Helgporträttet: “Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken”

BOKUTGIVNING. Den 24 februari, på årsdagen av Rysslands anfall mot Ukraina, släpps Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Bröllopspogromen – en ukrainsk-judisk familjeberättelse”. Jenny Wickberg fick ett samtal om att gräva i en familjehistoria som är fylld av djupt begravda hemligheter.

Din bok ”Bröllopspogromen” inleds med din mormor och morfars bröllop 1920, där festen avbröts på våldsamt sätt av en pogrom där brudparet och gästerna tvingas fly för sina liv. När fick du först höra om bröllopet?

– Det var sommaren 2017, när jag åkt över till USA för att träffa min moster Roza, som började berätta. Hon var 95 år då men helt klar i huvudet. Jag insåg att det var mycket som hade hänt i min familj som hon kände till, men som jag aldrig hade hört talas om.

Vilka fler hemligheter fick du höra om?

– Att det som min mamma berättat om sin födelse inte stämde. Sanningen var att min morfar ordnade med falska födelsebevis åt hela familjen för att undgå Stalins terror. De verkliga uppgifterna sågs som så farliga att de alla nästan verkar ha raderat dem ur sina minnen.

Din mamma var sex månader och sjuk i feber när hon var med om sin första flykt när familjen fick ge sig av i all hast, sedan Stalin kommit till makten och inlett sina utrensningar. Vad din morfar arbetade med under de år familjen bodde i den ryska staden Kamenka är en hemlighet som har hållits så väl gömd att du inte lyckats få fram den. Vad tror du att det var?

– Morfar var bokhållare och hade till yrke att hålla ordning på bokföringen. Min moster Roza vet att han arbetade åt någon affärsman, som antagligen handlade med spannmål och de hade det gott ställt de åren. Hans chef blev anhållen och morfar var antagligen rädd för att bli associerad med en affärsverksamhet som Stalin bestämt sig för att utrota. 

Din familj flyr gång på gång inom Sovjetunionen och bor i Ukraina, Ryssland, Tasjkent, Uzbekistan och sedan tillbaka till Ukraina. Instinkten om när det är dags att fly räddar er gång på gång. Familjen har en starksammanhållning men det är en samhörighet som till stora delar bygger på tystnad, där man aldrig pratar om sitt förflutna. Har ni i den yngre generationen börjat tala mer?

– Det är svårt att svara på. Jag har inga syskon och ingen släkt i Sverige, utan mina kusiner bor i Kanada och USA. Där är det några som har visat intresse för att jag har tagit fram fakta och börjat skriva om vår släkthistoria, medan andra inte verkar bry sig om det. Om det beror på en nedärvd tystnadskultur, kan jag bara spekulera i.

Din mormor växte upp i den ukrainska byn Babtjintsy. Har du själv varit där någon gång?

– Nej, det är bara några år sedan jag fick veta att vi stammar därifrån. Jag har funderat på att åka dit men pandemin kom och gjorde det svårt. Det är en liten by och det finns nog inte så mycket kvar att se heller som anknyter till min familj.

Det liv som judarna i Tsarryssland lever är starkt begränsat, där de inte får bo var de vill, välja yrke fritt och inte heller äga någon mark. Senare gör Stalins utrensningar att familjen tvingas dölja delar av sin historia. Hur har det känts för dig att gräva i en släkthistoria som innehåller så mycket våld och svåra saker?

– Jag har från min polsk-judiska pappa alltid fått höra om den judiska historien, med pogromer och fördrivningar. Att vi hade en tung släkthistoria har jag därför vetat sedan barnsben. Det jag inte visste var hur mycket det har påverkat människorna i min egen familj på min mammas sida.

Du får mycket av informationen från din 95-åriga moster Roza. Vilka andra källor har du haft?

– Jag har inga fler muntliga källor men har hittat mycket i fackböcker och arkiv. Där fanns det bland annat fruktansvärt drabbande beskrivningar av pogromer.

Du återkommer till olika släktrecept ett par gånger. Vad betyder maten och kakorna som band bakåt i tiden, i en familj som flera gånger har flyttat från land till land?

– Det betyder jättemycket och är förknippat med barndomsminnen och associerar till olika sammanhang och människor. Jag tror det är en viktig och typiskt judisk erfarenhet. I en kultur som innehåller mycket svårt bär maten på en hemkänsla som inte är smärtsam och som går att tala om.

Din familj var med när bolsjevikerna invaderade Ukraina för hundra år sedan. Nu upprepas historien genom det ryska anfallet, och också nu hade du släkt på plats i landet. Hur var det för dig, som nyss skrivit om det tidigare kriget, när ett nytt bröt ut?

– Det har ju pågått ett krig där länge, men när det storskaliga bröt ut var det som om hela min värld kastades omkull. Jag kände mig helt desorienterad och hade svårt att ta in det.

Har du någon släkting som är i Ukraina nu?

– Inte just nu. Jag har en äldre kusin som normalt bor i Lviv men som arbetar utomlands i perioder, och som inte har återvänt dit sedan krigsutbrottet.

I din familj spelar det religiösa allt mindre roll och i Sovjetunionen var de judiska traditionerna något som fick döljas. Din mamma flyttade som gift från Sovjetunionen till Polen, men fick senare fly till Sverige där flykten berodde på deras judiska identitet. Hur mycket av det judiska kulturarvet hade dina föräldrar med sig?

– Vi har aldrig firat judiska högtider hemma. När det gäller min mamma har jag har inte vetat att de så länge som den äldre generationen levde, firade högtiderna. Det är inget hon någonsin pratade om.

Din familj är på flykt inne i Sovjet under hela andra världskriget. Vid krigsslutet inser din familj att alla de judar de tidigare känt i områden som ockuperades av tyskarna är döda. Familjen möts dessutom av en ny våg med antisemitism. Hur mycket uppfattade du av de sår och trauman som personer i din familj måste ha haft?

– Min mamma visade inga tecken på trauma, utan var lugn och behärskad och jag växte upp i en kärleksfull familj. Det enda tecken på att hon var märkt av sin uppväxt var att hon ofta brukade säga saker i stil med att livet var fruktansvärt, och att människor var kapabla till hemska saker. Det var en svart syn på mänskligheten, där omvärlden sågs som fientlig och hotfull, som jag inte kunde känna igen hos mina svenska vänners föräldrar.

Din mamma och hennes systrar växte upp i en kultur där de lärde sig att ljuga och hemlighålla saker och uppmuntrades till angiveri. Hur påverkade detta din relation till din mamma?

– Vi hade en otroligt nära relation och hon var väldigt viktig för mig. Min pappa gick bort tidigt, när jag var 23 år, och hon gifte aldrig om sig. Även om hon aldrig berättade något om sin bakgrund så stod vi varandra nära. Mamma levde inte längre när jag började med mitt projekt. Min dotter kom då på att hon intervjuat sin mormor för en skoluppsats. I den stod det om hur de flydde under kriget. Jag blev häpen, för det är sådant hon aldrig berättade för mig. 

Din familjehistoria är fylld av hemligheter och alla lärde sig att inte tala om det förflutna. Det är din moster Roza som på sin ålderdom berättar allt för dig. Vet du när hon började tala om det som varit?

– Hon har sagt gång på gång att jag är den enda i släkten som bryr sig om det förflutna och att ingen annan frågat eller visat intresse. Men avståndet i tid gjorde det kanske lättare för henne att bryta tystnaden och börja berätta.

Du förvånas över att din moster Roza, som flyttade till USA, tjugofem år efter Sovjetunionens upplösning, fortsatt är rädd för bolsjevikernas hemliga polis?

– Min första reaktion var att herregud, hur kan hon känna så. Sedan tänkte jag ett varv till och insåg att med tanke på vad som händer nu, är de nog kapabla till mer än vi ser och vill tro.

Din familj har under hela 1900-talet tvingats flytta, gång på gång. Det drabbade också dig, som föddes i Polen men som 1969 var en av alla de judar som flydde den nya våg av antisemitism som gick genom landet. Vad minns du?

– Jag var sex år och hade börjat skolan, och har rätt mycket minnen från vårt hus, mina vänner och sådant. Jag minns promenader med min pappa, det var en lycklig och trygg barndomskänsla som fick ett abrupt slut.

I Sovjet skilde man på medborgarskap och etnicitet, där det senare stod antecknat i de inrikespass som infördes. Du har kommit att tänka på dem i debatten som under senare år kommit upp i Sverige om vem som är att betrakta som svensk. Hur känner du inför den debatten?

– En deja vu-känsla, och insikten om att det är fruktansvärt fel att resonera kring etnicitet på det sättet i ett politiskt sammanhang. Jag och mina föräldrar blev fråntagna vårt polska medborgarskap och tvingades fly när retoriken slog om och vi inte längre sågs som äkta polacker.

Hur såg din uppväxt i Sverige ut?

– Jag var enda barnet och båda mina föräldrar jobbade heltid som läkare. Som nyanlända var de måna om att snabbt etablera sig och få en inkomst. Det gjorde att de jobbade långa dagar och var mycket trötta och slitna. Jag fick därför snabbt bli självständig. Men jag fann mig snabbt tillrätta och har vuxit upp i svenskt sammanhang och alltid haft svenska kompisar.

Hur uppfattade du som barn ditt judiska arv?

– Jag har alltid haft med mig en sorts folkgruppstillhörighet och vetat varför vi tvingades lämna Polen. Även om vi inte hade med oss några judiska traditioner har det varit en del av min identitet.

Din judiska identitet har du kvar, men din familjs religiösa seder hann vaskas bort under Sovjetåren. Har du försökt återskapa något?

– Nej, det hade känts onaturligt och främmande att göra det som vuxen. Det jag gör är att jag försöker återskapa maten och bakverken, men utan någon religiös laddning. 

Vad saknar du mest?

– Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken, så att jag genom det hade kunnat föra arvet vidare till mina barn.

Tog du och dina föräldrar upp några svenska högtider?

– I Sovjetunionen firade man nyår på samma sätt som vi i Sverige firar jul med gran, presenter och tomte. Det var därför lätt för oss att växla över och göra samma sak fast på julen istället.

Du talar ryska med din moster Roza. Vilka språk växte du upp med?

– Ryska och polska, där mina föräldrar pratade polska med mig och ryska med varandra och när vi träffade släkten.

Hur har ditt liv påverkats av att du har frilagt delar av din släktberättelse som tidigare varit dold?

– Mitt liv har blivit rikare och det har varit en fantastisk upplevelse höra alla berättelser och att läsa in mig på hela epoken. Jag har planer på framtida skrivprojekt som är kopplade till min familj och dess historia.