PROSA. Ingemar Lindahls roman ”På besök från evigheten” är en roman om dikt och verklighet inspirerad av Carl Jonas Love Almqvists författarskap och levnadsöde. ”Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet,” skriver Carsten Palmer Schale.
På besök från evigheten av Ingemar Lindahl
Ekström & Garay
Carl Jonas Love Almqvist reser sig upp ur graven i Bremen eller stiger ner från andevärlden drygt 150 år efter sin död 1866. Plötsligt är det juni 2023.
Detta är en bok som på en och samma gång är en skröna och en samhällsanalys. En skröna som myllrar av intressanta människor, som ofta knappt går att tänka på utan att skratta. En allvarlig samhällsanalys av det andliga livet i vår samtids överdigitaliserade verklighet. Med Almqvist som spöke och ciceron och mänsklig magnetkamera.
Utgångspunkten är alltså Almqvists återkomst till jordelivet för att få ihop sitt livs ekvation, dvs. för att en gång för alla bli kvitt alla anklagelser om giftmord och ekonomiska oegentligheter (frågor som togs upp i en rättegång redan 1851, när Almqvist redan var utomlands, och därefter flyttade till USA för att bo där i 15 år, innan han återvände till Europa, men dog och begravdes i Bremen).
Almqvist står naturligtvis i centrum. Men en stor mängd människor sidobelyser bokens huvudteman: anklagelserna, digitaliseringsmaffians inkvisitoriska jakt på tryckta böcker, upplevelsen (inte bara, men främst, hos Almqvist) att Sverige utvecklats till ett materiellt välståndsland, men med riskabel erosion av andliga värden, flera av huvudpersonernas moraliska kluvenhet, AI och cyborgutvecklingen etcetera.
Bland huvudpersonerna – utöver Almqvist själv – utmärker sig särskilt några. Först och främst den himmelskt vackra turksvenskan Tomara Nisbin, hennes helbror Junnus (moraliskt ambivalent, men nyrekryterad till IS), syskonens mor Carina (f d berömd artist), UD-tjänstemannen Wille Swedenborg (ättling till den store Swedenborg, vars tankar har stor betydelse i romanen), den skicklige advokaten Fabian Broman (Willes kusin), konsthistorikern Petra Dahl (en av huvudledarna för gruppen ”Bokfolket”, som motarbetar maktens digitaliseringsiver), mediamogulen Sune Quibeck, premiärdansaren Luc Fraudin i dansgruppen Dance Trolls, den salafistiske imamen Mahmoud al-Quwatli, den operativa chefen för Försvarets informationsbyrå Rickard Furemo (skogsman, jägarkapten och en sorts cyborg), Furumos chef och tyska sambandsman majoren Teddy Ternström, samt den från Svenska Akademien – såsom tidigare ständig sekreterare – flyktade litteraturprofessorn Lotta Libius.
Bland de nämnda kommer flertalet att på olika sätt att stå Love nära, ja, bli hans vänner och hjälpare, medan några omvänt utgör problematiska figurer; i synnerhet kanske Sune Quibeck, Luc (Fraudin) och Mahmoud (al-Quwatli). De två förstnämnda av dessa vill så att säga ”lägga beslag på” Tomara, den sistnämnde är en fanatisk muslim i tjänst hos IS. Junnus Nisbin förefaller emellertid inte bara kluven, utan utvecklas också (särskilt i den andra halvan av boken) från ”ond” till en mer ångerfylld och bättre människa (det finns en viss ömsesidighet mellan Love och Junnus; varav den senare också är kritisk mot den utbredda sekulariseringen och oandligeten i Sverige).
Hela huvusdberättelsen startar dock egentligen när Love möter Tomara i Hyllie där bådas papper skall kontrolleras – i synnerhet Tomaras. Härvid uppstår omedelbart hela bokens starkaste och mest kärleksfulla förblindelse.
Äventyret – som i sin helhet både innehåller starkt surrealistiska och högst konkreta element – inleds med bilresan mellan Malmö och Stockholm, med stopp på vägen, och Love tillåts under resan både beundra den vackra svenska naturen och dess dofter genom bilfönstret, men också en ny form av bebyggelse, som åtminstone gör honom en aning dyster. Lindahl gestaltar hela utvecklingen från början till slut på en flytande, elegant och högst imponerande prosa.
Wille har under tiden vaknat upp på Danderyds sjukhus, i tron att han är död, och att sjukvårdarna är änglar. Sjukhusvistelsen föregicks av ett självmordsförsök per bil efter en olycklig kärleksaffär.
Omsider anländer sällskapet till det Stockholm Tomara älskar, och Love till stor del väl också gör, med reservationer för den nya, ombyggda och hektiska storstaden. Love hamnar dock på hotell Lady Hamilton, i Gamla stan, där han i stor utsträckning fortfarande känner sig hemma. I samma veva träffar han både Wille och Petra. Wille som tror sig vara död, och Love som tror sig vara ande eller människa. Detta växlar. Emmanuel Swedenborg och Almqvists egna verk är genomgående närvarande. Almqvist lever med andra ord i två världar och två tidevarv – eller växlar mellan dessa. Och han är självfallet därtill en själslig gnista i Swedenborgs andevärld.
Allt mer färgrika trådar nästlas sedan in i berättelsens fantastiska väv. Vi får sålunda åse och begrunda en såväl surrealistisk (eller synnerligen mångtydig) som realistisk röntgenbild av Sveriges tillstånd mellan 1866 och 2023.
Häri spelar både konkret och metaforiskt Tomara en stor roll. Den person som alltså står Almqvist allra närmast, från pappersexercisen i Malmö till det slut som kan ses som både gott och ont. Tomara – en sentida ättling till Tintomara i Loves mästerverk Drottningens juvelsmycke. Tomara/Tintomara som är komplex, dubbel, androgyn och magnetisk (alla, män som kvinnor, dras till henne). En varelse som också, menar jag, återspeglar något av romanens innersta. Love kallar henne ett animal coeleste.
Animal coeleste i den köttsliga författaren Carl Jonas Love Almqvists värld är ett begrepp som främst inbegriper instinktlivets betydelse och djurlivets moraliska renhet. Almqvist strävar efter att gestalta hur det himmelska är förbundet med det jordiska, och Tintomara, beskriven som ett himmelskt djur, svarar nog väl mot hans föreställningar om hur det materiella och sensuella genomströmmas av andlighet. Tomara är sålunda sensuell snarare än sexuell.
Egentligen står väl förresten, som antytts, även Tomaras bror Junnus Love nära. Eftersom denne utvecklas och förändras på ett sätt om ingen annan av huvudpersonerna.
Nåväl. Stockholm. Här får vi i detalj ta del av Almqvists iakttagelser och värderingar: om den tekniskt-materiella välfärden och den andligt-sekulära torftigheten. Där den förra driver den senare – bl.a. genom digitalismen. Denna digitalism som bekämpas av Bokfolket, till vilket Almqvist reflexmässigt och naturligt ansluter sig. Tomara relaterar främst – men ej endast – till det andligt-sensuella.
Mobiltelefonerna beskrivs som fragmenterande kristallkulor. Här ställs de fördjupande böckernas demokratiska betydelse mot teknologins förfrämligande verkan. Lottas kommentarer, på Marieskär, tydliggör detta ytterligare. Människor stannar numera aldrig på gatan för att prata. Istället begraver man sig i tom och fördummande egocentrism i de märkliga skalen – det vill säga främst mobiltelefonerna. Individerna är med andra ord fångna i i teknologin. Ja, är de ens människor? Hela detta scenario strider mot såväl Loves erfarenheter som hans (egentligen positiva) syn på moderniteten. Ja, det är synd om människorna, som Almqvist med sympati inhämtar i Strindbergs Ett drömspel. Människan är splittrad. Människan har alltid bråttom.
Här får vi även oss till del detaljer ur Almqvists liv: verken (hela ramverket Törnrosens bok med mera, och hans skrivande kollegor från första hälften av det förrförra seklet, såsom Atterbom, Palmblad och K E Fahlcrantz), personerna han träffat och levt med (exempelvis L J Hierta och Wendela Hebbe), resor (till Tyskland, England och i synnerhet USA, där han visades i 15 år) byggnader (som funnits men rivits, eller som fortfarande finns), naturen (det Love tycks hålla högst av allt), hans radikalitet som skriftställare och journalist (på bl.a. Aftonbladet). Det sistnämnda – hans radikalitet – bekämpades hårt av den styrande klassen, vilket senare skall visa sig utgöra åtminstone en av grunderna till den konspiration som ledde till åtalen mot honom.
Just de två rättegångarna mot Almqvist har för övrigt en framträdande plats i romanen. Det var ju för dessa Almqvist återuppstod – för att bli rentvådd. Rättegångarna (en om ett påstått giftmordsförsök, och en om ekonomiska oegentligheter) beskrivs på ett lysande och skrattretande sätt. De är invecklade, excentriska och rent surrealistiska. Också för att Almqvist tvingas kämpa för att få själva sin existens erkänd (vilket lyckas så där), för att juridiken alls skulle komma på tal.
I Stockholm får vi också lära känna några av de inledningsvis nämnda huvudpersonerna närmare. I synnerhet Carina Lindfors och hennes två barn, Tomara och Junnus Nisbin, och deras trassliga relationer. Men via Junnus också mer om dennes ambivalenta IS-engagemang (som bland annat resulterat i att Junnus på order från imamen tvingats mörda sin bäste vän Omar). Det hela leder emellertid slutligen till en midsommarfest nära den döende Carinas barndomshem. Här deltar merparten av det mer betydelsefulla persongalleriet: Love, Tomara, Junnus, Wille (som lyckats bli kärlekspartner till den annars mycket svårfångade Tomara), Fabian, Petra, Sune Quibeck, Luc, och Rickard. Festen avslutas med att ett fyrverkeri sätter eld på ett hönshus, och på så sätt lyckas skicka iväg de för IS avsedda stridsmissilerna, som Junnus lyckats gömma undan på denna plats. Alltihop flyger alltså i luften!
Under en avslutande Stockholmsvistelse dör Carina. Tomara sörjer, och Junnus tvivel övergår i stark ruelse. Efter denna episod, med viktig undertext i form av samtal mellan syskonen, avslutas hela boken med några mycket betydelsedigra dagar på ön Marieskär i Gryts skärgård, där ett framtidsseminarium går av stapeln i regi av Försvarets informationsbyrå (FIB). De viktigaste deltagarna där blir Love, chefen för (FIB) Dr Hugo Hamilcar, Rickard, Teddy, Lotta samt – men inte minst – Tomara och Wille.
Annars: Svårigheterna att älska är också väsentliga i boken– men av delvis olika skäl: Tomara (som egentligen inte kan ”älska” på jordiskt vis), Wille (med dåliga erfarenheter), Junnus (den ambivalente), Luc (som enbart är kåt), kanske Love själv, superegoisten Sune Quibeck.
En lika väsentlig aspekt handlar naturligtvis om dikten och verkligheten. Boken i sig, naturligtvis; de skrivna böckerna av Almqvist, böcker i allmänhet (som ju skyddas efter bästa förmåga av Bokfolket).
Agendan på Marieskär består i en analys av människans utveckling från urtiden, över några mellantider (urtiden just, antiken, renässansen, religionstriderna år 13-1600, upplysningstiden, de två världskrigen, nutiden/samtiden och inför framtiden. Huvudtalare är besökaren från evigheten, Love, experten på 1900-talet, Teddy, och cyborgen Rickard (halva hans hjärna är organisk, den andra oorganisk; ett resultat av en nödvändig operation efter en tragisk förlossning).
Synen på människan och hennes utveckling är laddad – och blir till sist drastisk:
Love: Två steg framåt (välfärden, demokratin) och ett tillbaka (sekulariseringen och digitaliseringens syra). Teddy: Ett steg framåt (vaccinet) och två tillbaka (krigen, vapnen).
Rickard: Kampen mellan den rena artificiella intelligensen och den komplexa människans natur.
Domarna mot Love mynnade ut i: Rättspsykiatri för förberedelse till dråp. Uteblivna pengar till den giriga och presumtiva arvtagaren Evita Stjernfelt, Carina Lindfors syster.
Exit
På hemväg till fastlandet blåser det upp till en förödande storm. Tomara och Wille drunknar i varandras armar. Love återvänder till himlen. Tomaras död fick Junnus att ta avstånd från imamen och ägna sig åt sjukvård. Därmed sluter sig den cirkel som började i himlen och i Malmö. Räkenskapens tid är över.
Nota bene: Detta är en formidabel roman. Språket – eller snarare språken (svenskan, Loves gammaldags sätt att uttrycka sig, inflikningar av slang, latin och grekiska – är njutbart. Detaljerna om Stockholm nu och då, Almqvists liv och författarskap, samtidskritiken och resonemangen om digitaliseringsvurmen väcker tankar. Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet.
Jag rekommenderar därför envar läsare att fördjupa sig i denna bok, som är vida bättre än flertalet jag läst under det senaste decenniet eller så.
Tilläggas bör dock kanske, att Ingemar Lindahl näppeligen är en glad amatör i något enda avseende. Som poet har han gett ut flera samlingar, som författare i bredare mening en roman och biografier om konstnärerna Nils och Thora Dardel. Tillsammans med Peter Curman har han vidare tolkat John Lennons bok In his own write. Han har också tilldelats Zibetska priset av Svenska akademien, och är tydligtvis engagerad i Almqvistsällskapet. Många av de påfallande faktakunskaperna torde för övrigt härröra från hans arbeten som svensk representant vid Unesco och hans tid som svensk ambassadör på Cypern.
info@opulens.se
