LYRIK. Gunnar Lundin introducerade för några år sedan Opulens läsare till Hans Boijs poesi. Hans Boij har även medverkat i vårt magasin. Här följer Lundins minnesord över Boij som gick bort förra året.
Hans Boij (1939–2023) var en finlandssvensk författare, bosatt i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Vasa i Finland; kom till Sverige som krigsbarn; bodde några år i Kanada för att sedan slå sig ner i Sverige.
I den finska svenskbygden fanns ett gemensamt bildningsarv (även om det saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas) som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade traditionen och folkbildningen mark.
I Stockholm under senare delen av 1900-talet kände han sig ofta, med hjältarna i Fänrik Stål som förebilder, som en främling. Försöka vara ädel, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nyliberalerna sade det annorlunda.
Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modernare. Den direkta anledningen var uppmärksammandet av 50-årsminnet av Parlands bortgång blott 22 år gammal.
Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden. Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet som stod i motsättning till Gunnar Björlings profetiska och Elmer Diktonius röda etik.
Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i egen erfarenhet. Hans Boij behövde ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit en egen ton. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare. Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Henry Parlands bejakande mening.
Amerikaåren följda av exilen som vaktmästare på ett företag i Sverige skärpte blicken för ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP. Björling och Parland kunde odla pärlorna i den amerikainfluerade kapitalismen: personlig frihet, demokrati, jämställdhet. Hos Boij hade klimatet hårdnat.
En besläktad själ blev E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av moderniteten kände Boij igen sig i, men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att sedan bekänna hur han har smutsat ner sig. Men han kunde förstå Ciorans fråga, vad det tjänar till att umgås med Platon då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld.
Boij är kaféernas poet. Han ansåg sig uppriktigt – inte som pose – misslyckad, och fann sin värdighet i det. Han fullföljde Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen.
Utifrån sin bildning ser han hur en ung och medelålders generation går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån, som en främmande fågel, samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter, i exil, blir han ett vittne till det djupast som förenar oss, medan politik och religion leder till hat och krig.
Boij debuterade som en de unga i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. Så följde diktboken Sviternas tal (Bonniers), och på samma förlag Fågelns skugga på trappan. Därpå följde, med något undantag, utgivningar på Författares Bokmaskin och under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer.