Habilt skriven experimentell deckare

LEKFULLT. Halva örat av Simon Hessler har inga uppenbara styrkor, men heller inga alltför påträngande svagheter. Om den var menad att vara spännande så misslyckades den. Om den var menad att vara innovativ så är det mitt i prick, skriver Robert Myhreld.

Halva örat: en berättelse om den store detektiven av Simon Hessler
Sjösala förlag

Halva öron får mig att tänka på Mike Tyson – och trots mer samvetsgrant utförande även van Gogh – men också storbrottaren Aleksandr Karelin. Mig veterligen tillhörde öronen aldrig hans kost, men öron och brottare har en lång och gemensam historia. Just Karelin är en favorit här hemma. Jag upplevde honom aldrig av den enkla anledningen att jag var för ung. Men han var enorm, både till kropp och i antalet vinster. Han kan säkert ha haft förmågan att med klass bära upp en så enorm hudkostym av många anledningar. En är genetik, en annan hårt arbete. En tredje något annat, men involverar möjligen sådant man inte får införa i sin kropp. I min bokhylla står han, arg nå djävulskt, ådrig, svettig, galen, skapt för stordåd och massmord och lyfter likt en kran upp en rumpa med tillhörande håriga ben. Jag har slutit mig till att det är motståndaren.

Men nu är det alltså ett halvt öra vi har att göra med. Baksidan på boken påstår att Halva örat, av Simon Hessler, är en detektivbok av ett slag som du aldrig tidigare läst. Vilket stämmer i mitt fall. Kanske av den enkla anledningen att det är högst oklart om jag någonsin tidigare har läst en sådan. Har jag det är jag hur som helst ändå inte särskilt insatt i hur deckarromaner brukar se ut och vilka dechiffreringskunskaper som fordras för att förstå både det ena och det andra. För det antar jag behövs: en känsla för vad som förväntas, hur saker och ting ofta utvecklar sig och var vändningarna kan komma. För mig känns det ungefär som när man vill lösa korsord och plötsligt insett att man glömt bort hur man skriver.

Jag har rådfrågat expertisen på området – vissa internetsidor – och kunnat sluta mig till att vår protagonist i mångt liknar andra fiktiva detektiver. Vilket ju inte är så underligt eftersom detektiver är människor och människor liknar inte sällan varandra. Just vår människodetektiv har en fallenhet för att notera sådant jag exempelvis inte skulle lägga märke till. Högst troligt skulle jag med de dåligt snörda storskogsstövlarna kliva över och förbi dem. När detektiven kliver in på ett värdshus vet han snabbt som ögat hur många som uppehåller sig där, vad de äter, om priset är rimligt i förhållande till kvaliteten på maten, vem som ligger i luven på vem och så vidare. Detaljerna, my dear Watson, detaljerna.

Det börjar med att detektiven blir uppväckt i sitt hem i London av inspektören. Den ene är nyvaken och vill framstå som att han har koll på allt, medan den andre blir lite förvirrad av att den kände detektiven inte ser ut som på bilderna. Det ena leder till det andra och vips har de lämnat London för Frankrike. En person, tillika målare, har funnits skjuten på ett fält. För egen hand, står det skrivet i en tidningsnotis. Den dödes bror vill att detta undersöks.

De anländer till byn där målaren höll till. Inspektören och detektiven talas vid med folk, läser brev och träffar läkaren som kanske inte är vetenskapens sanne lärjunge, men som under en tid vårdat målaren. Målaren hade i byn smeknamnet “den galne holländaren”, eller något i den stilen. Han betedde sig nämligen inte helt konventionellt.

Jag är säker på att jag har en viss tröghet i mig och därför trivs jag alldeles förträffligt i bokens sävliga tempo. Det händer inte så jämrans mycket. Konstnärens brevväxling med brodern avslöjar inte så mycket. Detektiven är som en uppslagsbok, uppfinningsrik som få och kan se samband som nära nog ingen annan kan. En slav under vetenskapen och det har givit honom stor framgång. Pengar är sekundära till tillfredsställelsen när allt går ihop. Som ett korsord, antar jag.

Jag är alltså för saktfärdighet, men när slutet nalkas har författaren piskat de sjuttio hästar som drar läsarens vagn med glödgade ståltrådar och vips är slutet där, här, borta. Å andra sidan får man en del att fundera på. Det inser jag först nu när jag skriver det här. Hur hänger allt ihop egentligen?

Inledningsvis gillade jag boken. Den är lite lustigt och fint skriven. Nu, i efterhand, vet jag inte vad jag ska säga om boken som helhet. Den har inga uppenbara styrkor, men heller inga alltför påträngande svagheter. Om den var menad att vara spännande så misslyckades den. Om den  vara menad att vara innovativ så är det mitt i prick, men till vilket pris? För det skulle trots allt vara en detektivroman vi läsare aldrig tidigare läst.

Vad består detta unika i? Jo, ett inte litet antal sidor där meningarna slingrar sig som i ormgropar, löper i linjer diagonalt över pappret, går runt i cirkulära banor mot ett mitten. Delar av breven bröderna emellan har interfolierats i själva bokens text. Dessa är skrivna på nederländska, och naturligtvis lärde jag mig språket enkom för att kunna läsa dem.

Hur som helst. Det är lekfullt. Nödvändigt? Kanske inte, men vem vill inte ha kul? Tänk dig att sitta bland de andra offerlammen i kollektivtrafiken och vrida och vända boken fram och tillbaka, upp och ned för att följa med i meningarnas cirkuskonster, att försöka prata nederländska och samtidigt vara ful i mun mot någon stolsgranne.