hotellbaren. Han var så obegripligt macho och nästan skrek åt oss att Sverige hade gått helt åt helvete, och att vi borde återgå till det gamla patriarkala systemet. Han trodde sig också veta att vi egentligen inte var svenskor, eftersom svenska kvinnor inte klär sig i svart.

I ”Väderfenomen” spelar radioaktivt avfall en roll. Idag diskuteras kärnkraften på nytt, medan frågan om avfall inte uppmärksammas mycket alls. Vad säger du om det?

– Det är ett exempel på hur frågorna om klimat och miljö inte kopplas samman. En olycka som den i Tjernobyl kanske inte kan hända igen, men där finns andra sätt det kan gå åt helvete på. Att då producera livsfarligt avfall som kommer att finnas kvar i en tid som är så avlägsen att det kanske inte ens finns människor där, är obegripligt.

Du är en prisad och översatt författare. Din första roman ”Absolut noll” fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset. Väderfenomen nominerades till Augustpriset och fick tidningen VI:s litteraturpris. Hur ser ditt författarliv ut idag?

– (Skrattar) Och här sitter jag i soffan, i min Volvouniform. Författarlivet har gått lite fram och tillbaka. och jag knegar alltså fortfarande. En tids stipendieregn gjorde att jag under en period kunde skriva på heltid, men märkte att jag blev uttråkad och inte var så inspirerad då.

Försäljningen av svenska romaner har gått ner. Hur har upplagorna för dina tidigare böcker sett ut?

– Det har varierat kraftigt där någon sålde i flera tusen exemplar och andra i ungefär tvåhundra.