NOVELLER. Gunnhild Øyehaug fångar ögonblick i livet som kan tyckas vara enkla men i stunden svåra att få ordning på, skriver Henrik Schedin, som läst den norska författarens Sverigeaktuella bok “Knutar.”
Knutar av Gunnhild Øyehaug
Översättning Marie Lundquist
Nirstedt/litteratur
Novellsamlingen Knutar av norska Gunnhild Øyehaug gavs ut 2004 i Norge men har först nu kommit i svensk översättning av Marie Lundquist. Detta är högkvalitativ litteratur som både är drabbande och rolig. Det krångliga i relationer som man inte riktigt får till är ett återkommande tema.
Novellerna består av ömma skildringar av människor som lever i sina egna världar, en synskadad farmor som väntar på besök från släkten men fastnar i drömmen och någon som har växt upp i en fyr men aldrig riktigt tar sig därifrån. Men även makabra och surrealistiska noveller där hennes fantasieggande berättarglädje får mycket utrymme.
Som till exempel novellen Liten knut där en man bokstavligt talat inte förmår klippa av navelsträngen. Han går genom livets med- och motgångar med sin mor på stränglängds avstånd, det är otympligt men de får det att fungera. Det är både hjärtskärande och makabert.
Det är svårt att inte tänka på Øyehaugs företrädare Kjell Askildsen, en lika stor norsk novellförfattare som gick bort för två år sedan. Det finns likheter hur de stora frågorna och de vardagliga men omvälvande händelserna vävs fram med en enkelhet i de korta berättelserna.
Novellsamlingar är splittrade i sin natur, men denna samling hålls ihop en skörhet inför uppgiften att vara människa. Novellerna belyser ofta våra absurda små bestyr, beteenden och känslor. De säger ganska mycket om oss människor utan att de känns påträngande, då det finns kvar en behaglig distans genom vissa detaljers orimlighet utan att det blir för flyktigt.
Det är ofta roligt och jag finner mig själv skratta och småfnissa flera gånger. Till exempel, vid den ensidesberättelse om en hjort som egentligen vill vara något annat. En novell som blir skämtlik i sin korthet, men fångar ändå något bitterljuvt och igenkännbart.
Författaren experimenterar även en del med språket. Till exempel i En hel släkt försvinner, en novell om en släkt på begravning skriven i dialog utan att orden är utskrivna. Släkten blir medvetna om sin existens runt matbordet under en farbrors tal. Det är lekfullt och påhittigt utan att bli krystat, och det är mycket som ryms på få sidor.
Det krångliga i relationer som man inte riktigt får till är ett återkommande tema. Vilket gör att samlingen är lite som livet själv, en hög med knutar som är olika svåra att knyta upp, veckla ut och få ordning på. Øyehaug fångar ögonblick i livet som kan tyckas vara enkla men i stunden svåra att få ordning på.
info@opulens.se
