Heiman – en släktkrönika från Österbotten

FINLANDSSVENSKT. Rolf Karlman har läst Heiman av Ann-Luise Bertell, en roman som i år nominerades till Finlandiapriset. Han finner att det är en mycket finsk historia, men på det andra nationalspråket svenska.

Den finlandssvenska författaren Jarl Hemmer 1893–1944) skrev en gång i Hufvudstadsbladet om svenskspråkiga författares situation i Finland: ”Trots det bistra andliga klimatet vi skapa, trots det tryckande barometertillståndet med nationalitetsfrågor och allehanda oro i luften ha vi vissa påtagliga fördelar i jämförelse med rikssvenska författare. I Finland finns det ännu bra mycket kvar av ursprunglighet, av de primitiva resterna som nog inte är någon prydnad för ett välordnat samhälle, men som diktare så ohjälpligt älskat. Och vi har upplevat mycket, kanske för mycket. Marken omkring oss ligger översållad med tragiskt stoff, man nästan vadar genom det vid varje steg. Nej, om vi inte lyckas skapa någon mänskligt betydande dikt, så är felet sannerligen vårt eget.”

Således är romanen Heiman av Ann-Luise Bertell en mycket finsk historia men på det andra nationalspråket svenska. Författaren skriver om ensamhet, kärlek, sprit, fattigdom och slutligen välstånd. Om män med krigstrauman och starka kvinnor. Hon behandlar också barnen värld och de som är lite ”eljest”.

En hare som symboliserar rädslor täcker bokens omslag. Heiman är en släktroman från Österbottens svenskbygder. Heiman är dialektalt ord för ”Hemman”. Det är Ann-Luise Bertells släkt som skildras via berättelser från en äldre generation.  Några rader av finlandssvenska akademiledamoten Tua Forsström inleder boken ”Du är ju gammal nu lilla barn / var inte rädd lilla hare”.

Boken handlar om författarens farfar, här benämnd Elof. Född i mitten av 1920-talet i yttersta fattigdom. Han och lillebror Ivar förlorar både mamman och pappan inom loppet av några år. Den lungsjuke pappan plågas av svåra minnen från Tammerfors 1918 då han tvingats arkebusera unga pojkar på den röda sidan under inbördeskriget. Det är kallt, fattigt och smutsigt i pojkarnas bondstuga. Efter föräldrarnas död placeras pojkarna hos mormodern, en stark kvinna. Morfadern är innesluten i sig själv efter svåra krigstrauman under inbördeskriget.

Elof och Ivar är överlevare på olika sätt. Elof är en pratmakare och lustigkurre men samtidigt innerst inne en räddhare. Han imponerar med bibelcitat inför lärarinnan och äldre släktingar. Han genomför mandomsprovet som konfirmand och klättrar upp till tuppen på Oravais kyrka. Han lämnar svenskbygderna och via förbindelser får han arbete på en vapenfabrik i Jyväskylä. Han lär sig ett yrke och han upptäcker kvinnorna. I boken beskrivs en händelse när Per Albin Hansson i egenskap av svensk minister besöker fabriken. Det finns några små partier som eventuellt kan betecknas som skrönor: som när en medlem av ”knivjunkarna” (österbottniska slagskämpar och våldsverkare) besöker morföräldrarnas gård, samt inslaget om Per Albin Hansson.

Som 19-åring, år 1943, kommenderas Elof ut till fronten i Karelen. Han är livrädd och utför inga hjältedåd. Han bevittnar hur en vän från hembygden stupar. Han drabbas av mindre blessyr och vistas på ett krigssjukhus i Jakobstad till vapenstilleståndet. Den verbala förmågan hjälper honom att beveka överläkaren att förlänga sjukskrivningen så han slipper åka tillbaka till fronten.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Åter i österbottniska hemtrakter söker han upp den stupade vännens fästmö. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare. Han vinner aldrig över henne i armbrytning. Men framförallt är hon tyst och lugn. De blir ett par och flyttar till Elofs hemgård (”Heiman”). De bygger upp ett gemensamt hem. Planterar blommor, bakar rågbröd, skaffar ko, höns och häst. Två barn föds. Efterkrigsfinland moderniseras med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och även en bil, av den ryska tillverkaren Moskvits.

Problemet är att Elof super och så även grannen Viktor. Författaren skriver: ”Drickandet var som en resa i känslornas värld, en oförutsägbar värld, men som många tyckte om att vistas i.” Det var männens värld. Kvinnorna tog ansvar. Grannfamiljen går under i misär medan hustrun Olga tvingar Elof att bli nykter.

Boken innehåller också fina kapitel med stort barnperspektiv. Även de udda personligheterna och originalen i byn skildras med stor värme.