Helgessän: Goda människor – bröderna Don Quijote

Litteratur.
T v: Gustave Doré: Don Quijote de La Mancha och Sancho Panza, 1863. (Bildkälla: Wikimedia commons) Till höger: Omslaget till Graham Greenes roman Monsignore Quijote i den svenska översättningen på Norstedts förlag.

KORTESSÄ. Carsten Palmer Schale skriver om en klassisk litterär gestalt, nämligen Cervantes berömda romanfigur Don Quijote och hur Graham Greene skapade en modern motsvarighet. Framför allt handlar det om svårigheterna med att gestalta en människa som är alltigenom god.

Att gestalta en i grunden god människa är synnerligen svårt. Kanske ännu svårare än att finna en sådan i verkligheten. Litteraturen visar detta tydligt. Se bara på Dostojevskijs ”Idioten”, vars uppriktiga godhet (åtminstone delvis) leder till kaos. Se på Mr Pickwick hos Dickens, eller ”Piratens” bokhandlare. Men också – och naturligtvis allra främst – Cervantes Don Quijote. Har vi någon sådan i dagens litteratur?

Det mest märkliga med riktigt goda människor är ju att de är så osannolika!

(Don Quijote (Don Quixote med dåtida spansk stavning) är en spansk roman i två delar från 1605 och 1615, skriven av Miguel Cervantes. Dess fullständiga titel är ‘Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha’, eller i Edvard Lidforss första svenska översättning ‘Den sinnrike junkern Don Quijote af La Mancha’.

Romanen är uppkallad efter sin huvudperson, en fattig adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal. Med huvudet förvridet av riddarromanernas höviska innehåll ser han därför inte världen för vad den är och rider iväg på sin gamla häst Rosinante, med sin väpnare, bonden Sancho Panza på åsnan Rucio, med målet att visa prov på ridderlighet, så att han kan vinna sin älskade Dulcineas (från spanska ordet för “söt”) kärlek.

Dulcinea är det namn Don Quijote inbillat sig att hon bär; hennes riktiga namn är Aldonza. Detta är en ordvits. Ett gammalt spanskt talesätt lyder ‘Har vi ingen annan så tar vi väl Aldonza’, vilket skämtsamt antyder att hon blir vald till någons hjärtas dam för att ingen annan finns att få.)

Nu är det dock så intressant att Graham Greene skrev en roman, som heter ”Monsignore Quijote” (1983, i svensk översättning av Olov Jonason på Norstedts, 1985).

Greenes figur är också förläst, men i stället för riddarromaner har han läst teologi. Men, som företrädaren eller namnen, tagit det hela på fullaste allvar. Dessutom är han expert på bilar, och from på ett mer lantligt vis. I den oansenliga byn El Tobosa får emellertid en dag en titulärbiskop från Vatikanen motorstopp, varpå Quijotes hjälpsamhet happ som happ plötsligt finner sig vara ”Monsignore”, dvs han har fått biskops rang.

Borgmästaren kan sålunda ses som den sene, mer politiske Greene, medan byprästen förefaller vara mer katolsk än självaste påven.

Och? Jo, med sin vapendragare, byns kommunistiske ex-borgmästare Sancho Panza ger sig Monsignoren ut på de Hispaniola vägarna i den skraltiga bilen ”Rosinante”. Vad den helgonlike byprästen och den pensionerade stalinisten har gemensamt är bland annat detsamma som ”riddaren av den sorgliga skepnaden” och dennes väpnare: den dialektiska föreningen av överdriven idealism och plattfotad materialism. Men de representerar nog också två motstridiga sidor i författarens problematiska katolicism (läs Burgess!) strax innan sammanbrottet i ”Slutet på historien”.

Borgmästaren kan sålunda ses som den sene, mer politiske Greene, medan byprästen förefaller vara mer katolsk än självaste påven. Men kyrka och parti har kompromissat med verkligheten. Den tvivlande Greene/Don Quijote tycks ha gått tillbaka till en sorts tidig, kanske gnostisk, kristendom. Jämför gärna här de två huvudpersonerna i Burgess ”Jordiska makter”. Den religiöse Don Carlos i jordiska makter är visserligen på intet sätt ”gnostisk”, men han är en kombination av idealistisk teologi och konkret och barfotad handling.

Precis som i Cervantes ”Don Quijote” citerar personerna författarens övriga verk och kommenterar dem själva.

”Monsignore Quijote” är en rolig bok, trots den tragiska upplösningen. Jagad av stat och kyrka dör den helgonlike Quijote för civilgardets kulor, efter att berusad ha attackerat en kyrklig procession.

Det är berättelsen om en god människa – och därför om förvirring och nederlag. Men som konst är boken en stor seger – i paritet med Cervantes verk om riddaren Quijote och hans kamp mot väderkvarnar.

Och. I övrigt? En verkligt god människa? Brechts drama (Den goda människan från Sichuan/Sezuan)? Någon person i Burgess samlade författarskap? Enderby?

ANVÄND DENNA!
CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

 

Det senaste från Litteratur

0 0kr