ESSÄ. ”Litteratur som inte är tvetydig är litteratur där ingen individuell tolkning kan göras och litteratur där ingen tolkning kan göras är en stängd litteratur där läsaren inte längre tillåts någon verklig erfarenhet,” skriver Johannes Nilsson.
Den senaste tidens debatt om gestaltningens roll i litteraturen har i lika hög grad varit en debatt om politikens roll i litteraturen och formens förhållande till sitt innehåll. För alla som känner starkt för litteratur är det svårt att inte också känna starkt för den här frågan, eftersom den idag utgör en nästan oöverbryggbar klyfta i våra olika förhållande till i stort sett all form av kulturellt uttryck. Vad är det viktiga i ett konstnärligt verk? Vad är det dess upphovsmakare säger och vad är det dess upphovsmakare egentligen säger? På vilket sätt ska vi som läsare och betraktare ta till oss det? En sådan diskussion är omöjlig att göra begriplig utan att vi först klargör vilka premisser det är vi utgår ifrån. Den premiss som i detta fall måste formuleras är svaret på frågorna Vad är litteratur? och Vilken funktion bör den fylla? De som tycker olika i debatten har också olika svar på de grundläggande frågorna. Först när dessa frågor besvarats på ett någorlunda klart och tydligt sätt kan man också förstå varför man inte förstår varandra.
Ett utav Agril Ismaïls argument för en politisk läsning och emot den rent gestaltande litteraturen lider av viss godtycklighet. De amerikanska skrivarskolor, skriver han, som på 40-talet upphöjde ”Show” och nedvärderade ”Tell” drevs av en anti-kommunistisk agenda. ”Show” verkar associeras med känslor och det amerikanska, medan ”Tell” associerades med doktriner och Sovjet. Det ena var förstås bra och det andra var dåligt. Liknande sociologiska studier har gjorts om den konstkritik som växte ur Clement Greenbergs nya formalism under ungefär samma tid, där Jackson Pollocks abstrakta expressionism var husgud. En del av Greenbergs enorma framgång, och den i princip heliga plats han intog i konstvärlden på den tiden, har bland annat förklarats av den lätthet med vilken han och de konstnärer som verkade i hans skugga tilldelades statlig finansiering, välkomnades in i institutionerna, omhuldades upp av MoMa och så vidare.
En utav anledningarna till detta varma mottagande berodde på att konsten som Greenberg och Pollock stod för var, i avsaknad av figurativt innehåll, befriad från politiska åsikter och doktrinärt innehåll. Verkligheten fanns inte längre där, endast konstens så kallade mediumspecifika ytmässighet. I ett samhälle där efterkrigstidens två största propagandamaskiner stöpt gemene mans världsbild i en manikeistisk schablon, där det endast existerade ljus och mörker, ont och gott, där det goda var den amerikanska ”liberala demokratin” och det onda var den sovjetiska ”kommunismen” eller vice versa, var den största fienden till en sådan bild komplexitet. En politiskt apatisk konst som fördrivit världen ur sitt innehåll, som fick sin betraktare att reflektera, inte över verkligheten som sådan men konsten i sig själv, hyllades – skulle man kunna argumentera för – med en viss nödvändighet av alla dem som önskade hålla denna komplexitet på ofarligt avstånd. På det här sättet kan man alltså förstå det förment opolitiska som ytterst politiskt.
Det här är utan tvekan av intresse, men det är ett intresse som angår sociologin mer än konsten. Och det vore ett alldeles för djärvt antagande att hävda, vilket den kanadensiske konsthistorikern Serge Guilbaut som ingående studerat saken inte heller gör, att Greenberg snickrade ihop sina teorier och Pollock kastade sin färg i det särskilda syftet att avväpna dem demokratiska rörelserna i efterkrigstidens USA. Deras apolitiska karaktär tillhandahåller en plausibel förklaring till dess kulturella framgångar, men utgör inget kausalt förhållande till dess teoretiska och konstnärliga uppkomst.
Även nykritikens roll i samhället kan förklaras på liknande sätt. Vissa hävdar, senast i Michael Gorras bok The Saddest Words, en läsvärd studie om Faulkner och det amerikanska inbördeskriget, att dess textnära läsningar var ett sätt att göra sig fri det förflutnas tunga ok. Då dess institutionella säte låg i Södern kunde man enkelt slippa historisk konfrontation om man uteslutande fokuserade på litterär teknik och narrativa strategier. Det är en förklaring som äger fragmentarisk giltighet, men belyser knappast fenomenet i sin helhet. En annan förklaring är att nykritikens närläsning samtidigt genomförde ett demokratiskt projekt. Texten skulle inte längre tyngas av en massa fakta om historiska omständigheter, som man endast hade tillgång till i tjock kurslitteratur på ett universitet, som man behövde ett betydande ekonomiskt eller kulturellt kapital för att ha chans att komma in på. Man skulle inte längre behöva vara spränglärd för att kunna tillägna sig en litterär text. Den skulle vara villkorslöst öppen för alla och den öppnades genom att stänga ute allt annat.
Man bör i sammanhanget inte heller glömma att nykritiken var en direkt förlängning av den ryska formalismen, vars politiska radikalism var motsatsen till nykritikerns konservatism och som försatte några av dess främsta teoretiker i politisk exil.
Politik som är tvetydig är politik som är lömsk och retoriskt ohederlig.
Flera sociologiska och politiska förklaringar för teoretiska discipliner finns alltså tillgängliga för oss. De flesta är antagligen mer eller mindre riktiga. Men ingen kommer vara uttömmande och alla undgår det egentliga målet, nämligen teorins intellektuella kvaliteter. Det vill säga dess deskriptiva och förklarande kraft att undersöka sitt föremål. Den ryska formalismen ville göra litteraturteorin mer teknisk, mer generaliserbar och därmed mer lik vetenskapen. Här gjorde den framsteg som, enligt egen uppfattning, saknar motstycke i 1900-talets teoribildningar. Alla andra påståenden som är av en annan art bör ses endast som historiskt kuriösa komplement, som dock inte behöver vara ointressanta för det större sammanhanget.
Politik som är tvetydig är politik som är lömsk och retoriskt ohederlig. Politik som är vag och abstrakt i sitt budskap är politik som måste dölja sina verkliga uppsåt för att inte förarga det segment av befolkningen man talar till. Politisk skrift utan ett klart formulerat och för alla ögon synligt ärende är tandlös, ineffektiv och, beroende på dess avsikt, mer eller mindre meningslös skrift. Det här gäller eftersom vad politik vill åstadkomma är förändring i samhället. Förändring kräver handling och handling kräver beslutsamhet. Beslutsamhet är farlig om den är enögd, men kraftlös om den är tvetydig.
Litteratur som inte är tvetydig är litteratur där ingen individuell tolkning kan göras och litteratur där ingen tolkning kan göras är en stängd litteratur där läsaren inte längre tillåts någon verklig erfarenhet. Hennes egen fantasi, hennes inlevelseförmåga och hennes empati har fått vika undan till förmån för författarens alldeles för anspråksfulla och självcentrerade övertygelser. Det här är död litteratur, eftersom den saknar en fri och aktiv läsare. Det är alltså underhållning, där ingenting krävs av oss annat än att vi håller oss vakna.
Den litteratur som är tvetydig löper också risken att uppfattas som moraliskt betänklig och politiskt tvivelaktig, eller för den delen politiskt likgiltig, eftersom den är skriven utanför eller i strid mot de sociala och kulturella konventioner som styr all annan form av både offentlig och privat språkproduktion. Alltså bortom åsikterna. Men det där, misstänker jag, skulle Ismaïl och många med honom hävda antingen är en politisk åsikt precis som vilken annan. Eller så är det helt enkelt inte möjligt för en människa att inta en sådan position, eftersom hon, vare sig hon vill det eller inte, är uppsnärjd i de samhälleliga ideologiernas spindelväv. Om X hävdar att allt är politiskt är det per definition omöjligt för Y att hävda motsatsen, eftersom allting hädanefter skulle bekräfta X:s tes. Och ur ett avseende har Ismaïl förstås rätt. Det är bland annat här som tvetydighetens potential hämtar sin styrka.
Det som är tvetydigt kan man göra till nästan vad man själv vill, vilket är tolkningens tveksamma privilegium. Du kan, om du vill, läsa Finnegans Wake som en marxistisk protest mot konsumtionssamhället. En sådan läsning är utan större problem möjlig att göra tack vare den uppsjö av teorier vi har tillgång till och den subjektiva tolkning som tvetydigheten lämnar rum för. Men samtidigt måste du fråga hur relevant en sådan läsning är för din fördjupade förståelse av Finnegans Wake, eftersom det trots allt är Finnegans Wake du håller i din hand och inte Historia och klassmedvetande av Lukács. I litteraturen kommer detta alltid vara en viktigare fråga än vilka åsikter som författaren kan tänkas ha, vilka åsikter som han medvetet eller omedvetet, explicit eller implicit, ger uttryck för i sitt verk. Så fort man istället låter det senare överskugga verket är man inte längre intresserad av litteratur, inte heller av teorierna om litteraturen, utan av McCarthyism.
Min egen uppfattning i det här fallet är att litteraturens uppgift är just detta: att skapa ett språk bortom den konventionella och automatiserade jargong som handikappar intellektet och förslappar varseblivningen. Om möjligt bortom åsikterna, där tyngdpunkten ligger på det estetiska och inte det etiska, där vi vistas i en värld som ännu inte blivit till och umgås med en människa som ännu inte är förklarad. För att förtydliga: vad språket säger är underordnat hur det säger. Så är det inte i någon annan språkdomän i samhället, bara i litteraturens, därför bör litteraturen ägna sig åt detta mer än den ägnar sig åt något annat, eftersom detta gör den unik. Och om man lyckas med det, att ta sig bortom jargongerna, om läsaren då kommer i kontakt med en fri, självständig och individuell användning av det språk som vi fått för oss bara är möjligt att använda på ett särskilt och mycket torftigt sätt, har litteraturen en möjlighet att få läsaren att börja se världen inte ur samhällets perspektiv, inte heller ur författarens perspektiv, men ur sitt eget, eftersom hon nu har lärt sig längta till det hon kanske ingen annanstans i samhället kan se ett så flagrant exempel på: ett andligt oberoende.
Konstnären respekterar sin betraktare endast när han lockar henne mot den egna aktiviteten, inte när han tvingar henne underkasta sig sin.
Något liknande beskriver Proust när han redogör för sina upplevelser framför den fingerade målaren Elstirs kustlandskap, där havet bär himlens färg och himlen bär havets. Elstir framhävde tingen, skriver Proust, på ett så förbluffande och oväntat sätt att betraktaren inför hans målningar snart hade vänt dem ryggen. Full av iver ville han nu göra sina egna upptäcker av världen. Konstnärens perspektiv, hur strålande det än lös mot den känsliga pojkens ögon, var inte längre tillräckligt. Impulsen till en sådan hungrande upptäckariver uppstod inte för att Elstir skänkte betraktaren någon kunskap om världen, utan för att han försatte honom i ett tillstånd av omvälvande okunskap om den. Proust syn på läsning belyser saken från ett besläktat perspektiv. Vi läser inte för att förbli läsare, men för att utvecklas till författare, som han själv formulerar så här: ”Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte”. Konstnären respekterar sin betraktare endast när han lockar henne mot den egna aktiviteten, inte när han tvingar henne underkasta sig sin.
Litteraturen bör på det här sättet ingjuta frisk luft i läsarens medvetande. Den bör göra läsaren medveten om sin egen okunnighet, eftersom hon bara på det sättet kan göra sig fri den självsäkerhetens arrogans som passiviserar henne. Den bör också öppna upp ett nytt rum av tystnad och ensamhet, där hon kan tänka, tala och känna i fred med sig själv, där det övertalande, retoriskt manipulativa och egennyttiga yttre inte har något tillträde, i ett språk som inte vill henne något särskilt, ett språk ”which seems as free and living and as remote from any conscious purpose as rain that falls in a garden or the light of evening”, skriver Joyce i sin essä om James Clarence Mangan. Ett sådant rum har nämligen aldrig varit så sällsynt som idag, där ingen tystnad och ingen ensamhet längre finns kvar för oss att fly in i, där vi inte längre kan avskärma oss, inte ens när vi ligger i vår egen säng och försöker sova, från ett språk som är propagandans och den upplåsta självrättfärdighetens språk, där det meningslösa luckrats upp till bombastiska abstraktioner och de moraliska truismerna klätts i heroismens mantel. Det är ett språk som inte respekterar människan.
Härmed tror jag det lagts en unik börda på litteraturens axlar, som visserligen inte kommer störta några regimer, men som kanske är det enda den egentligen förmår att göra. Det är att försöka hitta fram till ett sådant rum av ensamhet och tystnad. Den kan nå hit endast genom att slå an en attityd och en ton, en perception och ett tal som står så nära det icke-konventionellt mänskliga som är möjligt, där vi inte ser på världen genom åsikter och ideologier, men genom nyfikenhet och förundran, genom inlevelseförmåga, kreativitet och fantasi. Om vetenskapsmannen kan inta denna position i förhållande till naturen, borde inte då författaren kunna inta den i förhållande till världen och samhället? Och kommer vi inte i kontakt med den när vi exempelvis slår upp Thoreaus dagböcker? Dessa sidor är stundtals politiskt rabiata och för sin tid tämligen radikala, närmast postkolonialt medvetna. Men dess sprängkraft ligger inte i de åsikter som formuleras, vilket är åsikter som vi lika gärna kan hitta på andra ställen utanför litteraturen på den tiden, som dessutom är klarare formulerade och mindre grumlade av känslomässig retorik och litterära krumbukter. Sprängkraften, den estetiska och om man så vill även politiska, ligger i den ensamma och okorrumperade röst som är Thoreaus egen och som vi inte kan komma i kontakt med på någon annan plats i samhället än just på den här dagbokens sidor. Det är en röst som är mänsklig och individuell, inte politisk och samhällelig.
I Peter Handkes roman Mitt år i Ingenmansbukten återfinner vi något liknande. För att kort återgå till den ryska formalismen, så formulerar Sjklovskij det litterära ärendet så här:
”Människor som lever vid havet blir så vana vid vågornas brus att de aldrig hör det. Likaså hör vi nästan aldrig de ord vi yttrar… vi ser på varandra, men vi ser inte varandra längre. Vår förnimmelse av världen har försvagats; vad som blivit kvar är bara igenkännande.” Författaren som citerar honom fortsätter: ”Således är konstnärens mål att överföra det beskrivna till ’en sfär av ny varseblivning’; som exempel tar Sjklovskij en historia av Tolstoj där samhällsseder och institutioner ’görs främmande’ genom att de presenteras från en utsiktspunkt där berättaren råkar vara en häst.” Vi yttrar ord, säger författaren, utan att längre höra dem.
Det här citatet är inte taget ur en bok om den ryska formalismen eller en antologi om litteraturteori, men en bok om modern lingvistik och psykologi. Det är däremot lika användbart här som i vilket annat vetenskapligt område som helst, eftersom det Sjklovskij sätter ord på är grundprincipen för alla former av intellektuella (och estetiska) upptäckter.
Jag har svårt att föreställa mig ett bättre exempel på ett språk som skapar ”en sfär av ny varseblivning” än det vi möter i Mitt år i Ingenmansbukten. Men idag skänker det oss större tillfredsställelse och större belöning att bannlysa en författare för åsikter vi lärt oss att hata, än det ger att läsa en roman av samma författare som äger ett sådant unikt, exakt och känsligt språk att den kan, om vi tillåter den, göra världen ny för oss. Men vi vill inte ha en ny värld. Vi vill ha den vi har vant oss vid. Den vi förstår, eftersom allt det som är främmande hotar vår identitet och vår arrogans.
Det är svårt att se det här som något annat än ett symptom på den elakartade tumör vi kan kalla för konformism, som utplånat det naiva barnets livliga nyfikenhet på världen och fyllt dess tomrum med den vuxnes behov av att tillhöra den. Och tillhör världen gör vi genom att tillägna oss en viss sorts åsikter om den. Vi undersöker världen när vi håller oss på ett visst avstånd från dessa åsikter och därigenom försöker sätta våra förutfattade trosföreställningar om den, sådana vi alla bär på, inom parantes. Detta andra alternativ kommer emellertid bara utgöra en lockelse om vi förstår värdet av den minimala intellektuella integritet det innebär att inte vara en parodi på en annan människas medvetande. Men så länge vi inte gör det, så länge barnets intellektuell integritet förblir obskyrt och omotiverat för den vuxne, kommer åsikter som inte överensstämmer med våra egna antagligen förstås som obegripligt och irrationellt upprorsmakeri, utan något annat syfte än det att vilja provocera och skrika så högt som möjligt.
Men givetvis är litteraturen inte frånkopplad det politiska och givetvis kan den ta sig an dagspolitiska händelser. Att ens påpeka det är överflödigt. I många fall är det också vad litteraturen bör göra, eftersom den bör i den mån den klarar av det försöka inlemma samtiden i sin form. Här är den rena formalism som finns i Pollock och som upphöjdes till axiom av Greenberg ihålig, tautologisk och dödfödd konst. Verkligheten, världen och människan måste vara dess ämne och innehåll. Bara när språket närmar sig dessa kan det hända något meningsfullt med litteraturen.
Konsten måste med nödvändighet ifrågasättas av erfarenheten, som Wilde skrev, eftersom det bara är då litteraturen kan genomgå organisk utveckling. Därför kan konst inte handla om sig själv. Form kan inte inlemma form. Greenbergs konsthistoria liknar mer en estetisk psykos än något annat och det enda bestående värdet som finns i Pollocks målningar är det vi mäter i pengar. Men så fort litteraturen närmar sig verkligheten, världen och människan med ett syfte som är politiskt och på förhand formulerat, för att föra fram ett budskap eller uttrycka en åsikt, är den inte längre tvetydig, eftersom vi vet vad den vill. Vi vet att den nu också vill ha någonting bestämt utav oss, antingen våra applåder eller våra burop. Då kan inte heller någon genuin upptäckt av världen längre göras, bara ännu en reproduktion av den vi redan känner till. Litteraturen har nu blivit åsikt istället för konst, dogmatism istället för humanism och konvention istället för liv. Den har också förlorat sin form och utan form är den inte längre litteratur, utan bara text. Den har då stängt dörren till det rum i vilket människan kan möta människan.
info@opulens.se
