NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale framhåller Mircea Cartarescu som en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Här förklarar han varför.
Mircea Cartarescu (1956-) studerade vid universitetet i Bukarest, där han 1980 tog examen i rumänska språket och litteraturen. Sedan dess har han arbetat som lärare. Han debuterade som poet med samlingen ”Faruri, vitrine, fotografii”, och som romanförfattare 1983 med ”Desant ’83”. För sin andra roman, ”Visul” (1989), belönades han med Rumänska akademiens pris, samt nominerades till Latinska unionens pris. Han är internationellt en av de mer uppburna postmoderna författarna från forna östblocket.
Den första romanen som översattes till svenska, ”Nostalgia” (2002), utgavs på originalspråket första gången 1989, men undergick kraftig censur. Den utgavs ocensurerad först efter östblockets fall, 1993. De övriga romanerna därefter utkom på svenska, Orbitór I-III, är delvis självbiografiska, men det faktiska stoffet är uppblandat med fiktion.
Min favorit är ”Solenoid” . En synnerligen komplex och, ja, hyperlitterär skapelse om en sorts längtan efter att fly existensen. Denna fantastiska bok kom ut i översättning till svenska 2019.
Liksom Borges Buenos Aires eller Kafkas Prag är den rumänska författaren Mircea Cartarescus Bukarest en stad på en gång konkret och drömlik. Detta är inte en paradox, så mycket som en möjlighet att visa de flytande kopplingarna av en fantastisk fantasi.
“Solenoid”, alltså min favorit, är grundad i den trista miljön i den rumänska huvudstaden i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Det är en roman om en lärare som reflekterar över sin ungdom, sin mor, sitt jobb, sina störande drömmar och sin överväldigande intuition att avvikelserna i hans liv utgör ett outgrundligt mönster.
Berättaren funderar över talismaner från det förflutna – en Tim-Tac-låda med hans babytänder, blekta fotografier, flätorna som hans mamma fick honom att bära som barn – medan han överväger solenoiderna han upptäcker runt om i staden. (En solenoid är en slags elektromagnet.) Var och en av de massiva, underjordiska spolarna erbjuder en utgångspunkt i eller för verkligheten. ”Belysningen av vissa underjordiska förbindelser.”
Han utövar en svepande solipsism som gör paranoia till en slags holistisk tro. Varje händelse, bild eller upplevelse, oavsett om den är vanlig eller besynnerlig, dunkar med olycksbådande mening. Föremål och minnen från barndomen blommar med apokalyptisk betydelse i vuxen ålder.
Drömmar innehåller läsbara ledtrådar till det vakna livets gripande pussel. Detta är världen som ren konspiration, ett nät av esoterisk sammankoppling.
Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier.
Men även med tanke på dess förkärlek för det cerebrala och det svårbegripliga – det finns kapitellånga utvikningar om den fjärde dimensionen, drömkulter, svårbegriplig matematik och mycket annat annat – kan “Solenoid” kanske mest fruktbart läsas som en surrealistisk detektivroman, om än en av vidsträckt, existentiell dimension. Berättaren söker en flykt från livets gåta genom “belysningen av vissa underjordiska förbindelser”. Här går tankarna till den argentinske författaren Borges.
Bokens maximalism utgör alltså inte bara en formalistisk pose, utan är en fråga om nödvändighet. Endast en roman så spretig, så oväntad, så – ändå – holistisk, kunde hysa en sådan sublim neuros.
Hur är det att läsa “Solenoid”? Berättandets glans gör ingen rättvisa åt romanens egendomlighet, dess känsla för utomjordisk fara, dess hot och navelskådande dekadens.
Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier. En jättinna sover under en övergiven fabrik. En kryptisk automat härskar över ett barns sanatorium. Rör löper under Bukarest för att skörda mänsklig smärta i en ballong av genomskinlig hud. Dessa extraordinära händelser behandlas som allt annat än ”fejk”. Ingenting i författarens ton tyder på att vi har gått in i fantasins eller fantasins zon. Det finns en känsla av att vad som helst kan hända.
“Solenoid” blev omedelbart en klassiker. Den är gudomlig, kroppslig och underbart grov. Från sina inledande rader belyser romanen det avskyvärda mitt i det vardagliga:
“Jag har löss igen. Det förvånar mig inte längre, äcklar mig inte. Det kliar bara. Jag hittar nits hela tiden, jag drar av dem i badrummet när jag kammar håret: små elfenbensägg, glittrande mörkt mot porslinet runt kranen.“
Utöver det finns det lyxigt detaljerade passager om humanoida larver, parasitologiska avhandlingar, skalbaggar, utåtbuktande nyckelben, glittrande sekret och avlägsnande av mörkt garn från berättarens navel.
Cartarescus värld är full av privata vätskor, som han aldrig tröttnar på att beskriva med de tjockaste och våtaste adjektiv som möjligt: “fostervatten”, “cerebrospinal”, “ektoplasmisk”, “gelatinös” och så vidare. Inte för ett ögonblick får vi glömma den höga kötthögen vi bor i, det svettiga hindret som omger medvetandets juvel.
Denna plågade känsla av dualitet är en primär generator i och för berättarens flyktförsök. Kroppen blir en av romanens främsta miljöer, ett fängelse från vilket sinnet längtar efter att glida fritt.
För lite drygt tre månader sedan kom för övrigt den komplexa romanen ”Melancolia” också ut på svenska.
Detta verk – eller denna trio av varandra beroende texter – beskriver världen ur tre barns eller ungdomars perspektiv.
Samtliga i den här essän omnämnda Cartarescu-böckerna i svensk språkdräkt har skickligt översatts av Inger Johansson och utkommit på Albert Bonniers förlag.
Cartarescu är definitivt en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur.
info@opulens.se
