LYRIK. ”Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken,” skriver Tomas Johansson som last den aktuella diktboken ”Sten”.
Sten av Helga Krook
Lejd
Helga Krook har gett ut ett tiotal böcker, de flesta diktsamlingar, ofta orättvist förbisedda.
Hon har även skrivit en doktorsavhandling i litterär gestaltning, ”Minnesrörelser”. Jag ska återkomma till den.
Krook är också en av dem som står bakom ”Dikter – en antologi för Ukraina” som kom ut för något år sedan.
”Sten” består mestadels av tvåradingar, fyra på varje sida.
De tomma utrymmena ger läsaren utrymme att meditera över sin läsning och över det outsagda.
Den förra diktsamlingen, ”Utmattade. Solo samtal kör”, var mångröstad och nedtecknad under en för diktjaget plågsam tidsrymd.
I ”Sten” är allt mer avklarnat och homogent, även om det sorgesamma finns som en underton också här. Den hotande tidsandan finns är mer eller minde utsagd, men här finns också en mindre och lugnare omvärldar, som den på Fårö. Där står ett litet fruktträd kvar – de utsatta träden har dock fått anpassa sig.
”fikonträdet har lärt sig växa
som en enbuske, det är ett annat
alfabet här
det tar åratal att lära sig”
Krooks text böljar fram i moll, och kastar sig som vågor till nästa rad, så att ett nät bildas mellan dem. Man kan således läsa texten i boken som en enda lång dikt.
Människans destruktiva livshållning letar sig in i diktjaget, men just det musikaliska och ordens omsorgsfullt valda valörer lättar upp dysterheten. Här finns också en sorg över en kärlek som inte tycks ha förverkligats.
Som läsare kan man sörja med diktjaget och känna igen sig. Nutidens omvärld och 1900-talets historia tränger in under huden.
”Sally S Wronkow
Theresienstadt
Terese Wronkow
Geborene Engel”
Allitterationerna gör det lite lättare att ta in svärtan som hos Krook även tar sig in i diktjagets släkthistoria.
Hon har alltså i sin avhandling skrivit om sin mors fasters öde under andra världskriget i Tyskland. Krook delar i avhandlingen upp sig i fem pseudonymer som ger olika perspektiv på vad som hände. Hon låter ändå till slut allt stå öppet. Alltid, tycks Krook mena, fattas något i ett minnesarbete. Men det lyser också igenom att i en god litterär gestaltning, bör slutet stå öppet. Också i slutet av ”Sten” står det mesta öppet.
”väger stenen tyngre än trädgården
vem förvandlar vem”
Det nämns att diktjaget besöker tyska arkiv för att finna belägg för släktens historia under kriget.
Det är intressant att jämföra ”Sten” med Anja Utlers diktsamling ”Det börjar”. Utler begråter där Ukraina-kriget utifrån diktjagets tyska släkthistoria. Utlers text är mer språkmaterialistisk och besvärjande, varje strof börjar med; det börjar, blir dag (i lite olika versioner).
Utler berättar i ett efterord om sin depression i början av kriget som, menar hon, berodde på att hon trott att det skulle vara omöjligt med ett nytt utrotningskrig i Europa.
Utrotningskrig eller ej, hon kommer med några filosofers hjälp – Corine Pelluchon och Martha Nussbaum – fram till att hela samhällskroppen är förgiftad av hierarkiskt tänkande och imperativ som imponera!, segra!
Hon har liksom Krook svårt att kunna reda ut släktens historia, bland annat på grund av att de som deltagit i kriget är döda.
Utler skriver vidare – och detta var ändå före det som sker nu i Mellanöstern:
”Vi håller nu just nu på att förlora så mycket – liv och levande varelser och rättvisa, möjligheter att bo och leva, framtiden – att sorg egentligen bara kan tolkas som ett mycel vilket sträcker sig genom och griper in i tid och värld och samtliga kroppar.”
Kanske den mest adekvata reaktionen på det som nu sker i världen är just sorg.
Stenen i Krooks diktsamling behöver nödvändigtvis inte liknas vid tungsinne, sorg är ju en angränsande känsla. När jag slår i en ordbok får jag fram att ”tungsinne” kan liknas vid melankoli eller dysterhet, ofta som ett karaktärsdrag. Sorgen däremot klassas som djup nedstämdhet, ofta efter någons bortgång och kan alltså lättas med tiden.
Jag upplever att Krook öppnar upp för en större läsekrets i sin senaste diktsamling. Det är något med den säkra tonen och rytmen som lutar åt musiken – kanske en kantat av Bach, förslagsvis ”Ich habe genug”.
Vart ska man vända blicken när man börjar förlora hoppet för vår egen art om inte till Bach, till konsten, till transcendensen. Sorgen är ändå att föredra framför cynismens ännu tyngre sten.
Krook har översatt flera texter av Rilke, en poet med ett närmast absolut gehör. Hon har också uppnått något av detta gehör i ”Sten”. Ett moget verk, möjligtvis en höjdpunkt, inte minst eftersom diktjaget i den förra samlingen, tycks ha klarat sig genom en mycket allvarlig period.
Det får mig att tänka på Adrianne Lenkers sång ”Sadness as a gift”. Hur en själ kan djupna efter en stor sorg, särskilt om man grävt sig fram till något av sorgens rötter. Den försvinner men man kan lär sig se den, kan trösta den, kanske se den som befogad.
”Sten” kan, om man vill, läsas som ett slags sekulär bikt; se vad vi gör med oss själva, med naturen – Ich habe genug.
Men ännu finns i boken också lättnad att fästa sig vid, om det så är i en dröm:
”kommer någon uppför trappan
med en apelsin i handen
från ett helt annat håll
det gjorde mig lycklig”
info@opulens.se
