SHAKESPEARE. “Atwood lyckas perfekt med ambitionen att elegant och stilistiskt säkert anpassa Stormen efter sin samtid och en helt egen uppsättning får träda fram, präglad av humor, intensivt förlamande sorg och en frätande lust efter hämd och återerövrade positioner”, skriver Elisabeth Brännström om Häxyngel.
Häxyngel av Margaret Atwood
Översättare: Manne Svensson
W&W (2018)
För ett par år sedan bestämde sig det brittiska förlaget Hogarth Press för att till sitt 100-årsjubileum ge ut en serie baserad på några av William Shakespeares verk, skrivna i romanform med berättelserna moderniserade av flera av vår tids mest uppskattade författare. Bland de tillfrågade fanns bland andra Jeanette Winterson, Edward St Aubyn, Anne Tyler, Tracey Chevalier och Margaret Atwood. Fyra av åtta planerade romaner har än så länge kommit ut och Margaret Atwoods Häxyngel, byggd på Shakespeares sagospel Stormen, är den senaste i raden.
Det mest bestående intrycket av Margaret Atwoods tolkning av Shakespeares pjäs om Prospero, den avsatte kungen av Milano som tillsammans med sin tre-åriga dotter Miranda tvingats iland på en nästan övergiven ö av sin ondskefulle bror och usurpator Antonio, är att den står sig utmärkt som självständigt verk. Atwood håller sig visserligen mycket nära Shakespeares upplägg, men lyckas perfekt med ambitionen att elegant och stilistiskt säkert anpassa pjäsen efter sin samtid och en helt egen uppsättning får träda fram, präglad av humor, intensivt förlamande sorg och en frätande lust efter hämd och återerövrade positioner.
Romanens Prospero är den avsatte teaterregissören Felix som tvingats sluta som ledare för en liten teaterfestival i en kanadensisk småstad. Han har manipulerats bort av sin baksluge medhjälpare, Tony, och hans minst sagt modernt inriktade och färgsprakande uppsättning av Stormen läggs ner. Felix, som rätt så nyligen förlorat både sin fru och sin lilla dotter och har svårt att bearbeta sin sorg, drar sig tillbaka till ett ruckel där han lever isolerad, tillsammans med dotterns alltför närvarande spöke.
Efter en ganska lång tid som eremit skaffar han sig till sist ett jobb som konstnärlig ledare på stadens fängelse, under ”täcknamnet” Mr. Duke, och efter ett tag börjar hans livsandar vakna upp igen. Speciellt när han får höra att Tony, hans alldeles egen usurpator, tillsammans med några lika korrupta höjdare kommer att besöka fängelset för att ta sig en titt på hans arbete. Felix bestämmer sig för att sätta upp Stormen igen. Själv ska han spela Prospero och med hjälp av konceptet ”interaktiv scenkonst” tänker han ta en utstuderad, teatralisk hämnd på Tony och hans anhängare, en hämnd som följer pjäsens upplägg till punkt och pricka.
Med både humor och svärta låter Margaret Atwood läsaren följa Felix arbete med pjäsen fram till den stund då han äntligen ska få visa upp både sin talang som regissör och ta sin hämnd på dem som intrigerade bort honom från hans rättmätiga plats som konstnärlig ledare. Hans rike ska, liksom Prosperos, återerövras och han skyr nästan inga medel.
Häxyngel är en otroligt välskriven roman som tar upp Felix omätbara sorg över dotterns död och hans behov av hämnd och upprättelse, samtidigt som författaren lyckas med att ge en genomgripande litterär analys av Stormen, fullt begriplig både för dem som är bekanta med pjäsen sedan tidigare och de som knappast har hört talas om den.
Atwood mjukar också, precis som Shakespeare själv, upp det invecklade temat med en dos robust, befriande komik: berättelsen känns aldrig betungande och inte heller blir den någonsin svårläst eller besvärlig att ta till sig. En utmärkt roman av en författare som verkligen kan sitt yrke.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
