Helgessän: Den etablerade uppfattningen om Edith Södergran bör revideras

POESI. Johnny Edström ifrågasätter den gängse bilden av Edith Södergran som en poet vars fria vers skapades utifrån “instinkt” på rytmens bekostnad. Här förklarar han varför hennes dikter bör ses som exempel på ett unikt och långsamt utvecklat hantverk.

Edith Södergran har en särställning i den svenskspråkiga litteraturhistorien. Som en pionjär för fri vers och som en skapare av ett enastående bildspråk har hon en plats som en av de främsta pionjärerna i den svenskspråkiga modernismen.

En aspekt av hur hon uppfattas i den allmänna debatten har dock alltid stört mig. Hon diskuteras ofta som det rena uttryckets poet. En poet vars profetiska ord manifesterades i stunder av ren inspiration.

Detta är inte ett ovanligt sätt att diskutera poeter i allmänhet, men när det gäller Södergran finner jag att den andra sidan av det poetiska arbetet sällan uppmärksammas, det vill säga den sida där poetens arbete behandlas som ett hantverk.

Dikter som “Ingenting” eller “Ankomst till Hades” diskuteras mera sällan som noggrant utarbetade, utan oftare som spontana känslouttryck skapade genom inspiration. Poesi har ofta den kraften att det kan kännas som ord från ovan, men den verklighet som döljer sig bakom detta är i många fall ett hårt arbete där varje ny tanke revideras och omprövas tills den verkliga dikten långsamt får sin slutgiltiga form.

En anledning till att just Södergrans dikter sällan diskuteras som hantverk torde ha  att göra med hur dikterna togs emot av hennes samtid.

Vad denna självbild döljer, är att hennes fria vers är en produkt av ett rigoröst prövande av traditionella former.

Södergran skrev oftast i form av fri vers, och 1916, när hennes första samling ”Dikter” publicerades, missuppfattades hennes lösa rytmer som en avsaknad av versteknisk talang. Denna uppfattning verkar ha varit så överväldigande att Södergran kände sig tvungen att ge svar på den i sin andra samling, vilken hon inleder med dessa kända ord:

“Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d. v. s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag finner detta förord ändlöst fascinerande, för det tycks som att hon har övertalats av sina egna kritiker, men försöker trots detta hitta en liten nisch där hennes verk kan accepteras. Hon framför här idén om att hon inte kan skriva dikter inom de traditionella versformerna, att hon måste skriva “på rytmens bekostnad”. Hon kallar också intressant nog dikterna för “vårdslösa” och beskriver sitt skrivande som byggt på instinkt.

På vissa sätt liknar denna självbeskrivning det sätt som hon uppfattas på än idag. Södergran visar i detta försvar ett självförtroende och en affirmation av sina styrkor, men samtidigt är det också en sorts reträtt. Hon ger här upp tanken på att hennes dikter skulle ha verstekniska meriter, och på det sättet tappar vi en viktig dimension av hennes författarskap.

Vad denna självbild döljer, är att hennes fria vers är en produkt av ett rigoröst prövande av traditionella former. Södergran lämnade efter sig en stor mängd ungdomsdikter, och i dessa kan man tydligt se utvecklingen från någon som först strikt följer verslärans regelverk till någon som bit för bit skapar sin egen rytmiska stil.

Hennes fria vers är inte så mycket en följd av en instinkt på rytmens bekostnad som det är ett unikt och långsamt utvecklat hantverk.

Det är också viktigt att påpeka att Södergran inte enbart skrev fri vers. Hon skrev också ett antal bundna dikter i sin första samling, och återvände intressant nog till detta i några av sina sista dikter.

Jag var själv väldigt nyfiken på utformningen av dessa bundna dikter, vilket var skälet till att jag valde att ägna min masteruppsats på universitetet åt att studera några av dem. Vad jag fann var ett poetiskt stoff vars hantverk är tydligt komplext, välavvägt och målmedvetet.

Rytmiska osäkerheter sammanvävs med ett mer obehagligt bildspråk.

Södergran hävdade att hon enbart kunde skriva poesi med full frihet, men i flera av hennes bundna dikter visar hon sig vara hemma i formens krav på rytmiska anpassningar. Jag vill här ta upp två exempel. Det ena från hennes första samling, och det andra från hennes sista, postuma. Första dikten, ”Nocturne”, från 1916, är på ytan en ganska enkel naturbeskrivande dikt:

“Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, –
månen glider över havet
vit och öm.”

Inledningsvis är bildspråket lugnt, och rytmen likaså. De första fyra raderna följer oftast en stadig betoning av varannan stavelse. Rimmet “bölja/följa” är ett enkelt och vackert tvåstavigt rim som betecknar harmonisk rörelse. Dikten verkar beskriva en lugn nattpromenad. Men ju längre man kommer in i dikten, desto oroligare blir dock både rytmen och bilderna.

Raderna blir längre och rytmen mer utsträckt. Rimschemat blir också mer komplicerat och varierar sig konstant. Vad som först tycktes vara en enkel och balanserad dikt blir mer och mer svårläst.

Det är också när dikten blir alltmer komplex som dess övernaturliga och mer skrämmande element träder fram. Buskarna verkar gråta, och ett slags svarta jättar vaktar stranden. Rytmiska osäkerheter sammanvävs med ett mer obehagligt bildspråk.

Sedan stannar diktens rytm tvärt med orden “sömn och dröm”, följt av att den magiska månen uppenbarar sig på nästa rad. Det är som att diktjaget stannar upp när den ser månen, och därför stannar också rytmen upp.

Allt detta visar på ett slipat verstekniskt hantverk, en tydlig relation mellan rytm och ordval. Man kan i denna tidiga dikt se att Södergran var kapabel att skapa rytmiskt komplex vers.

Södergran skrev nästan enbart fri vers under sin mellanperiod men hon återvände intressant nog till det bundna under sin sista tid. En av dessa bundna dikter är “O himmelska klarhet”, en dikt vars växling mellan det traditionella och det nydanande lyckas skapa en unik och fascinerande rytm:

“O himmelska klarhet på barnets panna –
dess ängel ser Fadern i himmelen.

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid
den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid.

Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor,
som kronan som kröner ett människobarn i späda år.

Och marken och blomstren och stenarna tala
till barnet sitt språk,
och barnet det svarar och jollrar tillbaka
på skapelsens språk.

Och Gud är dold i den minsta blomma
och tingen förkunna hans namn.
Men människohjärtat som utstötts av Fadern
vet icke hur nära han bor.”

Dikten är en del av Södergrans sena vändning tillbaka till traditionell kristendom. Det är både en hyllning av Guds närvaro i världen, speciellt i det oskyldiga, och samtidigt en beklagan över människans okunskap om denna närvaro. Rytmen åberopar denna beklagande och sökande stämning genom sina långa, utsträckta rader.

De längsta raderna utmanar läsarens förmåga att läsa utan att pausa, och den varierade radlängden gör motstånd mot den regelbundna rytmens strävan till balans. Även rimmen karaktäriseras av en obalans som speglar diktjagets osäkerhet.

Rimmen är oregelbundet placerade, och innehåller alltid en osäker aspekt. “Invid/frid” rimmar ett tvåstavigt ord med ett enstavigt, “stor/år” har två olika vokalljud. Det sista rimmet, “språk/språk”, rimmar samma ord med sig själv.

Alla dessa variationer och osäkerheter bidrar till diktens övergripande intryck och budskap, till känslan av tillvarons oklara, blinda sökande efter en frälsning som samtidigt alltid redan finns där.

Vad dessa två dikter visar, är att Södergran med sina egna kommentarer döljer en väsentlig sida av sitt poetiska hantverk. Innehållet i dessa dikter skapas inte “på bekostnad” av rytmen, utan rytmerna bidrar till och skapar i högsta grad diktens helhetsintryck.

Jag tror att en för stark motsättning mellan form och innehåll, framför allt en för snäv definition av form, kan skapa missförstånd kring varför en dikt uppfattas på ett visst sätt. Jag tror både litteraturvetaren och den allmänna läsaren gagnas av att läsa Södergrans dikter som exempel på medvetet hantverk där form och innehåll samspelar.