LYRIK. ”Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare,” skriver Erik Bovin som läst Håkan Sandells nya diktsamling ”Där våra floder rinner samman”. En bok han betraktar som en höjdpunkt i Sandells författarskap
Där våra floder rinner samman. Nya dikter 2023–2024 av Håkan Sandell
Bokförlaget Faethon
”En romantiker i en oromantisk tid” – så beskrevs artisten Peter LeMarc i en hyllningskonsert av densamme som förevigades för SVTs räkning. Formuleringen är hämtad från ett mellansnack av Tomas Andersson Wij. Det samma skulle kunna sägas om poeten Håkan Sandell. En välkommen anomali i den annars så avförtrollade samtidspoesin.
Där våra floder rinner samman kan ses som ett syskon till hans förra bok Jorden öppnar portarna (2023). Här föreligger nämligen formmässiga och tematiska likheter. Även i denna bok avslutas varje dikt med ett kommatecken. Dikterna kan således betraktas som oavslutade samtidigt som de hakar i varandra.
En biblisk influens avspeglas i valet att dela in sviterna i böcker: ”första boken”, ”andra boken” och så vidare. Innehållet är dock långt ifrån saligt. Sandell predikar inte – han är bara uppriktig med vad han ser. I likhet med förra diktsamlingen är det sent på jorden – den yttersta tiden, för att tala bibelspråk. En skymning har lagt sig över de samhälleliga och kulturella tillstånd som här blottläggs. Ett slags nedgångstid avtecknar sig, med historiska paralleller:
”vår tid är som om medeltiden krockat
in i renässansen, med rubinstrött splitter
bort över trottoarkanten från bromsljus
och annat skrap från fresker och graffiti.
Primitivt går i säng med framåtskridande,
tro på korncirklar möter identitetstvivel,
holistisk filosofi står intill fotbollshuliganer.”
Samtidigt är Sandell en poet som riktar sökljuset mot tillvarons paradoxer, fast förvissad om att man inte behöver välja mellan ljus och mörker. Även i en mörk era som vår gör poeten rätt i att fånga det liv, den skönhet och kärlek stunden bjuder.
Allt går vidare trots krigen, katastroferna och förfallet. Förtröstansfullt kan tyckas men också… sjukt, inte sant? Sandell undviker truismen och gör det därigenom möjligt för läsaren att se den andra sidan av myntet: ”När orkanen passerat läggs nya tak. / Under stilla förfall fortsätter businessen. / Efter ett spektakulärt självmord, vardag.” Och nog är det allt bra kallhamrat, av tiden och människorna, att ständigt fortsätta, oavsett vad, och aldrig dra i nödbromsen.
Denna bok gavs ut i slutet av förra året och riskerar att gå samma öde till mötes som den föregående boken som snålt nog endast fick några få recensioner. Synd eftersom jag vågar påstå att dessa båda diktsamlingar utgör en höjdpunkt i Sandells författarskap. På ett sätt är allt sig likt och läsekretsen kommer att känna igen sig. Utvecklingen gäller precisionen och språket som har slipats och förfinats.
Håkan Sandell har, så vitt jag vet, aldrig varit i takt med sin tid. En poesins Odd Nerdrum – ja, så har jag tänkt efter att ha sett dokumentären om denna norska målares unga efterlöpare William Heimdal (”Renässansprinsen”). Paralleller kan onekligen dras. Sandell har för den sakens skull, det bör tilläggas, aldrig vänt samtiden ryggen. Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare. ”Jag vet bara vad jag ser”, som han skriver. Och sådana betraktare, tänker jag, det har en narcissistisk tid som vår knappast för många utav.
info@opulens.se
