NUTIDSHISTORIA. Det här är ändå en intressant roman, för det mesta välskriven och extra givande för dem som intresserar sig för Berlins nutidshistoria, skriver Elisabeth Brännström som läst “Stjärna 111” av Lutz Seiler.
Stjärna 111 av Lutz Seiler
Översättare: Aimée Delblanc
Norstedts förlag
I den tyske författaren och poeten Lutz Seilers senaste roman Stjärna 111 är det 1989; Berlinmuren har just fallit och ett nytt, friare liv väntar. Carl, en ung man från den tidigare östtyska landsortsstaden Gera, bestämmer sig därför för att dra till Berlin. Carl har litterära ambitioner, det han helst vill är att skriva dikter, och han ser på resan som ett steg i rätt riktning. Hans föräldrar, Walter och Inge, som han inte längre förstår sig på, har redan innan murens fall flytt från hembygden och meddelar sig med sonen via brev, alltmedan de försöker etablera sig i den nya, fria, värld de har valt att leva i. Carl, i sin tur, väljer att låta dem tro att han fortfarande bor kvar i Gera, då han inte vill oroa dem i onödan och dessutom skäms för att ha lämnat sitt föräldrahem helt obebott. Breven från föräldrarna förmedlas till honom av en granne, fram till den dag då han till sist känner att han vågar bekänna var han egentligen befinner sig och varför han är där.
Till Berlin kör Carl sin fars bil, en högt älskad Lada Shiguli, som han till att börja med sover i, i brist på både pengar och husrum. Efter ett tag får han dock kontakt med en samling löst sammansatta individer som ägnar sig åt att överleva genom att ägna sig åt svarthandel och husockupationer i stadsdelen Prenzlauer Berg, där de också driver baren Assel (Gråsuggan) i ett av de ockuperade husens källarutrymme.
Tillvaron i Berlin blir inte helt enkel, men Carl lär sig att överleva och han lär sig också att hantera den ofta oväntat besvärliga frihet som han aldrig tidigare har ägt, och samtidigt lär han sig skriva allt bättre dikter. Under tiden präglas tillvaron av hans märkliga, otillfredsställande förhållande med konstnären Effi, hans ungdomskärlek från Gera som också tagit sig till Berlin med sin lille son Freddy, och av den ständigt malande oron över föräldrarna som befinner sig i en helt annan del av Tyskland, där de gör sitt bästa för att etablera sig i samhället.
Stjärna 111, är den tyske författaren och poeten Lutz Seilers andra roman översatt till svenska, och liksom hans första roman Kruso har den fått mycket positiv uppmärksamhet i hemlandet, där den här typen av så kallad Wende-litteratur om tiden runt Berlinmurens fall bildat en egen genre.
Personligen föll jag inte helt och hållet för romanen, som är skriven på ett mycket precist språk, med en del inslag av poetiska övertoner som ibland skär sig mot den i övrigt sakligt registrerande texten.
Berättelsen om Carls tid i Berlin är i sig intressant och man får en god inblick i det sena åttiotalets alternativa Östberlin genom skildringarna av dels de vinddrivna existenser som samlas på Assel och dels av de äldre, före detta Östberlinare som envist bor kvar i sina fallfärdiga lägenheter, alltmedan ett nytt, fritt, men alltmer kapitalistiskt inriktat civilsamhälle börjar byggas upp runt dem. För min egen del finner jag att romanen sviktar på vissa punkter. Bland annat blir Carls syn på sitt dåliga förhållande till Effi, något för egocentrisk och känslokall. Effi kommer själv aldrig riktigt till tals och läsaren får aldrig ta del av hennes åsikter om den slitsamma kärleksaffären, eller på allvar höra hennes röst. Allt sker genom Carls betraktande öga, där Effi mest förvandlas till ett av sina egna konstverk.
Det bästa med den här romanen kommer fram i Carls relation till föräldrarna, som han till sist förstår har haft egna konstnärliga ungdomsdrömmar, som de nu kan förverkliga genom flykten till väst, och att hans mamma Inge också får en framträdande roll i berättelsen. Trots att hon, liksom Carl, är en ganska ensidig betraktare av världen runt omkring sig, bidrar hennes erfarenheter av historien om flykten till väst till att ge romanen en variation och en balans i berättandet som den definitivt inte hade klarat sig utan. Det här är ändå en intressant roman, för det mesta välskriven och extra givande för dem som intresserar sig för Berlins nutidshistoria.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
