HÄMND. I den tredje och sista delen av Hamlet versus Amleth skriver Omar Pérez Santiago att “Saxo Gramático hade en snabb och skarp litterär still, en berättarstil som bröt med det etablerade och med bekväma sanningar. Provokation och brott. Han lämnade ingenting orört”.
Jag vet inte mycket om Saxo Gramático. Enligt Borges var han son och sonson till en krigare. Men något vet jag som kanske kommer från den fysiska miljö där äldre folkslag levde, eftersom jag bodde många år i området. En kall region, herre Jesus, så kall och fuktig även sommartid. Den vår jag kom dit landade jag på Kastrups flygplats, nu för många år sedan, och i väntan på ett flyg ville jag besöka Köpenhamn. Det var ett gravt ungdomsfel. Det var januari och kylan var så isande kall med mina chilenska vinterkläder att jag var tvungen att ta mig tillfykt till ett kafé. Det tycktes mig att människorna låtsades som om allt var normalt, som om isen och de svarta molnen var normala. Jag minns att jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Jag hade glömt det. Flera decennier senare återvände jag på nytt under sommaren och kanske hade jag glömt bort det. Det regnade månadens alla dagar. Föreställ er denna region mellan Helsingör, Lund, Köpenhand och Roskilde för tusen år sedan. Det är troligt att den var kärv att leva i.
Livet för dessa folk var så klart strängt på grund av kylan, men också därför att det var tid då arbete innebar att man arbetade. Men tro inte att Saxo Gramático var inte en figur i samhällets ytterkant, en vagabond eller viking som föreställde sig Danmark. Han var präst och verket skrevs på begäran av ärkebiskopen i Lund, en man vid namn Absalón.
Saxo Gramático var säkert en väldigt speciell katolsk präst för han visste att det goda och det onda är relativa begrepp. Liksom andra stora författare kände han väl till de mänskliga impulserna och koketterierna och det mänskliga psykets fåfänga. Han visste att vissa varelser är kapabla till vilket brott som helst för att ta sig upp till kungarikets topp och sen inte ångrar sig. Tvärtom är en politiker som kommer upp till toppen med brott och förvrängning av lagen en expert som döljer vad som har skett längre bakåt i tiden. Han vet hur han ska förvränga vad som har hänt. Han vet hur man döljer spåren av sina handlingar under mattan efter att ha handlat fel. Och han hittar på eller inbillar sig en gången tid som förförare.
Saxo Gramático’s verk stod i konstens tjänst, snarare än att uppfylla vissa ideologiska eller pedagogiska plikter för att rätta till den tråkiga politiken. Saxo Gramático var en snabb och fantasifull författare, inte en altargosse som ber böner för att minnas drömmar eller vissa ideal.
Det sägs att han hade läst Cicero, Virgilius y Valerius Maximus på latin. Saxo Gramático hade en snabb och skarp litterär still, en berättarstil som bröt med det etablerade och med bekväma sanningar. Provokation och brott. Han lämnade ingenting orört.
Med tidens gång, genom resor och läsning har jag blivit övertygad om att Saxo Gramático var en avantgardistisk författare, en punk eller nietzscheansk-författare. Saxo Gramático skapade sin egen kraftfulla, dogmatiska stil. Jag har också upptäckt att de konstnärer som jag tycker om är anarkister, överlägsna, litar inte på någon, allra minst på godhetens mjukhet, för de vill utöva sitt yrke med precision och kirurgisk rigurositet.
På flera ställen häver Amleth ur sig sina råa sanningar, utan krus, som en rocksångare i vredesmod. Men de alltid bekväma tror honom inte och tar honom som ett skämt och de alltid nöjda vill inte lyssna på sanningen. De tar honom för en galning, även om de i grunden misstänker att Amleth var ond i den mest litterära bemärkelsen. På samma sätt som hans farbror var brutal och direkt är Amleth brutal och direkt: han behandlar sin mor som en ovärdig prostituerad och han tvekar aldrig när det gällde att planera halshuggningen av sin nu mäktige tyranniske farbror, som fick sin makt genom brott och lurendrejeri. Han ansåg det var hälsosamt att döda en maktmissbrukare.
Visst är personen hatisk, men också otämjbar. Amleth försätter läsarna i ett tillstånd av mod. Han skapar verklighet, mobiliserar. Det finns de som utsätts för våldtäkt eller blir av med sina inälvor och längre än så sträcker det sig inte. Det finns ungdomar som förblir grubblande hemma hos sin mamma tills de blir gamla och föredrar att se saker och ting lutade över sin iPhone. Kanske tycker de att det verkliga livet förefaller evigt och långtråkigt. Det finns andra ungdomar, som Amleth, som omedelbart ger sig ut i handlandets svindel och äventyr. Driften för Amleth framåt, lyfter honom, drar honom med sig. Han är mångsidig, smidig, agressiv. Amleth lever en kamp mot galenskapen. För honom tycks livet vara kort. Han hatar att alla i hovet är enkla utnyttjare eller narrar till härskaren. På vilket annat sätt kan man agera mot en uppkomling?
Tematiskt tror jag än att Saxo Gramático var det vi nu kallar en entertainer, en våldets och aggressivitetens utövare i en värld som håller på att bryta samman, eller åtmistone hamna i oordning och permanent kaos, och bara genom att läsa berättelsen så reser sig håret. Som i de nordiska sagorna, som i all stor litteratur, är Amleth en central och mycket vis och vaken gestalt. Men det är också en verklig och underhållande historia. Saxo Gramático skulle kunna vara en manusförfattare till en film om hämnd av filmregissörer som Quentin Tarantino, Park Chan-Wook eller Stanley Kubrick. Eller till en serie på Netflix.
Saxo Gramáticos verk är som ett verk av en tragisk och manisk galning. Men det var han inte. Författaren Gramático var när allt kommer omkring en vaken person och hans historia om Amleth är svart humor svartare än kol, om en besatthet, om hämnd och rättvisa.
Jag har försökt lösa min fixering vid en berättelse om kampen mellan två bröder, en berättelse som förföljer mig sedan jag var ung. Och nu har jag det. Alla har vi ett öde. Kanske var detta mitt öde: att följa spåren efter den äldsta, mest förfärliga och smärtsamma historien i litteraturen; låta blodet flöda, döda en bror för en kvinna och för en längtan efter berömmelse och makt. Och med hämnden som påföljd. Skipas det inte rättvisa blir det ingen hämnd.
info@opulens.se
