ARBETARFÖRFATTARE. Gunnar Lundin ger här en introduktion till arbetarförfattaren K A Svensson (1891–1978). Lundin ser hur “den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist.”
Det finns mycket natur, mycket sol i K A Svenssons essäer. Han säger sig vara född i rännstenen och har genom folkhemmet som växt fram under hans livstid gjort en klassresa till stadsbibliotekarie i Helsingborg (han noterar omsorgsfullt sin bakgrund som han inte sviker). Men han blir inte polemisk på samma sätt som proletärdiktarna. Tacksamheten över att ha fått tillgång till bildningen och dess skatter gör att han ser som sin uppgift att förvalta ett klassiskt arv. På förmiddagarna läser han med hjälp av lexikon och grammatik Xenofons ”Memorabilier” om Sokrates, på eftermiddagen översätter han Shakespeares Sonetter. I ”Memorabilierna” finner han en formulering om jaktens glädjeämnen som nästan ordagrant återkommer hos Shakespeare, vilket skänker honom ett långt liv som fotnot i Shakespeareforskningen.
Den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist. Bildning är en ny syn på tingen, ett vita nuova för den som levt i industrialismens proletära misär. Han har skarp blick för hur medan levnadsstandarden höjs bildningslusten sjunker och en teknokratisk materialism tar över.
Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk.
Stämningen i K A Svenssons ”Ordbyten” är tacksamhet över bildningen, att dess dyrbara ting blivit tillgängliga. När Vilhelm Ekelund efter landsflykten i Tyskland och Danmark flyttar in i ett hus i utkanten av Hälsingborg var han redan en favorit. Efter en tid dök Ekelund upp för att låna böcker på arbetarbiblioteket. Det blev livsavgörande (och alla livsavgörande händelser beror inte bara på solen utan framför allt på jordmånen!). Ett långt umgänge inleddes, i samtal och småningom, när Ekelund flyttat till Saltsjöbaden, i brev. Den hemkomne var bildningsgigant. Med tanke därpå förvånas Svensson över att han inte kunde minnas en enda gång då Ekelund behandlat honom nedlåtande eller överlägset. Ekelund avskydde polemiska meningsutbyten (han hade själv en kolerisk sida); striden mot impulsiva och tarvliga ordbyten ingick i hans hygien, så ersattes en polemik av en annan.
Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk. Med en glimt i ögat känner han igen sig i Eckermann. Visst, Eckermanns ödmjukhet och ivriga antecknande finns där, men sinnet är mer likt Boswells. Ett anglosaxiskt common sense-drag som skapar hygglig immunitet mot tyska teologiska subtiliteter. Han uppskattar Dickens porträttkonst. Det är omöjligt att inte känna magin i att slå upp en sida i Boswells ”Life of Johnson” och få närvara vid ett afternoon-tea då det skälver i den tunge lexikografens kropp då han är på väg att yttra en replik som får Boswell att ångra att han inte är stenograf.
Stämningen hos K A Svensson? Pessimistisk syn på människan i teknokratins och vällevnadens epok, uppfattningen att visdom (även Dårskapens visdom) inte har allas öra – och en ”optimistisk” mystik. Liksom i mästaren Ekelunds senare verk med dess ”ho kairos basileus”, den goda stunden som riktmärke, har denna ”mystik” ett enkelt överlevnadsvärde. För den som någon gång upplevt ögonblick av livstotalitet, för honom har livet ”en gång för alla skänkt …sin fullhets överflöd, och det har blivit honom en orimlighet att betrakta sitt människoliv såsom för kort. Detta är inte resignation, det är dess motsats, det är positiv livsanammelse.”
Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?
Den psykologiska skarpblicken är av samma sort som de engelska romanförfattare han beundrar, men den förenas med vad många skulle kalla en naiv optimism. Det är så han läser en livsföraktare och pessimist som Schopenhauer. Vad som hindrade Schopenhauer från en djup optimism, en som mycket väl kan förenas med en ytlig pessimism, var hans högmod. Livet blev i teori och abstraktioner värdelöst, men hans texter blir därför inte mindre värdefulla.
Enlig Montesquieu lever vi intensivast de stunder vi ägnar åt läsning. K A Svensson reserverar sig: ”Läsning i all ära, och underbart är det, att den som en ande ur Tusen och en Natt alltid står till tjänst med överväldigande gåvor. Men ingivelsen i högre ära – någon gång i högsta ära.”
Målaren Erik B Gustafsson tvingades av sjukdom hålla upp med att måla. Jag frågade honom en dag i hans lägenhet vid Nybroplan (nedanför fönstret försiggick folklivet och kommersen som alla dagar): ”Är det skillnad mellan då du ser och då du målar?” – G: ”Det är en himmelsvid skillnad.” Han ser genom att måla. Och en liknande skillnad finns mellan att skriva och att läsa en dikt. Och betraktaren av målningen, läsaren av dikten? Genom ingivelsen bli medskapare. Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?
K A Svensson är (när vi använder presens om en död betyder det att verket fortfarande lever) en sentida pyrrhonist: skeptiker o c h troögd. På gamla dar tillägnar han sig, i Lao-tses anda, den gamles sinnelag. Han gläder sig naivt och ”okunnigt” åt tillvaron. Bildningsresan har lett honom fram till att prisa okunnigheten; det är den – inte ett övermått lärdom – som varje dag förnyar nyfikenhet och ger oss lust att lära.
info@opulens.se
