LYRIK. “Jag har läst tre av Gunnar Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen,” skriver Thomas Almqvist efter att ha läst den senaste – Haiculdesac.
Haiculdesac av Gunnar Högnäs
Förlag: Ett Projekt Ryggverk
Haiku är ju ett slags kortdikt som kommer från Japan. Det ska vara tre rader med respektive 5-7-5 stavelser och handla om ett ämne som gärna hämtats från naturen. Innehållet ska helst gestalta en klarhet eller vad man kan uppleva med sina fem sinnen. Att man kan göra på många olika sätt blir tydligt i Gunnar Högnäs senaste diktsamling Haiculdesac.
Högnäs använder sig av poesin för att pröva ordens bärkraft och spännvidd. Han vill också ge andrum och spelrum för njutning mellan raderna. Dikten ska kunna kännas som en smekning av handens insida.
Han föddes 1957 (och han är son till Kurt Högnäs, också poet) i Jakobstad men bor i Åbo sedan 1976. Poeten arbetar till vardags som bibliotekarie på Åbo Stadsbibliotek och han har medverkat i Nicko Smiths Lördagssoffa.
Högnäs kallar haikun för en språklig motsvarighet till sudoku och varför inte? Den är ett medium eller en versform som formar innehållet. Om man som poet har en tendens att bli mångordig, spretig eller till och med luddig i kanterna, är haikun en befrielse, eftersom den mycket koncentrerade formen styr innehållet. Med bara sjutton stavelser till buds måste poeten följa det litterära påbudet ”kill your darlings” eller som Högnäs uttrycker det ”dyrka upp nötskalet”.
Haiculdesac är Högnäs fjärde diktsamling. Tidigare finns Ansiktet mot muren (1978), Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Redan i Väggfönster finns ett antal haikudikter med. Även när han skriver dikter som inte är haikuer är de oftast mycket konkreta och koncentrerade.
Jag kan hitta spår av Werner Aspenström, Tomas Tranströmer och Tua Forsström, men Högnäs dikter känns oftast befriande självständiga med en egen ton, som räcker långt. Dikterna kan vara skärvor av en vardag och anteckningar om livet som sådant. Han reser i tid och rum, språk och bild, landsbygd och stad, krig och fred, kärlek och död. När han fungerar som bäst, skaver det ordentligt mellan raderna och språket känns nästan alltid fritt och gränslöst för honom, trots den hårt bundna formen.
I flera av dikterna finns en svart humor som i ”Verksamhetsplan”:
Kyrkan mitt i byn,
en begravningsplats öppen
för tro på framtid.
I ”Leverans” visar han prov på sin skicklighet som naturskildrare:
Hösten glidflyger,
fäller sina löv. Färger
spränger i luften.
Jag har läst tre av Högnäs fyra diktsamlingar och det är lyrik som är riktigt bra. Jag kommer absolut att följa hans författarskap i fortsättningen.
thomas@opulensforlag.se
