LYRIK. ”Kan man skriva sig fri? Ja, i någon mening. Glenn Bechs dikter är uppfordrande, de begär något av läsaren. Läs och begrunda!” skriver Lis Lovén som läst det poetiska manifestet ”Jag erkänner inte längre er auktoritet”.
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Manifest
Översättning: Michael Larsson
Ellerströms
Att nu läsa Glenn Bech är att bli påmind om Édouard Louis franska klassbakgrund, som han gjorde till litteratur, bra litteratur. Men Glenn Bech är född i Danmark och han skriver dikter i manifestet ”Jag erkänner inte längre er auktoritet.”
Manifestet har satts upp som teater och därtill översatts till flera språk. I hemlandet har Glenn Bechs bok sålt i över 50 000 exemplar och utgör därmed det största poetiska genombrottet sedan Yahya Hassans debut 2013.
Så där i början av boken tänker jag att dikterna egentligen inte framstår som någon spark i röven på eliten, på auktoriteterna. Snarare blottar Glenn sin strupe för vargarna genom det nakna sättet att skriva. Det här är autofiktion i diktform.
Det där självutlämnande har ju förstås något mycket danskt över sig. Det finns ett gediget litterärt arv att förhålla sig. Jag tänker nu inte minst på Suzanne Brøgger och hennes författarskap.
Dikterna skriver sig alltså bort från det specifikt litterära och vill visa upp verkligheten som den ser ut för den som är homosexuell och arbetarklassgrabb i Danmark.
Glenn Bech skriver inte djupsinnigt, men han är ärligt rättfram och hans åsikter är genomtänkta. Hans vrede och hans spottloskor mot hatobjekten vill landa rätt. Glenn Bech vill inte stryka auktoriteterna medhårs. Han vill häva ur sig allt.
Jag misstänker att han genom denna fullständiga uppriktighet får just så många gillanden och bekräftelser som han egentligen inte vill ha.
Det nakna i texten innebär att poeten blir hudlös, det nämnde jag innan. Kanske finns det rent biologiskt något hos oss människor som gillar, rent av beundrar, när någon annan visar upp det mest sårbara.
Många av oss vill nog innerst inne befria oss från samhällsmaskineriets strukturer. Och just detta tonfall i den heta vreden lämpar sig utmärkt väl för att beröra dessa inre önskningar.
En första reaktion hos mig är att vilja ta avstånd från detta hat. Men hat i sig kan också väcka något av överlevnadsinstinkt hos läsaren.
När en individ har varit djupt nere i förnedringen, med känslan av att aldrig ha varit fullt ut accepterad, så kan det till slut bli en kreativ explosion.
Glenn Bech tillåter sig att, utan att namnge någon, gå igenom personer han troligtvis mött och nu visar upp. Ja, poetisk autofiktion får detta nog kallas.
Till slut övertygar den hatiska tonen. Nej, nu erkänner han inte längre det liv han tvingats leva som arbetargrabb och bög. Skildringen av hans liv blir i sin lyriska form övertygande realistisk.
Nu tror jag honom, nu vill jag som läsare förstå. Var det så djäkligt för honom under uppväxten? Sanningen som läggs fram är hemsk och väcker frågor. Var hör en bög hemma? Var hör arbetarklassen hemma? Var hör någon hemma i dessa strukturer som framstår som ett fängelse?
Kan man skriva sig fri? Ja, i någon mening. Glenn Bechs dikter är uppfordrande, de begär något av läsaren. Läs och begrunda!
info@opulens.se
