POESI. “Dikten blir liv, ja, den lever för läsaren, den blir människa och samvete, den blir han själv, dig och mig,” skriver Bengt Eriksson som har läst Gunnar Hardings nya diktsamling “Minnen från glömskans städer .”
Minnen från glömskans städer av Gunnar Harding
Wahlström & Widstrand
Det här måste bli personligt. Från 60-talet och framåt har jag läst Gunnar Hardings poesi och jag läste med hjärtat. Så recensionen av Hardings nya diktsamling inleds med ett citat av några rader ur en äldre dikt, som för evigt klistrat fast mitt huvud.
alla
hade vi en gång en klasskamrat
som hette Janet Persson
och som skrev brev
till Bildjournalen
och frågade
hur man blir flygvärdinna
De citerade raderna förekommer i ”Für Janet Persson”, en dikt från 1970. Raderna fastnade så starkt att jag gjorde en melodi till dikten och i sångform fick den dessutom en extra vers: ”alla / hade vi en gång en klasskamrat / som hette Gunnar Harding / och som skrev dikt / i Evergreen / och undrade / hur man blir Allen Ginsberg…”
Då jag och några musiker framförde låten på en av Gärdesfesterna stod Gunnar Harding nedanför scenen med ett av sina barn, tror det var en dotter. Hon lyssnade och utbrast: ”Pappa, dom sjunger om dej!”
Detta skrev jag för att visa hur nära hans poesi redan då hade kommit, till mig och in i mig. Gunnar Harding (1940) gav ut sin debutdiktsamling år 1967 och har så långt senare som 2023 alltså gett ut ”Minnen från glömskans tid”, hans tjugoförsta diktsamling enligt förteckningen i boken.
Fast att räkna så blir inte riktigt rätt. Harding har presenterat och tolkat andra poeter lika mycket, om inte mer, än han diktat själv, i minst lika många böcker som egna diktsamlingar. Och det hänger ihop. Han har levt (och lever) ett liv i poesins tjänst. Eller snarare ett motliv i poesins tjänst: i tjänsten för annan poesi, mot-poesi.
Det är viktigt att inte glömma. Idag betraktas Gunnar Harding som en Poet, nästan en poetisk klenod. Men när han bestämde sig för att bli poet och några år senare blev redaktör för Lyrikvännen var det i opposition mot den då gängse synen på poesi i Sverige. Kafeet (för att anknyta till hans senaste presentations- och tolkningsvolym ”Harding Café”) kontra Akademien. Gatan kontra universitetet. Lyrikvännen kontra BLM.
Och han diktar så fortfarande, i samma opposition. Han diktar sin poesi, som sig själv. Så rytmiskt, så fyndigt, med lika delar allvar och glimten i ögat, enkelt och djupt, djupt på ett direkt, ja, underhållande sätt. Jag minns och blir glad när jag plötsligt i den nya diktsamlingen slår upp en dikt med titeln ”Kommissarie Wallanders sista fall”.
Högt och lågt, som det kallas, olika kulturformer, möts och blandas fortfarande, än idag. Som han förr i tiden kunde dikta om Buddy Bolden och James Dean, en biograf på Birger Jarlsgatan och en annan i Iowa City, ”alla dom små gummorna i Leksand…”
Han diktar spirituellt i allvaret – då menar jag inte andligt, utan som i spirit, en sprittande känsla, kraft och vilja, och med förnamnet ungdomligt. För ändå: också den populäre tv-kommissarien Wallander – ”med hjärnan fördunklad av en fortskridande alzheimer” – anknyter som synes till diktsamlingens titel och är en i raden av de sorgliga dikterna om åldrande och sjukdom.
De bara kommer och återkommer, dessa dikter, dessa ålderskrämpor och sjukdomar under en ”Sensommar” eller vid ”Den sista dansen”, bägge namn på dikter. ”Den bortflyende diktens skyddspatron” börjar med ordet ”Stroke”. Raden ”Jag glömmer mycket, jag vet” inleder ”Amnesi”. Och ”Gula fläcken”, titeln på ännu en dikt. Han gör också ett besök på ”Sophiahemmet”, där Gunnars mor utbildades på 1920-talet, ”en av många Sophiasystrar… ”
Jag kan ännu se dem i sjukhusparken
i sina vita förkläden och små lustiga hättor,
alla ogifta. Det var bestämt så.
Varför föreställer jag mig dem alltid dansande,
fast jag vet att de var förbjudna att dansa,
åtminstone i uniform?
Men det var inget, faran över, den här gången: ”Ingen tumör, ingen operation / Dina drömmar har hjälpt dig.” .
Nyckeldikten, om här finns en sådan, eller egentligen nyckeldikterna, heter ”Åter från Poltava” (daterad juni 2019) och ”Brev från Iryna i orons tid” (mars 2022). Gunnar Harding hade rest till Kiev och därifrån till Poltava, genom ”ett smutsigt tågfönster” såg han ”militärfordon med blågula flaggor”. Han ”plockade en blomma på det gamla slagfältet”, där var ”en flodvåg av hetta”, ett ”jävla solgass”, ja, det var ”så att hjärtat kunde stanna”.
”Och så gjorde det nästan det.” Gunnar Hardings hjärta stannade, nästan. Där fanns då Iryna, 24 år, ”min skyddsängel”… Iryna ”vakade i sjukrummet medan mörkret föll”. När han åter hör av henne, i Irynas brev från ”orons tid”, har Rysslands angreppskrig inletts. ”Flyktingar inhyses i skolhuset på gatan där du bor”, diktar Harding. ”När jag skriver det här / är du troligen på väg till München…”
En annan myt om Gunnar Harding: att han inte skulle dikta politiskt. Det gör han. Det har han alltid gjort. Hen som läser bara något mer uppmärksamt ska märka att i alla – eller de flesta – av diktsamlingarna finns både rent ut politiska dikter och dikter där det politiska självklart ingår, som en del av livet, av vardagslivet. Hans politiska ideologi, färg och sida på den politiska skalan har alltid varit – och förblir – densamma: humanism.
Lägg också märke till – om du inte läst debutdiktsamlingen så är det läge nu – hur de bägge Ukraina-dikterna anknyter till ”Från Kungliga Norrlands dragoner”, där Harding gjorde värnplikten, i debutboken. Han knyter ihop sig själv, synar sig, sitt liv och sin samhälls- och livssyn. Hur har han förändrats? Om alls förändrats?
Här vid T-banans gröna linje
mellan Abrahamsberg och Brommaplan,
mellan A och B,
kan vi ännu hitta
kvarglömda minnesbilder, hopskrynklade,
utspridda lite här och var
/–/
Och grabben som stod på Ulvsundaplan
och visslade Saint Louis Blues falskt,
är det ännu möjligt att stämma möte med honom?
Hans försök att knyta ihop sig själv, sig själv med sig själv, den yngre, den äldre och den nu gamle, återkommer i flera dikter (som i citaten ovan ur ”Sensommar” och ”Den bortflyende diktens skyddspatron”). Och jag hittar ännu några rader, i ”Svarslös”, där han uppsöker och försöker återfinna sin ”gamla skolväg, Klyftbacken, / mellan skogsparti och villor / i den hotfyllda idyllen”.
Vad finns kvar när så lite finns kvar, i minnet som i livet?
Gunnar Harding diktar om ålderdomen, sin ålderdom, på flera, olika sätt, gång på gång, om och om igen, nästan så han ältar, som jag nu också ältar detta, men han diktar även om ungdomen, om livet som det var, som det blev och som det är. Som när han genast i inledningsdikten ”Slow motion” beskriver sig själv, idag: ”Jag målar med vatten / bara med vatten, på vitt papper”.
Den inledande dikten är dessutom ett exempel på Harding som poetiskt bäst. Dikten är ett – av hans – ordagranna mästerverk. Och typiskt, genomgående typiskt, från 60-talet och in i det sena året 2023. I ”Slow motion” promenerar han genom Östermalm, där Gunnar Harding numera bor, och noterar vad han ser, realistiskt och poetiskt på samma gång.
Han uppmärksammar att ”i den här stadsdelen kan man fortfarande se / hästskit på gatorna” och får syn på ”en uteliggare” som rotar efter tomburkar i papperskorgarna ”utan att veta / att en annan uteliggare just gått samma runda”. Husen noterar han också: de ”sover stående, som hästar”. Realism men en egen form av realism: Gunnar Hardings poetiska realism.
Genom historien och i nuet, just nu: det vardagliga alltet. Och han avslutar dikten på ett över typiskt gunnarhardingskt sätt, med en knorr som är mer än någotfyndig, lite skämtsamt men mer allvarligt än ett skratt, både leende och grimasch:
det sista upplysta fönstret
blir ett fönster mitt i himlen.
Där står en man i skjortärmarna och röker.
Det är jag.
Han står i mörkret nedanför huset och blickar upp på sig själv i fönstret. Fast hela diktsamlingen slutar mer sorgligt, eller dystert, som en vädjan i och med ”Den bortflyende diktens skyddspatron”. Slutraderna har dubbla huvudroller: Gunnar Harding och Horatius. Också jag avslutar min recension med dessa citerade sistarader:
Som om inte detta vore nog
var det också han
som iförd grå överrock och hatt
ledsagade de döda den sista biten
ner till båten.
Den vill vi inte gärna gå ensamma.
info@opulens.se
