MAKTBEGÄR. “Historien är utan tvekan förfärlig: Feng, Amleths farbror, mördar sin bror. Och än värre gifter sig en omoralisk och skabrös farbror med hans svägerska Gertrud, ledd av begäran om incest och att stiga i den sociala hierarkin,” skriver Omar Pèrez Santiago.
Både bland vanliga människor och lärda personer har jag alltid hört och läst att Shakespeares verk har sitt ursprung i en folklig dansk legend. Och jag trodde alltid på detta, för under de år jag bodde bland skandinaver lärde jag mig att de gärna lyssnar på och blir berörda av historier om hämnd.
För många år sedan läste jag Antiguas literaturas germánicas (i översättning “Gammal germansk litteratur”) av argentinaren Jorge Luis Borges, publicerad i Mexiko 1951. På de sista sidorna nämns Saxo Gramático och hans verk Amleth. Jag visste inte mycket om Saxo Gramático.
För några år sedan körde min gode vän musikern Francisco Ibarra sin bil från Lund där han bor, över den imponerande bron som sträcker sig över sundet. Från Köpenhamn fortsatte vi en halv timmes resa till Roskilde. Vi tycker båda om att gå längs de gamla kullerstensgatorna i Roskildes historiska centrum och observera förbipasserande. Roskildes gotiska domkyrka i rött tegel är en av stadens turistattraktioner och där kungar ligger begravda. Där jag planlöst gick omkring förde ödet mig fram till en skylt med en text på latin, undertecknad av en biskop vid namn Lage Urne.
Qui vivens aliens aeternum vivere fecit
Saxo Grammaticus mortuus hic recubat
Mortuus extincto sed tantum corpore, mente,
Qua valuit, magno vivit et ingenio.
Jag förstod då att Saxo Gramático enligt traditionen lär vara begravd i katedralen i Roskilde, även om det finns tveksamma teorier kring detta. Texten skrevs in vid en renovering av katedralen 1728. Biskopen kanske värdesatte gravar med berämda författare som turistattraktioner i kyrkorna och kanske återupptog han en falsk men stark och lönsam idé för att gynna kyrkornas finanser, nämligen att officiellt inleda dyrkan av Saxo Gramático. (Jag minns att 200 000 besökare varje år uppsöker Shakespeares grav i Holy Trinity i Stratford-upon-Avon). Vid utgrävningar i Roskilde 1891 hittade man en grav i tegel som innehöll skelettet av en mycket lång man. Man menar att det ska tillhöra resterna av Saxo och att detta är hans grav, på biskopens uttryckliga önskan.
Men en del historiker acceptererar inte att vissa gester mystifieras. Den danske historikern Arthur Fangs till exempel, ägnade delar av sitt liv åt att avmystifiera denna tro. Han hävdade 1945 att graven med trånga stenar hade studerats två gånger, 1833 och 1858, utan resultat. Den hade förstörts av senare begravningar.
Men blev Saxo Gramático begravd här?
Låt oss säga att så är fallet. Eller att han inte är det. Vad som dock är säkert är att Shakespeares populära historia har sin grund i en nordisk legend och i en överraskande nedtecknad version av dansken Hvad, under pseudonymen Saxo Gramático.
Jag läser Gramático och upptäcker i honom en likasinnad, som på ett fotografi, trots 1000 års tidsskillnad och en geografi som skiljer oss åt. Prosa är en form, men framförallt en attityd, ett visst sätt att observera, berätta och reflektera. Saxo Gramáticos verk är komplett och intressant, men lustigt nog är denna version av den danske författaren föga känd.
Jag har tackat Saxo Gramático, den förste danske författaren, för att han har tillkännagjort denna historia som jag är så besatt av. Jag vet inte mycket om Saxo Gramático, men vad jag vet är att han från år 1185 skrev 16 böcker på latin om Gesta Danorum eller den danska historien. I den fjärde och femte boken återfinner man legenden om Amleth, prins av Danmark, i en grym och blodig hämdaktion, med många döda och blod som rann på vägen.
Jag läser också historien som en berättelse om hur man kan stiga i socialt anseende. Gervendill är guvernör på Jylland och har två söner, Horvendill och Feng. Horvendill lyckas gifta sig med den danske kungens dotter Gertrud. På det viset blir Horvendill socialt införlivad i den kungliga familjen, den högsta maktposten. De får en son, Amleth, vilket gör dem rika, unga, vackra, berömda och lyckliga. Troligen är de också väldigt roliga. De är högsta toppen i samhällspyramidens jet set. Detta ger upphov till allas avundsjuka, vilket utlöser tragedin. Hans bror Feng som har hamnat på efterkälken socialt, blir grön av avundsjuka.
Feng sätter då i verket den makabra plan som smids av den som vill stiga socialt eller av en korrupt politiker, nämligen den att döda för att hamna högst upp i rikets hierarki. Fylld av maktbegär är han förmögen att mörda och han mördar också sin bror och förför sin svägerska. För att släcka sin törst på makt förföljer han också sin brorson, som skulle kunna vara en konkurrent.
Historien är utan tvekan förfärlig: Feng, Amleths farbror, mördar sin bror. Och än värre gifter sig en omoralisk och skabrös farbror med hans svägerska Gertrud, ledd av begäran om incest och att stiga i den sociala hierarkin.
Amleth vet allt, till skillnad från Shakespeares Hamlet. Han vet att hans farbror dödade hans far. Och Amleth tvekar aldrig, till skillnad från Shakespeares Hamlet, utan planerar i detalj sin hämnd. Han blandar här passionens drift med hat, med raffinerad och utsökt intelligens om hämnd. Det är en väsentlig karaktärkillnad mellan Hamlet och Amleth. Medan Hamlet är tveksam och konfunderad är Amleth bestämd och beslutsam.
Den nordamerikanske kritikern Harold Bloom hävdar att Hamlet är modernare och en bättre eller mer civiliserad person, enbart därför att han visar tveksamhet. Bloom hävdar Hamlets estetiska överlägsenhet som en hooligans utan gränser i boken Shakespeare, det mänskligas upptäckt (1998). Han uppfattar å andra sidan Amleth som en grovt tillyxad varelse. Bloom hävdar polemiskt att Amleth inte är fullkomplig, därför att han inte tvekar, som om det nya bara för att det är nytt, skulle vara bättre. Eller att berättelsen i sig står över stilen.
Jag vill inte, som den unge T.S. Eliot skrev 1920, påstå att Hamlet är ett ”konstnärligt misslyckande”, men Bloom överdriver och underkänner Saxo Gramáticos Amleth som en ”grovhuggen källa” till Shakespeares Hamlet. Nästan som om hans verk inte existerade, som om det vore något diffust som försvinner med tiden. Han erkänner inte att han står i skuld till Amleth vad gäller stilen och väven i berättelsen, trots sin egen önskan att läsa sig tillbaka till rötterna.
Samuel Taylor Coleridges psykoanalytiska version av Hamlet tycks mig mycket mer sansad. Enligt honom gör Shakespeares Hamlet handlingen långsammare, men blodet flyter ändå till slut på slottet.
För sin personliga säkerhets skull spelar Amleth galen, medan han planerar sin hämnd och fastslår prioritetsordningen. Att låtsas vara galen är ett drag hos vissa personligheter i litteraturen.
Amleth har lovat sig själv att kanaljen inte ska få sova i fred. Öga för öga, tand för tand. Talions inrotade och hårda lag om vedergällning är seglivad och fanns redan med i den babyloniska lagbalken i Hammurabi, 17 sekel före kristendomens tidsålder, där det i Andra Moseboken (Exodus) i bibeln slogs fast: “Om skada uppstår ska liv stå mot liv, öga mot öga, tand mot tand, hand mot hand, fot mot fot, brännsår mot brännsår, sår mot sår, slag mot slag” (21, 24).
Genom hämnden har rättvisa till viss mån skipats.
Liksom i många historier om vendetta är historien om Amleth, prins av Danmark, en omtumlande och stormig historia om våldsamma inre krafter som driver handlingen framåt.
info@opulens.se
