Garay skriver skickligt fram en man utan framstående egenskaper

ROMAN. Opulens Melker Garay har släppt en ny roman. Vi bad Dagens Nyheters litteraturredaktör Jonas Thente läsa den.

Bekännelsen av Melker Garay
Venaröd förlag

Michel Foucault var den som fick dårarna på halsen när strukturalisterna och poststrukturalisterna dammsög marginalerna efter de undanskuffade och tystade, det tabubelagda och bortsorterade. Genom att betrakta det vi inte vill se, kan man förklara samhället bättre än genom att stirra på det allmänt sanktionerade och normala. Så var tanken.

Men romantiken och modernismen hade sedan länge tagit på sig det uppdraget och förevisat svältkonstnärer, stäppvargar, källarvarelser och andra utkantsmänniskor. Det panoptikon som efter Foucaults Övervakning och straff blivit till sinnebild för normalitetens kontroll av det urartade, är i skönlitteraturen knappast det distanserande rum man schematiskt ritar upp till vardags. En lång rad excentriker och dårar tittar tillbaka och tar sig rätten att bevaka bevakarna, bedöma domarna.

Fjodor Dostojevskijs källarmänniska inleder sin bekännelse i Anteckningar från källarhålet (översättningen från 1985): ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa.”. Melker Garays berättarjag i nya romanen Bekännelsen är något mindre drastisk: ”Man säger att det är något konstigt med mitt huvud. Att jag är galen.”

Författaren står själv för illustrationen på bokens omslag. Det är en brunaktig återgivning av ett människoliknande ansikte, flytande och rinnande i en tradition med företrädare som Francis Bacon, Asger Jorn och Bengt Lindström. På innerfliken ser man bilden i original, regnbågsfärgad men lika flytande och ångestladdad.

Mycket klarare blir det inte när man tar del av de ”ark” som enligt ramhandlingen tagits tillvara i patientens — en Horace Rulfo — rum, för att ”tillsynsmyndigheten” skall kunna studera huruvida det förekommit brister på anstalten. Det antyds att Rulfos säkerhet på något sätt har komprometterats. Eller möjligen att han själv varit en säkerhetsrisk.

Därefter följer återgivandet av några meningar Rulfo ristat in på sin bordsskiva. Storvulna rader om att streta emot fallet ner i avgrunden och tomheten. Det är mycket kryptiskt alltihop.

Så kommer då arken. Ett ark per boksida, ibland ett halvt, ibland något längre. Genast börjar läsaren försöka tolka denna hejdlöst subjektiva och ofta orediga röst vars enda fasta punkt tycks vara doktorn, som arken också är adresserade till.

Och så finns där en trädgård med ett körsbärsträd i rummet. Man får anta att den trädgården finns endast i Rulfos hjärna. Han tjatar väldigt om den i de första dussinen ark. Man är benägen att instämma i den anonyma (en vårdare?) röst som plötsligt infogar ”Jag ska hugga ner ditt jävla körsbärsträd.”

Man kan grubbla över om Garay har döpt sin gestalt efter den mexikanske, extremt självkritiske författaren Juan Rulfo, vars roman Pedro Páramo sägs ha inspirerat den magiska realismen. Det skulle i så fall vara en intressant hyllning.

Så vad är då detta för udda människa? En diagnos skulle säkert tala om paranoid schizofreni men vi har bara patientens egna ord att luta oss mot. Han är kraftigt medicinerad i alla fall: tabletter som han inte riktigt vet vilka de är, mer än att deras namn innehåller många c, x och z.

Han har försökt ta sitt liv åtminstone en gång. Han kan bli våldsam. Vi får ingenting veta om hur han hamnat där han sitter, eller hur hans liv gestaltat sig tidigare. Det är som att det inte finns något tidigare.

På så vis är det väldigt realistiskt.

Jag arbetade som mycket ung i ett journalarkiv på ett stort sjukhus. Jag sorterade bland annat neurologklinikens journaler och drabbades av somliga patienters alldeles egna världsbilder — det var de patienter som brukade bollas mellan neurologen och mentalsjukhuset i närheten utan att någon lyckades finna felet. Fruktansvärda scener utspelades i dessa patienters huvud och det gemensamma var just att det inte fanns någon förankring i ett tidigare liv. Allt var ett sjukdomstillstånd och allt som inträffade blev en del av föreställningsvärlden.

I några fall förekom också den särskilda stil som Melker Garay låter sin huvudperson begagna. Det var akademikerna som vinnlade sig om att framstå som mycket bildade, omständligt och torrt redovisande. Det var en liten rest av det de en gång varit.

Horace Rulfo blir riktigt rörande i sina kråsbrämade krusningar. Han kallar vid ett tillfälle sina pennor för ”existentiella utensilier”, som en rödkindad realskolpojke från cirka 1955. Som en lustighet förekommer här också ett hundratal titlar från litteraturhistorien insprängda i texten. Jotack, vi förstår att karln är beläst.

Även Rulfos existentiella och ontologiska grubblerier har en prägel av gymnasiekurs. Här finns inga märkvärdigheter men ett ohyggligt patos. Ibland når han såna höjder att man nästan tappar andan. Här ett utdrag — inledningen till ark 47:

”Jag önskar att jag med ord kunde omfamna hela tillvaron. Att kunna levandegöra den sublimt lockande himlen som får profeten att tala om sitt dödsrike — paradiset. Att kunna gestalta den tomhet som likt en hungrande mask tränger in i allt som är friskt. Och att kunna använda mig av djärva metaforer för att åskådliggöra det som inte låter sig åskådliggöras.”

Det går snabbt utför för vår djärve hjälte. Antingen får man ta honom på orden när han beskriver övergrepp han blir utsatt för; eller också får vi … tja, ta honom på orden helt enkelt. Han ömsom fjäskar och lismar, ömsom klagar för doktorn. Deras förhållande framställs ofta som homoerotisk sadomasochism, både i ord och handling. Bokens motto kommer också från den de Sade som i raseri försökte tänka och skriva sig fri från fängelset.

Någon slutsats kommer varken Horace Rulfo eller läsaren av hans ark fram till. Melker Garay har ganska skickligt skrivit fram en man utan särdeles framstående egenskaper. Han går oss ofta på nerverna med sina högtravande plattityder om metafysik, men att gå någon på nerverna är inte det sämsta. Det är bättre än att försvinna.