KLIMATKRISEN. ”Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Vänsterns svar på klimatkrisen” av Jonas Sjöstedt och Jens Holm.
Vänsterns svar på klimatkrisen av Jonas Sjöstedt och Jens Holm
Verbal förlag
”Vänsterns svar på klimatkrisen” är redigerad av Jonas Sjöstedt och Jens Holm. Boken väcker tankar på det här med livsstil, hur svårt det är. För det uppstår ju frågeställningar även i vardagen där man måste koppla samman frågor och svar med en större ordning, en vidare värld. Kan vi lite till mans känna in att vi hör ihop med samhällsbygget? Kan vi på grund av vår livsstil, där vi i förlängningen överanvänder våra resurser, hitta svar i politiken?
Den här boken pekar på övergripande frågor och svar som känns vettiga och relevanta. Just detta att gränserna mellan rika och fattiga, mellan över- och underordning, är så avgörande stor att man knappt vet in och ut. Så livsstil är alltså en tankefigur den här boken talar om.
Det är de rika som påverkar klimatet mest. Det är de rika länderna som överanvänder fossila bränslen. Och ett svar på problematiken med klimat är vänsterns tradition av gemensamma, samhälleliga och statliga lösningar på politik.
Vänsterns svar behövs
Klimatproblematiken behöver enligt denna bok vänsterns svar. Det är alltså en skillnad mot det liberala och konservativa tänkandet – att det beror på den lilla sfären med familj, individ och allt det där privata. Att det är det individualistiska som ska lösa problemen.
Andrea Andersson-Tay skriver: ”Tanken att människor själva kan ändra sin livsstil och därigenom påverka hela samhället, helt oberoende av fysiska och sociala strukturer utgår från en individualistisk världsbild med fokus på individens självbestämmande. I verkligheten påverkas vi alla av den kontext vi befinner oss i…” Med andra ord kommer inte de rikaste att förändra sig av egen god vilja. Och vi behöver övergripande lösningar.
Det är det allmängiltiga med klimatfrågan som behövs, inte min personliga känsla inför tillvaron. Eller? Och då undrar jag ändå om inte vänstern mer än högern har svaren…
Kapitalet är ju ute efter vinst. Det är det hela systemet bygger på. Och hur argumenterar man med eller mot ett helt system? Så att det åtminstone låter trovärdigt och övertygande? Men två konflikter liknar varandra enligt röster i boken. Arbetarrörelsen fick slåss mot kapitalet och vann delsegrar. Kan klimatrörelsen även den vinna avgörande delsegrar mot ett vinstdrivande system? Frågan blir då avgörande politisk och det går en skiljelinje mellan höger och vänster just här.
På ett sätt är ju alla system opersonliga. Det gäller i högsta grad det kapitalistiska systemet. Det är därför som vi har svårt att känna in vår delaktighet, med all rätt kan man tycka. Men våra mänskliga behov går bortom penningen och vinstbegäret. Hur ska vi då väga våra mänskliga behov mot vinstintressen? Och kan vi rent känslomässigt rätta våra behov inför en vänsterpolitik som vi kan uppfatta som om den vill göra livet alltför snävt? Kapitalismen är ju gränslös, och det kan ju uppfattas som om våra behov trivs där i detta stora omfång.
Och ändå är vi en del av detta system. Och ja, kapitalismen är som sagt gränslös. Det är som om man måste kränga sig själv in och ut för att blottlägga möjliga svar. Den här boken är då en delseger i de politiska argumenten, tänker jag.
Men att ställa om produktionen för att anpassa den till klimat och mänskliga behov kräver kanske nya styrmedel och nya svar. Här går åter igen skiljelinjen mellan höger och vänster. Vi behöver omorganisera politiken för att leta oss fram till det hållbara livet.
Det krävs steg i rätt riktning, som boken visar på genomgående. Men att organisera livet – visst låter det fyrkantigt och tråkigt? För kapitalismens system med gränslöshet innehåller ju en lockelse – lockelsen att leva som om det inte fanns någon morgondag, som om inte ens de kommande generationerna finns inräknade i systemet.
Klimatkrisen och de gränslösa rika
Då är det lätt att förneka och blunda inför det gränsöverskridande och vi har lite till mans svårt att sätta in konceptet om det gränslösa i förhållande till gräns och organisation i rätt politisk grammatik. De är alltså de rika som överanvänder livets upprätthållande krafter. Med flyg, konsumtion, lyxbåtar, utsläpp. De rika är de gränslösa. Våra rika länder är de mest gränslösa.
Vänsterns svar är många i den här boken. Det har varit deppigt att läsa den, men nödvändigt. För det är så svårt att se alla samband med vår livsstil och organiserad politik.
Jonas Sjöstedt skriver: ”Som ideologi och praktik har socialismen inte tagit hänsyn till politikens effekter på miljön eller att jordens resurser är ändliga. Därför måste klassiska, socialistiska tankar kompletteras med insikter om de absoluta gränser som naturen och klimatförändringen sätter på politiken.”
Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk. Här kommer vi tillbaka på tanken om vår livsstil. Att ha, få, att vara mer än vad den ”skitiga” realismen på djupet innebär. Att vi måste vara realistiska kring den livsstil som gör att vi överanvänder livets resurser, på grund av vår önskan om ohållbar lyckomaximering!
info@opulens.se
