Helgessän: Sankt Fiacre och syndens droska

EROTISKT. Alan Crozier skriver om den erotiska laddning en hästdroska kunde ha en gång i tiden. Det finns dessutom en koppling till taxichaufförernas skyddshelgon och förstås till litteraturhistorien, Gustave Flaubert inte minst.

I december 1856 kunde franska läsare slå upp Revue de Paris för att se hur det gick för Madame Bovary i den tredje och sista delen av Gustave Flauberts romanföljetong om Emma, olyckligt gift med Charles Bovary. I förra avsnittet hade makarna Bovary, på besök i Rouen, åter träffat Léon Dupuis, som tidigare varit skrivarebiträde hos notarien i deras lilla köping. Då hade Léon och Emma fattat tycke för varandra, men det blev ingen affär. Nu, flera år senare, är Léon mindre blyg och Emma har hämtat sig från det abrupta slutet på en lång utomäktenskaplig romans med godsägaren Rodolphe. Man kan ana vad som väntar.

Léon och Emma stämmer träff i katedralen. Emma anländer sent och till Léons förtret accepterar hon kyrkvaktmästarens erbjudande om en guidning i helgedomen. Den otålige Léon avbryter rundvisningen och kallar på en droska. Emma undrar om det inte är opassande, men Léon lugnar henne med en försäkran om att så gör man i Paris. Kusken undrar vart de ska. ”Vart ni vill”, svarar Léon.

Så slutar kapitlet, med en fotnot som meddelar att redaktionen har känt sig tvungen att stryka en olämplig passage. Flaubert åtalades ändå för oanständighet, trots tidskriftens försiktighet och ett visst mått av självcensur från författarens sida. Sedlighetsåtalet leddes av Ernest Pinard, som fem månader senare drev en liknande process mot Charles Baudelaires Les fleurs du mal. Medan Baudelaire blev fälld och dömd till böter för sex av dikterna, försvarades Flaubert skickligt och fram­gångs­rikt av Antoine Sénard, När författaren frikändes kunde romanen tryckas i sin helhet år 1857 och nyfikna läsare fick äntligen ta del av droskfärden. Men Flaubert nämner inte med ett ord det som sker inuti vagnen. I stället får vi en beskrivning av rutten som droskan följer under den långa turen. Var gång kusken föreslår ett uppehåll hörs en arg röst inifrån: “Kör vidare!” Stadsborna glor häpet på denna vagn med fördragna gardiner, som oupphörligt dyker upp än här än där under fem timmar, ”igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång” (i Ernst Lundquists översättning).

Vi har en samtida beskrivning av droskorna i Rouen. Under tiden då Flaubert arbetade på romanen reste den engelske kyrkoherden George M. Musgrave i trakten och skildrade sina upplevelser 1855 i boken A ramble through Normandy. På besök i Rouen noterade han att droskorna, om än välbyggda och prydliga, var ”de mest tillplattade fordon i sin art man kan finna i hela Europa”. Han kunde med lätthet lägga armen över taket på en sådan ”dumpy” vagn när han stod intill den. Musgrave ursäktar att han glömde att fråga vad dessa droskor kallades, men han måste ha anat att benämningen hade ett religiöst ursprung, ty han beklagar den rådande praxis i Frankrike, alltsedan revolutionen, att ge heliga namn åt profana föremål.

I sin njutbara bok Flauberts papegoja lämnar Julian Barnes ett ödmjukt bidrag till den vetenskapliga forskningen då han utgår från Musgraves reseskildring och konstaterar att ”den berömda förförelsen bör ha ägt rum under än mer obekväma och instängda, och än mindre romantiska, förhållanden än vi tidigare kan ha föreställt oss”.

Åtalet mot Flaubert motiverades av att hans roman ansågs som en förolämpning mot moralen och religionen.

Barnes noterar att Léons tilltag inte är det enda exemplet på hur täckta droskor kunde användas. I Paris brukade Flaubert själv under en tid färdas i en droska med fördragna gardiner, allt för att undvika närmanden från älskarinnan och författarkollegan Louise Colet, kvinnan som ofta utpekas som förebilden för Emma Bovary. Men då var den tillslutna vagnen ett sätt för Flaubert att upprätthålla sitt tillfälliga celibat hellre än att begå äktenskapsbrott. Barnes uppger även, tyvärr utan källhänvisning, att ”I Hamburg, inom ett år efter offentliggörandet av Madame Bovary, kunde man hyra hästdroskor för sexuella ändamål; de blev allom bekanta och kallades för Bovarys.”

Åtalet mot Flaubert motiverades av att hans roman ansågs som en förolämpning mot moralen och religionen. Bland mycket annat upprördes åklagaren Pinard över att Léon och Emma lämnar Guds hus (utan att ha besett den magnifika tornspiran) för att bryta mot sjätte budet och att syndafallet äger rum i droskan: ”La chute a lieu dans le fiacre!”

Där har vi det franska namnet på vagnen, och det kan förhöja ironin att veta att det ytterst kommer från ett irländskt helgon, Fiachra. Detta bekräftar pastor Musgraves iakttagelse. Det vi vet om Fiachra, eller Fiacrius i den latinska formen, kommer från levnadsteckningar som skrevs flera hundra år efter hans död. Sådana helgonliv brukar vara fromma falsarier, men vi har inga andra källor att tillgå.

Fiachra, en trettioårig munk av kunglig börd, ska ha kommit till Frankrike från Irland om­kring 630. I Brie-området bad han biskopen av Meaux om ett stycke jord där han kunde bygga en eremitboning. Han beviljades så mycket mark i Breuil som han kunde staka ut på en dag – ett återkommande sagomotiv. I stället för att gräva gränsdiket med en spade gjorde Fiachra en grund fåra med sin stav. Ytan blev därmed så stor att det fanns plats för en väl tilltagen köksträdgård och en örtagård, ett bönhus och ett härbärge för resenärer. Den helige mannen använde sina växter för att bota alla möjliga sjukdomar. När han helgon­förklarades fick byn som växte upp kring klostret namnet Saint-Fiacre. Hans kult speglas också i flera andra franska orter med samma namn, plus den fiktiva byn Saint-Fiacre, födelseplatsen för Georges Simenons kommissarie Maigret.

Ett värdshus i Paris skyltade med en bild av helgonet och kallades ”hôtel de Saint Fiacre”. Omkring 1640 började ägaren, Nicolas Sauvage, med uthyrning av hästdroskor som fick benäm­ningen fiacre. Så blev Fiachra taxichaufförernas skyddshelgon, förutom att han sedan tidigare varit trädgårdsmästarnas helgon. Han tillbads också av folk med könssjukdomar och andra åkommor i oädla kroppsdelar. Under medeltiden kallades hemor­rojder för ”Sankt Fiacres fikon”. Kardinal Richelieu fanns bland de många plågade som gjorde pilgrimsfärd till helgonets reliker för att avhjälpa ”le mal de Saint Fiacre”. Fiachra har även gett namn åt två laxermedel, dels det franska herbe de Saint-Fiacre, kungsljus, dels det österrikiska Fiakerpulver.

Idén med hyrvagnar spred sig från Paris till andra städer och länder. Berlin fick Fiaker år 1778, men senare kallades dessa vid det ryska namnet Droschke. Wien har kvar sina hästdragna Fiaker, men vagnarna är oftast öppna så att turister kan njuta av sevärdheterna. Förr i tiden var Wiens kuskar kända för att vara diskreta, ty deras täckta droskor kunde användas till samma ändamål som i Flauberts roman. En duktig kusk kunde dessutom underhålla passagerare med roliga historier och sång. I Österrike kom ordet för droskan att betyda även mannen som körde den, eller en kusk i allmänhet. Mozart klagar i ett brev från december 1782: ”för att få bifall måste man skriva saker som är så lättfattliga att en fiacre kan sjunga efter.”

Den stora Fiakerbalen, ett årligt evenemang från 1787, blev ett omtyckt inslag i Wiens sällskapsliv, som lockade nöjeslystna människor ur alla samhällsskikt. Balen förekommer i operor av Joseph Strauss den yngre, och hela andra akten av Richard Strauss opera Arabella (1933) äger rum på Fiakerbalen. År 1936 släpptes den romantiska filmen Fiakerlied (svensk titel När blodet sjuder). Titeln syftar på en populär sång från 1885, tiden då filmen utspelar sig. Med text och musik av Gustav Pick, tillhör Das Fiakerlied de mest berömda Wienerlieder. Refrängen lyder: ”Mei’ Stolz is, i’ bin halt an echt’s Weanakind, / A Fiaker, wie man net alle Tag’ find’t” (Min stolthet är att vara just ett äkta Wienerbarn, / en kusk man inte hittar varje dag). Under nazitiden förbjöds dock sången på grund av kompositörens judiska ursprung.

Där dog paret i det som såg ut som en självmordspakt.

Kronprins Rudolf av Österrike hade en livkusk (Leibfiaker) som blev berömd i samband med Mayerlingskandalen i januari 1889. Om Rudolf var Don Juan så var kusken Josef Bratfisch hans Leporello. Det var Bratfisch som körde kronprinsen och älskarinnan, baronessan Marie Vetsera, till jaktslottet Mayerling utanför Wien. Där dog paret i det som såg ut som en självmordspakt. Händelsen följdes noga av den svenska pressen. Till exempel kunde Söderköpingsposten rapportera:

”Baronessan Vetsera gjorde på måndagsförmiddagen en utfärd med grefvinnan Lorisch, enligt hvad hon sade för att göra några uppköp. Plötsligt bad hon grefvinnan ensam stiga ut och gå in i en butik. Derpå lemnade hon sjelf vagnen på andra sidan och skyndade till ett ställe der hyrkusken Bratfisch väntade på henne. Han körde henne till Maierling. På vägen steg kronprinsen upp i hennes vagn. Han sökte ej på något sätt dölja att han befann sig i baronessans sällskap.”

Tidningen Westerbotten fortsätter:

”Dagen derpå, vistades det unga paret mest på tu man hand. På aftonen lät dock kronprinsen kalla upp Bratfisch till sig och anmodade denne, hvilken i likhet med de flesta Wienerfiakrar när som helst skulle kunna förtjena sitt bröd såsom folksångare eller komisk deklamatör, att förströ honom med de nyaste och bästa bitarne af sin rikhaltiga repertoar. Och Bratfisch sjöng ’das Fiakerlied’ m. fl. populära gatvisor, medan kronprinsen hvisslande skötte ackompagnementet. Klockan var 3 på natten, då fiakern lemnade kronprinsens sängkammare.”

”De nu följande händelserna äro naturligtvis till en viss grad höljda i dunkel. Man vet blott, att då dörren omkring kl. half 8 f. m. bröts upp, kronprinsen och baronessan funnos liggande döda i den förres säng.”

Det kejserliga hovet försökte tysta ner skandalen och livkusken fick en generös summa pengar på villkor att han omedelbart lämnade landet. Josef Bratfisch figurerar i de många filmatiseringar av Mayerlingdramat, tidigast i stumfilmen Leibfiaker Bratfisch från 1925. Den baserades på scener ur en tidigare film som år 1919 förbjöds av den österrikiska censuren.

Samtidigt i Frankrike under 1880-talet hade censuren blivit mindre sträng än när Madame Bovary skrevs. Det innebar att en sång om äktenskapsbrott i en fiacre kunde bli enormt populär. Visan inspirerades av ett tillbud som drabbade en ung man, märkligt nog ännu en advokat vid namn Léon, precis som i Flauberts roman. Denne Léon Fourneau höll på att bli överkörd av en kusk som riktade all sin uppmärksamhet mot ett älskande par i droskan. Under pseudonymen Léon Xanrof skrev han en komisk sång om händelsen. Le Fiacre (1888) blev en stor hit för den legendariska sångerskan Yvette Guilbert. Den kan översättas lite fritt så här:

Droskan

Droskan gick i sakta mak
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Droskan gick i sakta mak,
Hästen fram och kusken bak.

Inifrån kom glädjeskrin
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Inifrån kom glädjeskrin
Bakom en svart rullgardin.

Kvinnorösten skrek: ”René”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Kvinnorösten skrek: ”René,
Jag får ont av din pincené.”

Herren på trottoaren där,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Herren på trottoaren där
Hörde rösten han höll kär.

”Detta var helt visst min fru”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
”Detta var helt visst min fru”,
Kasta’ sig som ett jehu,

Halkade på regnblöt sten,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Halkade på regnblöt sten
Hjulen bröt vartenda ben.

Frun ur droskan hoppa’ ner,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
Frun ur droskan hoppa’ ner,
”Inte ska vi smussla mer.”

”Se, René, min make slant”,
Tjola, tjang, tjong.
Hej och hoppla.
”Se, René, min make slant!
Tacka kusken med en slant!”

År 1927 återgav den svenska tidskriften Scenen ett roligt kapitel i Yvette Guilberts memoarer som handlar om sångerskans möte med prinsen av Wales, sedermera kung Edward VII. Vid en fest på Rivieran till prinsens ära kunde han uppfylla sin önskan att höra den berömda chansonetten från Paris. ”Men när hon föredragit ett par sånger, frågade prinsen henne varför hon inte sjöng sina vanliga Montmartrevisor, till exempel ’Le fiacre’ eller något dylikt från Chat Noir. Hon svarade frimodigt, att hon blivit ombedd att hålla sin repertoar inom vissa gränser. Prinsen skrattade högt och frågade sällskapet, om han finge bestämma några visor, och utvalde därefter några av de mest oförfalskade Parischansonerna.”

Yvette Guilberts inspelning av Le fiacre kan avnjutas på Youtube, förutom flera andra tolkningar av sångare som Jean Sablon och Georges Brassens. En instrumentalversion spelades in 1960 av Robert Valentino et son orchestre. Den melodin är bekant för alla svenska tv-tittare. Med tillägg av lite tuppgal och en kvällsgäspning har den ackompanjerat Solfilmen sedan 1963.

Tjugo år efter åtalet mot romanen med den osedliga droskscenen kunde Flaubert glädjas åt en solskenshistoria

Så har syndens droska förvandlats av Sveriges Television till en gullig sol som rör sig i en taktfast lunk. Det är långt ifrån första gången solens färd över himlavalvet har förknippats med ett fordon. En välkänd avbildning av solens vagn, i brons med guldbeläggning på ena sidan av solskivan, hittades i danska Trundholms mosse år 1902; det utsökta konstverket är daterat till äldre bronsåldern. I den grekiska mytologin kördes vagnen av solguden Helios – utom i ett ödesdigert fall då sonen Faethon insisterade på att ta över tömmarna. Den dumdristige ynglingen, oförmögen att tygla hästarna, lät solvagnen komma för nära jorden så att träden fattade eld och marken sveddes. Zeus fick gripa in och dödade kusken med en blixt. I likhet med Fiachra har Faethon givit namn åt ett åkdon. Under 1800-talet fanns det sportiga vagnar som kallades phaeton eller faetong. Snabba och farliga, de speglade Faethons sätt att köra.

Tjugo år efter åtalet mot romanen med den osedliga droskscenen kunde Flaubert glädjas åt en solskenshistoria. Den nämns kort av Julian Barnes i Flauberts papegoja och utförligare i en essä av Nicole Salvaterra i tidskriften Les amis de Flaubert 1959. Författarens ärkefiende Ernest Pinard, advokaten som drivit sedlighetsmålet, avslöjades som upphovsman till några skabrösa verser. Visserligen var Pinards alster inte avsedda för publikation och därmed inget hot mot den offentliga moralen, men de farsartade omständigheterna gjorde inte saken mindre pinsam. Verserna var tillägnade en änka, madame Gras, som tog råd av advokaten i ett arvsmål. För att leverera denna billet-doux nyttjade Pinard en annorlunda form av poste restante. Han lämnade meddelandet i änkans bönpall i Notre-Dame de Paris, där han gick i mässa varje söndag.

Flaubert uttryckte sin heta önskan att ta del av dessa verser. I ett brev till skådespelerskan Edma Roger Des Genettes skriver han i november 1877: ”Ni vet att jag väntar ivrigt på Pinards obsceniteter. Se till, i Guds namn, att jag får denna manna!” Och till samma väninna följande år: ”Historian om Pinard, den obscene författaren, är fullkomligt sann, och jag suktar alltjämt efter hans poesier.”

Tyvärr fick Flaubert aldrig se dessa verser, som inte har bevarats för eftervärlden. Det är möjligt att de aldrig har existerat. Allt kan vara ett påhitt av författarens vänner, som gärna roade sig med dylika skämt. Hursomhelst kunde Gustave Flaubert fortfarande skratta gott år 1879, då han skrev till madame Régnier:

”Och Pinard, min fiende Pinard, upphovsmannen till de obscena kupletter som hittades i madame Gras bönpall. Denne förträfflige monsieur Pinard, som begick nattvarden förra söndagen i Notre-Dame… Fars! Fars!”