Helgessän: Jay Gatsbys hemlighet

ROMANLÄSNING. Daniel Martinez är författare och översättare. Under läsningen av en roman av Abdulrazak Gurnah slås han plötsligt av en insikt beträffande romanen Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald.  Han upptäcker vad som är Gatsbys hemlighet.

Jag sitter i min läsfåtölj (som jag kallar för Key West) och läser Den sista gåvan av årets nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah (Celanders förlag, 2015, översättning Helena Hansson). Jag är ungefär en tredjedel in i romanen när det händer. Det som ibland inträffar när livet och litteraturens pendelrörelser synkroniseras och vräker upp dörrar inuti. Plötsligt uppenbaras bottenlösa bråddjup och ändlösa skyar. Det är deja vú och heureka, på en och samma gång. Jag förstår.

Vad är det då jag läser?  Vad är det jag förstår? Jag kommer till det. Men först måste jag gå en omväg. Och jag måste gå denna omväg via ett av litteraturens mest glimrande mästerverk – Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Vi styr våra steg mot The valley of ashes.

Gatsby, översatt till svenska fyra gånger – den senaste gången av mig – utgavs för första gången 1925 och räknas som jazzålderns stora roman. Det definierande verket om Det glada 20-talet, The Roaring Twenties, Les années folles, Das Goldene Zwanziger.

Den Store Gatsby är mycket. Det är en bok om jakten på en förgänglig amerikansk dröm. Det är en roman om de unga och de vackra, om fester av grandiosa dimensioner, om status och sociala koder, om viljan kontra förmågan att stiga i dolda hierarkier, om att leva i det förgångna, om undergång, omöjlig kärlek, förspilld ungdom, om klumpiga människor från landet som anländer den stora staden och förstör festen, om den organiserade brottslighetens uppgång och fall, om den förlorade generation som återvände hem från det stora kriget och inte förmådde se mening i någonting.

Men framförallt är Gatsby en roman om något annat, något som vid en första anblick ter sig dolt.

Det är en bok om att bli förälskad, om att vara ung och söka sin plats i världen. Det är en historia om att vara någon som iakttar skeenden i stället för att stiga in i dem. Det är en roman om det hopplösa i att vara ärlig i en värld befolkad av lögnare, falskspelare, bedragare och självbedragare.

Men framförallt är Gatsby en roman om något annat, något som vid en första anblick ter sig dolt.

Vi lämnar den överdådiga festen. Vi vänder ryggen åt jazzorkesterns allt vildare toner och går ut i den stjärnklara natten. Frågan bränner på våra läppar. Vem är han? Vem är Jay Gatsby?

Jay Gatsby är rik. Han är en uppkomling. Han är en man som startat med tomma händer och jobbat hårt (och olagligt) för att uppnå sin rikedom. Alla hans ansträngningar syftar till en enda sak. Han vill vinna tillbaka Daisy Buchanans kärlek. Men allt han gör är förgäves. Daisy väljer att stanna kvar i det tillsynes redan krackelerade äktenskapet med Tom Buchanan. Daisy vänder Gatsby, och därmed kärleken ryggen.

Är det verkligen vad Daisy gör? Är det så enkelt?

Fitzgerald själv var hela livet dragen till rikedom, till de rika. Han var som en nattfjäril som ohjälpligt drogs till en förintande låga. Fitzgerald ville bli förmögen och blev det också. Han blev en framgångsrik författare och vann kärleken. Trots detta slutade Fitzgeralds liv i tragedi.

Det tycks ligga en sensmoral här, att pengar i sig inte räcker för att bli lycklig.

Det är som om Fitzgerald skrev Gatsby efter en kuslig föraning, som om hans egen tragiska framtid flammat upp för hans inre syn. I denna läsning av Gatsby är romanen en sorts modern Kung Midas-fabel.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Det går att läsa Fitzgeralds mästerverk på detta vis. Men vi ska vidare. Det finns andra stigar att vandra. Låt oss pröva dem.

I ett brev från Fitzgerald till Ernest Hemingway (daterat 1926) skrev Fitzgerald att ”de rika är annorlunda, de är inte som du och jag”. Hemingway replikerade ”Nej, de har mera pengar”.

Vad menar Hemingway? Han menar naturligtvis att förutom att de rika har pengar så är de precis som alla andra. Pengar är, om man bara skrapar lite på ytan, till ingen verklig bestående nytta. Snarare är det så att rikedom fördunklar blicken.

Livets verkligt viktiga värden förflyktigas – för den rike såväl som den fattige – tills de är utom räckhåll och bara döden återstår.  Och nej, du är inte förskonad från detta om du är fattig. Saknar du rikedom förintas du i jakten på den.

Det spelar ingen roll om jakten på pengar och status är lyckad eller inte. Utgången av livet är lika tragiskt förbestämd för alla.

Låt oss gå på denna stig en stund. Låt oss känna efter.

Är Gatsby en roman om vår oförmåga, vår närmast obstinata motvilja, att se det som på riktigt är värt någonting i livet – innan det är försent?

Ja, om du vill så är den detta.

Men för oss räcker det inte.

Det blåa kvällsljuset lyser upp ännu en förgrening av stigen. Stigen fortsätter, över gräsmattan, förbi soluret, genom trädgården och vidare in i mörkret där nya viskningar tar vid. Vad säger de? De säger att Gatsby inte enkom är en saga om girighet och universell mänsklig oförmåga att se bortom ytlighet och förgänglighet. Gatsby handlar framförallt om att befinna sig utanför.

Att vara utanför innebär att stå maktlös inför dem som inte är det.

Och vem är då utanför?

Det är de flesta, nästan alla.

Jag brukar tänka på det när jag promenerar ner till vårt lilla kontor i Stavsnäs vinterhamn om morgnarna. Jag brukar tänka på att jag är utanför, på att jag går runt i ett mörker, i varv efter varv på ett sedan länge kalvat isflak som driver allt längre ut till havs. Bort från mitt gröna ljus på andra sidan av sundet. Och vad representerar det gröna ljuset för mig? Det gröna ljuset är min förhoppning om att bli insläppt – vart kan jag inte riktigt säga – och som stadigt förvinner in i ett tilltagande mörker. Jag anar, och det är ett anande som påminner om min visshet om att jag en dag ska dö, att detta gröna ljus, denna min förhoppning, inte bara alltid kommer vara utom räckhåll för mig. Det kommer att slockna, och när det har slocknat kommer det att vara som om det aldrig ens har funnits. Som om det varit en hägring hela tiden.

Jag anar hur det andra – innanförskapet – ter sig. Det skymtar, blixtrar till bakom mig när jag vänder mig om. Men jag är alltid för långsam för att verkligen få syn på det jag vet finns där. Jag kan inte lokalisera dessa maktstrukturer ordentligt. Inte bestämma avståndet. Inte riktigt se konturerna. Dock är jag ständigt varse dessa barriärers existens. Jag är dömd till att vara halvt medveten om de informella ogenomträngliga murarna runtom mig.

Frågorna som väcks är oundvikliga. Vad hade jag känt till, eller haft tillgång till, om jag fötts in i en annan familj? Om jag varit ett kändisbarn? Vilka kontakter hade jag knutit om jag gått i den där skolan?  Om jag inte ägnat åren mellan tjugo och trettio till en ständig jakt på tillfälliga kickar, vart hade i så fall jag befunnit mig idag?

Svaret på dessa frågor ligger utanför min horisont och kommer alltid att göra det. Jag vet det.

Vad känner den som är utanför? Mycket såklart. Tusen saker. Men en sak är ofta maktlöshet, en molande känsla över att aldrig någonsin få veta vem eller vad det är som egentligen bestämmer. Vem drar i trådarna, vem sätter upp spelreglerna? Vem sitter på den verkliga makten över mitt liv? Svaret på denna fråga kommer sällan längre än till ett vagt konstaterande om att makten ligger centrerad kring diffusa storheter som företag, politiker, lobbyister.

Det är skillnad på att vara utanför och innanför.

Det är en sak att vara utanför och, baserat på andrahansinformation från nätet, TV, böcker och tidningar, sätta sig till doms över ett stort företag, en familj med verklig makt eller de som styr en nation. Det är en helt annan sak att göra detta om du, kanske hela livet, befunnit dig helt nära makten. Innanför muren.

Någon går ut på terrassen och höjer champagneglaset mot månen. Någon säger något som får resten av terrassen att skaka av skratt. Vi hör inte det roliga, vi hör syrsorna och känner den ljumma vinden.

Vad innebär det att vara innanför? Vad innebär det att växa upp i och integreras av en informell maktstruktur? Att känna till gesterna, tonfallet, koderna? För någon som är innanför är gissningsvis detta en meningslös fråga, som att fråga en fisk hur det känns att vara omgiven av vatten.

Var det detta Fitzgerald menade när han skrev till Hemingway att ”de rika är annorlunda, de är inte som du och jag”? Och då inte bara på ett ytligt okulärt plan. Han menade inte bara att ”de rika trots att de kan köpa vad de vill är lika olyckliga som alla andra bakom denna fasad”. Han menade någonting annat.

Att en blick räcker.

Att förändringen i tonfallet förklarar hur saken ligger till.

Att det tysta språket bygger osynliga broar mellan dem som talar det.

Tänk på hur de riktigt rika (inte nyrika, vi pratar gamla pengar här) för sig, hur de tar sin roll för givet. Tänk på tonen i deras röst när de kallar på någon i tjänstefolket. Hur de låter när de vill att någon ska ”gå och hämta en sak till dem”.

Tänk på hur märkligt det är att vara en av dessa människor. De berättar sina hemligheter, de skrattar, förfasas och fröjdas och de gör det hela tiden inför publik. De lever sina liv inför publik, men publiken existerar inte för dem.

Tjänstefolket – människor, inte robotar eller husdjur – är alltid där, alltid beredda. Men för den som är innanför är de inte ens där. De betyder ingenting.  Den enda gången de betyder någonting är då de blir kallade på för att ”gå och hämta en sak”.

Nu står vi framför spegeln. Framför svaret.

Vi viker in på ännu en stig. Genast känner vi någonting. Vi känner att vi närmar oss. Vad? En spegel? Ja, vi skymtar en spegel. Spegeln glänser till, som smältande is i det kolsvarta mörkret. Stigen böjer sig, gör en krök som leder mot spegeln. Vi går ditåt.

I Gatsby finns Tom Buchanan. Buchanan, som högljutt proklamerar sina önskningar och aldrig möter verkligt motstånd. Buchanan som alltid får som han vill. Han är innanför. Och han är nyckeln.

Varför?  Därför att Tom Buchanans självsäkerhet, hans arrogans, visar på att den envisa föreställningen vi har om att vi, trots allt, lever i ett delat narrativ – i den meningen att alla i någon mån har samma chans i livet – är helt igenom falsk.  Du kan anstränga dig hela livet, du kan lyckas, klättra högst upp i de sociala hierarkierna, bli rikast av alla. Det spelar ändå ingen roll, inte för en sådan som Tom Buchanan. För någon som han, någon som är innanför kommer någon som är utanför ändå aldrig räknas på riktigt.

Nu står vi framför spegeln. Framför svaret. Det känns som ett självklart svar, nu när det stirrar tillbaka på oss från spegelglaset.

Hur kommer det sig att Daisy trots sin uttalade kärlek för Gatsby väljer att stanna hos Tom Buchanan? Hur förklara att alla efter Gatsbys död skyr honom som pesten? Ingen – förutom Nick, Gatsbys far och den mystiske mannen med uggleglasögon – kommer ju märkligt nog på Gatsbys begravning.

De överdådiga festerna spelade ingen roll, inte hans rikedom heller. Det är som om Gatsbys existens i efterhand ter sig genant. Förtrollningen, som Gatsbys nya pengar innebar, är bruten. Alla tittar sig nervöst omkring innan de andas ut och lever vidare som om ingenting har hänt. Det är som om Gatsby inte ens existerat. Hur kan det komma sig?

Spegelbilden.

Där finns svaret.

Gatsby var en som befann sig utanför. Men inte bara. Om han bara varit det finns det ingen förklaring till omgivningens märkliga uppträde efter hans död. Vi behöver mera, ett lager till av utanför.

Jag stannar till på stigen, vänder mig mot husets nattgråa fasad där slingerväxter omger de stora fönstren. Vad var det Gurnah skrev i Den sista gåvan? Vad var det som skakade mig så?

Inte ens om de försökte kunde de glömma att han var annorlunda, och det kunde inte han heller, fast han låtsades det. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Efter två, tre århundraden av ständiga berättelser om hur olika varandra de var, hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Förr eller senare skulle innebörden i deras olikhet finnas där i en blick eller ett ord eller när man fick syn på någon som gick över gatan. Läraren kanske pratade om fattigdomen i världen och kunde inte motstå ett snabbt ögonkast åt hans håll.

Gatsby var inte bara nya pengar. Han var inte bara en uppkomling. Gatsby var en strange fruit. Gesterna, tonfallet, koderna, en viss sorts informell maktstruktur låg hela tiden bortom räckhåll för honom. Gatsby var omgiven av en mur där jag, en vit svensk man, står innanför murens väggar. Gatsby var dömd att alltid stå utanför. Varför? För att han var svart.

Om vi läser The Great Gatsby på detta vis faller allting på plats. Den dåliga stämningen som Gatsbys pengar och generositet aldrig lyckades ta död på får sin förklaring.

Finns det mer?

Finns det ledtrådar om detta i romanen?

Ja, det finns det.

Carlyle Van Thompson, professor i engelska vid Medgar Evers Collage i New York, räknar i boken The Tragic Black Buck: Racial Masquerading in the American Literary Imagination (Peter Lang Inc., International Academics Publichers, 2004) upp ledtrådar som Fitzgerald lämnade i romanen.

Varför vräker Tom Buchanan – när Gatsby inte befinner sig i rummet – ur sig rasistiska teorier och citerar en vit makt-bok (The Rise of The Coloured Empires) som varnar om att ”civilisationen går åt helvete” eftersom ”den vita rasen” riskerar att ”gå under”. Varför säger Buchanan att det ”nu är upp till oss, den härskande rasen, att hålla ögonen öppna, eller så kommer andra raser att ta saken i egna händer”?

Han säger det för att Gatsby är svart.

Gatsby är i denna läsning en roman om rasismens allestädes närvarande mekanismer

Det finns mera. Gatsbys ”solbrända hud” och alltid kortsnaggade hår. Att han ändrar sitt namn – från Gatz till Gatsby – något som svarta historiskt gjort för att lättare passa in. Gatsby berättar för Nick att hans familj är död – ljushudade svarta som passerade som vita blev ofta sedda som symboliskt döda för sina familjer. Det faktum att den första titeln Fitzgerald hade på romanen var Trimalchio in West Egg. Trimalchio var en karaktär i den satiriska romerska romanen Satyricon. Och vem var Trimalchio? Han var en snuskigt rik före detta slav som spenderade sin rikedom på extravaganta fester. Precis som Gatsby. Såhär skriver Fitzgerald i inledningen av romanens sjunde kapitel:

Just när nyfikenheten på Gatsby var som störst tändes inte ljuset i hans hus en lördagskväll – och därmed var hans karriär som Trimalchio över, lika mystiskt som den hade börjat.

Gatsbys ägor är 40 tunnland stora – en blinkning till det aldrig uppfyllda löftet från general William Sherman om att ge varje frigiven slav 40 tunnland av det land som unionen konfiskerade från landägare bosatta i konfederationen.

Gatsby är svart. Detta är pulsen som genomströmmar hela romanen, de ringande smärtsamma tonerna som bara någon som är svart kan höra och dessutom ständigt tvingas höra på. Inte ens Jay Gatsby kom undan detta. Jay Gatsby, en self-made man, som under sina överdådiga fester i sitt jättelika hus var omgiven av de verkligt rika, människorna med verklig makt, var aldrig någon som var innanför. Inte på riktigt. Han var, när allt kom omkring, aldrig ens där.

Gatsby är i denna läsning en roman om rasismens allestädes närvarande mekanismer. Giftet som när den amerikanska drömmen sprack hjälpte till med att släpa världen in i den stora depressionen och som drygt tio år senare dundrade fram över tågrälsen kantad av tusen och åter tusen Franz Stangl-tystnader och slutade i det mörkaste som mänskligheten hittills frambringat.

Vi lämnar stigen. Där ser vi honom. Han står med händerna i fickorna och betraktar de silvriga knappnålsstora stjärnorna uppe på himlen.

Vad ska vi göra med honom nu?

Nu när vi vet vem han är?

Det finns en sak. Ett ställe att börja på.

Gatsby har filmatiserats fyra gånger, den senaste filmatiseringen kom 2013 och i den spelades Gatsby av Leonardo di Caprio. Hur  vore det om Gatsby i den animerade versionen av Gatsby, som det brittiska filmbolaget DNEG i februari år utannonserade att de skulle göra, var svart. Det vore fantastiskt. Jag hoppas att det blir så.