PROSAKONST. Det må vara ett överanvänt uttryck, men Mörkret utanför lämnar mig med känslan av att inte en enda bokstav är överflödig, skriver Robert Myhreld som läst Cormac McCarthys roman, från 1968, som nu föreligger i svensk översättning.
Mörkret utanför av Cormac McCarthy
Översättare: Theodore Sorel
Tristero förlag
Om det funnits ett sätt att mäta halten av misär i böcker, skulle man ligga högt på skalan om man gick igenom Tristero förlags inte särskilt omfångsrika men högoktaniga utgivning.
Det krävs en kallhamrad själ för att inte påverkas av böcker som exempelvis Horungen av Dorothy Allison, Nattliga nejder av William Gay och Djävulens hantverk av Donald Ray Pollock.
Cormac McCarthys andra bok, som utkom 1968, Mörkret utanför delar denna kvalitet med dem. Det är stundtals vedervärdigt men också långt ifrån en ensidig och trälig skildring av människans skuggsidor.
Även i Appalacherna, antagligen i början av 1900-talet, där Culla Holme överger sitt och sin systers Rinthys nyfödda barn (lik ”en mager träskhare”) uppå en ”tät och uråldrig” mossa, finns det godhet. Emellertid är det en värld där onda handlingar med någon sorts lagbundenhet tycks följas av en obeveklig rekyleffekt. Den slår hårt.
Det är svårt att lösgöra sig från mörkret – det finns så att säga både innanför och utanför. McCarthy vältrar sig inte i det trots att lagren är många och inte sällan svårtydda och -förstådda. På något sätt framstår de som självklara. De måste finnas.
Premissen är som ovan avslöjas enkel. Ett nyfött barn lämnas åt sitt öde, men hittas av den mest osannolika varelse som kan tänkas – en kittelflickare.
Om detta vet varken Culla eller Rinthy något, men händelse leder på händelse och Rinthy beger sig närmast planlöst ut och letar efter sitt barn efter hon repat sig något efter förlossningen. Culla har redan givit sig av. Mot vad vet han inte riktigt, men helt säkert är det bort från sig själv.
Bibliska referenser finns det gott om, exempelvis i form av en något decimerad kvartett av apokalypsens ryttare vilka mystiskt far fram genom berättelsen. De tar liv och stjäl folks kängor.
Ett annat exempel: I stället för gräshoppor är det ”ett vältrande hav” av grisar varav några är bergsgrisar som inte har klövar som de andra, utan fötter med sula. Det slutar i (inte särskilt vidlyftiga) teologiska och filosofiska samtal om grisen och Bibeln.
Boken är ruskigt välskriven och har ett språk som är svårt att inte hänföras av. Genom den med liknelser och målande beskrivningar nästan överladdade berättelsen löper en lågmäld självklarhet. Tempot stegrar sig ibland, men ingenting sker som inte borde ske.
”Han frös hela natten och på morgonen när han vaknade var det frost. Där var också en man som stirrade på honom med blankt porslinsöga bakom dubbelmynningen på ett hagelgevär.”
Det är svårt att inte bli förtjust.
”Färjkarlen satte sig ner från sin hukade ställning och sträckte ut benen i gräset. Vajern brast en gång och dödade en häst. Dom sa att en man höll den och att hästen for rakt ner i floden och lämnade mannen att stå där med tömmarna i handen.
Han hade tur, sa Holme.
Färjkarlen nickade. Ja, sa han. Det var inte ens hans häst.”
Det är inte enbart skitigt och miserabelt; inte endast ett evinnerligt försmäktande under ett obönhörligt glödande klot. Det förekommer försyndelser och lögner, dolda kort och likgiltighet, men inte bara. Inte hela tiden. Snarare vägs det upp av en hela tiden närvarande godhet.
Det rör sig om en välvilja som inte alltid faller väl ut, men som ändå är där. En hjälpande hand, ett husrum över natten, ett par rågade bleckmuggar med isande kallt källvatten i rättan tid. Utan denna ingrediens vore det en rätt trist läsning, men framför allt verklighetsfrånvänt och inte särskilt trovärdigt.
Mörkret är och förblir enahanda utan ljuset. Det behövs kontinuum med punkter för att kunna mäta och väga handlingars moraliska kvalitet.
Det må vara ett överanvänt uttryck, men Mörkret utanför lämnar mig med känslan av att inte en enda bokstav är överflödig. Det som skrivits gäller och absolut ingenting behöver dras ifrån eller läggas till. Det vore kriminellt.
robert.myhreld@opulens.se
