PIRATENPRISTAGARE. Karin Brunk Holmqvist är mästerlig på att skapa ett universum i det lilla, skriver Bo Bjelvehammar, som läst Piratenpristagarens nya bok.
Kyss Karlsson i nacken av Karin Brunk Holmqvist
Bokfabriken
Vinnaren av årets Piratenpris, Karin Brunk Holmqvist, kommer nu med sin nittonde bok och som brukligt handlar det om Österlen. Därtill om några människor, som lever sitt eget liv lite vid sidan om dagens uppskruvade tempo. Det är några smått excentriska individer i en liten husklunga längs en väg, som inte är allmän, utan den sköts av en vägförening. Det är vid möten med denna som underhåll och framtida planer slås fast. Och även olika uppfattningar kommer upp på bordet.
Platsen är Vitsippevägen strax utanför Vitaby, men vägen kallas Knäppgökavägen av systrarna Nilsdotter, Johanna och Blenda. De har bott där hela sitt liv, de har gjort strandhugg i Simrishamn och Danmark, men annars har de varit platsen trogen. De vet allt som händer längs med vägen och även det som inte har hänt, skapar de i broderier. Minsta rörelse och varje liten handling kontrollerar de, från sin utsiktsplats bakom spetsgardinen.
Det är väl tveksamt om de boende kan kallas knäppgökar – de har sina egenheter, men några tokstollar är inte. Biologen Helmer kryper på alla fyra i gräset för att bestämma varje insekt med linneansk iver. Han är aningen snäv i sitt seende, men nån knasboll är han inte. Inte heller Göte är knäpp: han har levt ett hårt liv, men nu hittat ro och frid i sitt liv, han är både händig och hjälpsam. Dessutom visar Göte känslor för Hjördis, några hus bort, de möts nu allt oftare och Hjördis får på ett sätt nytt liv.
Det är för alla här ett liv i enkelhet. Det sker inga stora variationer, i så fall skulle det väl vara varubussen eller när kommunens mannar kommer och sätter ut pinnar för att göra ingrepp i vägen. Det blir vägfrågan som svetsar samman personerna i gruppen. De vill inte veta av någon förändring, särskilt som de inte blir informerade. Kommunens tjänstemän kommer med sin torra regelbok, men människorna här låter sig inte övertygas. Det uppstår plötsligt goda samtal mellan dem och de blir inte så retsamma mot varandra. De äter och fikar tillsammans och alla verkar gilla hallongrottor.
Viktigast av allt är att de boende samlas kring en gemensam lösning, som är bra för alla. Alla små underligheter och tvisteämnen läggs åt sidan.
Karin Brunk Holmqvist är mästerlig på att skapa ett universum i det lilla, att tända provinsens ljus i Vitaby, att se det enkla i det sammansatta, att locka fram människors styrkor och låta svagheterna vissna.
Det visar sig att Vitaby har mycket att bevara från urminnes tider, det är en kulturbygd, som är rik på fornlämningar; förleden i ortsnamnet handlar om ett äldre namn på Mölleån.
bo.bjelvehammar@opulens.se
